Nära var tredje gymnasieskola har ingen specialpedagog anställd. Det visar statistik som Tidningen Gymnasiet tagit fram. – Det är en orättvisa i systemet. Alla elever borde ha tillgång till det stödet, säger forskaren Joacim Ramberg.
Specialpedagogiskkompetens är en bristvara i gymnasieskolan. Det går närmare 400 elever på varje anställd specialpedagog eller speciallärare. I grundskolan är motsvarande siffra bara knappt 150.
Det är en skillnad som är svår att motivera, anser Joacim Ramberg som har skrivit en avhandling om specialpedagogik i gymnasiet.
– Det är precis samma elevpopulation som går från grundskolan till gymnasieskolan så rimligen borde behovet av stöd också vara detsamma, säger han.
Det är inte bara glest mellan specialpedagogerna. På vissa håll saknas de helt. Nära 30 procent av gymnasieskolorna saknade en speciallärar- eller specialpedagogtjänst under förra läsåret. Det visar statistik som Tidningen Gymnasiet har tagit fram. Fler än 55 000 gymnasieelever gick i skolor där dessa yrkeskategorier inte var representerade.
Det är ett stort problem för likvärdigheten, anser Joacim Ramberg.
– Det kan innebära att enskilda elever inte får det stöd de har rätt till. I värsta fall tvingas elever med särskilda behov välja bort skolor därför att de inte har den här kompetensen.
Enligt Joacim Ramberg blir effekten att vissa elever får mindre valfrihet än andra. Och även för lärarna får det konsekvenser:
– På skolor som saknar specialpedagog har lärarna inte samma möjlighet att få handledning. Det behövs också någon som kan föra specialpedagogikens talan. Annars riskerar diskussionen om de här frågorna försvinna från skolan.
Skollagen kräver inte att skolan ska ha en specialpedagog anställd. Däremot ska den ha tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens. Joacim Ramberg tycker inte att det räcker att hyra in en specialpedagog som konsult vid behov.
– Då ser man specialpedagogik som en punktinsats för enskilda elever när det egentligen handlar om att bygga upp en skolkultur med stöd i det ordinarie arbetet.
Så varför är specialpedagogiken så lågt prioriterad på gymnasiet? Joacim Ramberg kan tänka sig flera förklaringar.
– Det är en frivillig skolform där lärarna lägger mer ansvar på eleven. Eventuella svårigheter förklaras ofta med att eleven är omogen eller har valt fel program snarare än att skolan brister, säger Joacim Ramberg.
Han menar att det också kan finnas en konflikt mellan specialpedagoger och gymnasielärare eftersom många specialpedagoger är förskollärare eller grundskollärare i botten. Han upplever att gymnasielärare ofta är starkt knutna till sitt ämne och därför kanske inte känner sig hjälpta av specialpedagoger som inte kan ämnet.
Joacim Rambergs forskning visar att tillgången till specialpedagogiska resurser följer vissa mönster. Han har bland annat sett att det finns fler specialpedagoger i skolor där elevernas föräldrar har en högre utbildningsbakgrund.
– Det innebär att redan priviligierade grupper är vinnare i det här systemet och att skolan förstärker skillnader i stället för att kompensera för dem, konstaterar han.
Tidningen Gymnasiets statistik visar också en skillnad mellan fristående och kommunala skolor, där de kommunala skolorna har bättre tillgång till specialpedagoger och speciallärare. Joacim Ramberg har sett samma sak i sina studier.
– Även om man tar hänsyn till att fristående skolor ofta är mindre så kvarstår en stor skillnad, konstaterar han.