Kenneth är stöd till 1 179 elever

– Det är extremt i dag faktiskt, säger Kenneth Jansson när vi tittar igenom hans digitala kalender för denna torsdag.

– Jag har kört ihop ovanligt många elever eftersom jag inte kunde ta så många i går när det var klasskonferens för samhällsprogrammets tvåor.

I morgon blir det lugnare. Fredagar brukar vara en bra dag då jag hinner i kapp lite.

I kalendern avlöser elevträffarna varandra. Lunchen på en halvtimme är så kallad pedagogisk lunch i den stora elevmatsalen. Eftermiddagens möten med elever krockar med ett IT-möte, där specialpedagogen borde medverka, eftersom han måste bevaka att tekniska förändringar inte påverkar de digitala hjälpmedel som vissa elever använder.

I väntan på dagens första elev hinner Kenneth Jansson fixa en ersättare till den lärare som skulle varit provvakt åt en synskadad elev som använder hjälpmedel vid prov.

– Jag får inte glömma att sticka upp klockan tre i eftermiddag och kolla att det funkar, påminner Kenneth Jansson sig själv.

November är en period av klasskonferenser. Kenneth Jansson, som i grunden är gymnasielärare i samhällskunskap, historia och sociologi, sitter med på alla. Läget för 1 179 elever rapporteras av.

– För mig som specialpedagog är det jätteviktigt att vara med. Där flaggas för elever som riskerar att få F. Jag fångar upp elever som annars inte hade kommit till mig.

Han ”fick flera nya” på gårdagens klasskonferens.

– Men det var ännu fler som flaggades i måndags.

Han grabbar tag i klasslistorna från veckans konferenser. I ena klassen riskerar 12 av 28 F i ett ämne, i den andra är det 17 av 32.

– Jag kommer att ta kontakt med så många som möjligt.

Enligt skollagen ska det finnas specialpedagogisk kompetens på alla skolor. Tidningen Gymnasiets kartläggning (se sidan 18) visar att det förra läsåret fanns 839 heltidstjänster som speciallärare/specialpedagog på landets gymnasieskolor. Det ger 386 elever per sådan pedagog, att jämföra med grundskolan där det går 144 elever per speciallärare/specialpedagog. Kenneth Jansson tror att skillnaden beror på inställningen att eleverna ska klara sig själva i gymnasiet.

– För inte så många år sedan var det inte självklart att gå på gymnasiet. Om man inte hade förutsättningar att plugga skulle man ut och jobba på Kockums i stället.

I dag bygger arbetsmarknaden på att alla går gymnasiet. Men fortfarande finns synen att särskilt stöd främst hör grundskolan till, resonerar Kenneth Jansson.

Malmö Borgarskola är dessutom van vid att ha högpresterande elever. Samhälls-, ekonomi-, natur- och International Baccalaureate är de program som erbjuds. Eftersom elevkullarna är små nu, har det blivit lite lättare att komma in på skolan. Innan Kenneth Jansson anställdes som specialpedagog för drygt ett år sedan arbetade en speciallärare halvtid på skolan. Hennes halvtid är nu ersatt av Kenneths heltidstjänst.

– Hela infrastrukturen på skolan grundar sig på att eleverna inte behöver så mycket stöd. Men vi har en skollag som vi måste följa, vi måste erbjuda extra anpassningar och särskilt stöd. Under första året har jag fått jobba mycket med att lägga denna grund.

– Hittills ägnar jag mig för mycket åt att släcka eldar och för lite åt förebyggande arbete. Jag hade till exempel gärna varit ute i alla klasser och pratat om studieteknik, summerar han.

Släcka eldar låter negativt. Kasper Fiscella, en av de elever som träffar Kenneth Jansson under dagen, får hans roll att låta mer proaktiv än så:

– Jag hade känt mig mer lost utan Kenneth.

Kasper Fiscella säger utan omsvep att han inte kan koncentrera sig. Lätt för att lära och toppbetyg i grundskolan, men svårt att strukturera studierna.

– Kenneth hjälper mig att få saker gjorda. Vi har gjort ett arbetsschema, där jag skriver upp när jag ska göra vad, och han hjälper mig att dela upp uppgifterna.

I dag har Kasper kommit till Kenneth Jansson för att diskutera en idé. Han vill be sina lärare om lov att få jobba självständigt under vissa lektioner, eftersom han har svårt att fokusera under exempelvis genomgångar.

– Jag vill snacka med dig om vad du tycker innan jag säger till lärarna, säger han till Kenneth.

– Om det skulle bli så, är det ju ännu viktigare att du har en struktur för vad du ska göra under de lektionerna, kontrar specialpedagogen.

Samtalet leds vidare till vem av dem som bör prata med lärarna, men också på Kaspers grundläggande svårigheter: koncentrationen.

– Jag vill komma till rätta med mitt problem att fokusera.

De flesta elver som som besöker Kenneth Jansson har aldrig haft kontakt med specialpedagog på grundskolan. Han ägnar mycket tid åt pedagogiska utredningar kring exempelvis dyslexi och adhd.

– Jag skickar många på utredning, främst tjejer. I den bästa av världar hade de ju fått hjälp redan i förskolan eller lågstadiet.

Nu leder en oupptäckt dyslexi i stället till situationer som den som nyligen drabbade en flicka i årskurs tre på skolan. Hon uppmanades att läsa högt i klassrummet.

– Hon fick panik, hennes läsförmåga är inte automatiserad. Detta är allvarligt, sådant ska inte hända. Självklart måste jag prata med läraren om att hon ska slippa läsa högt.

Malin Nihlberg är förstelärare i svenska på skolan. Hon tycker också att det är ett problem att många elever utreds så sent som i gymnasiet. Nu blir Kenneth Jansson i mångt och mycket någon man vänder sig till för att han ska initiera utredningar om diagnoser. Och, tillstår Malin Nihlberg, han är någon man griper efter när det helt enkelt inte funkar.

– Skicka honom till Kenneth, det har blivit en catchfrase.

Utöver pedagogiska utredningar och individuellt elevstöd skulle Malin Nihlberg önska att specialpedagogen hann dela med sig mer av sin kompetens. Nyligen höll Kenneth Jansson en utbildning för alla lärare om adhd.

– Det var jättebra! Nu förstår jag vad jag kanske har gjort fel. Med ökad förståelse kan jag anpassa min undervisning.

En undersökning från Lärarförbundet visar att hälften av gymnasielärarna tycker att antalet specialpedagoger/speciallärare sällan eller aldrig är anpassat till behovet.

– Jo, visst hade jag önskat tre Kenneth till. Samtidigt är det mycket i skolan som inte är anpassat efter elevernas behov. Vi har stora klasser – 32 elever – och vi har exempelvis valt att dela upp svenska i halvklass. Det är en lyx och all lyx kostar, säger Malin Nihlberg.

Hon tillägger att Malmö Borgarskola, förutom heltidstjänsten för en specialpedagog, har en bra stödstruktur. Lärarna har stödtimmar utanför sin ordinarie undervisning och det finns mattestuga och studieverkstad.

"Skicka honom till Kenneth.” Precis detta får jag höra när vi slinker in i lärarrummet för att hämta en kopp kaffe.

– Har vi problem med någon skickar vi honom till Kenneth! utbrister en kollega, halvt på skämt, halvt på allvar, till mig och Kenneth.

Tillbaka vid specialpedagogens runda bord. Kenneth Jansson:

– Detta är ett problem. Lärarna säger ”du är F-varnad i sex ämnen, du ska gå till Kenneth”. Det är att göra det enkelt för sig. Mentorerna har ett ansvar att arbeta proaktivt, och att göra anpassningar i den ordinarie undervisningen. Här, kolla!

Ur sitt hängmappssystem plockar han fram ett dokument som rör extra anpassningar för en elev med hörselnedsättning. Det handlar om att sitta längst fram, att läraren aldrig ska tala med ryggen vänd mot klassen och så vidare. Dokumentet ska spridas till elevens lärare. Ett problem med extra anpassningar i gymnasieskolan är att lärarna inte alltid samarbetar över ämnesgränserna. Om engelskläraren har kommit på ett bra arbetssätt som gynnar eleven med hörsel- eller koncentrationsproblem är det viktigt att även kemiläraren och historieläraren gör på samma sätt.

Dagen med Kenneth Jansson rullar på i ett rasande tempo. I möten med elever åtar han sig att skicka remiss till psykolog, stämma av med ett antal lärare om specifika studiefrågor, dra igång ett rullande schema på treveckorsbasis för en elev som behöver läsa i fatt i tre ämnen, följa hur en elev kommer i gång med sitt gymnasiearbete, peta in så många timmar som möjligt med en annan som riskerar att inte få sitt examensbevis till våren – och mycket mera.

Dörren lämnas öppen en stund mellan två elev­besök och någon kikar in med trevande blick.

– Eh, alltså, är det dig man kommer till om man behöver hjälp eller så?

– Ja, säger specialpedagogen och snart är eleven inbokad till nästa vecka.

– Säger du till dina kompisar också? ropar han efter henne.

– Det var de tjejerna! konstaterar Kenneth Jansson. Jag visste att en lärare hade uppmanat dem att gå till mig eftersom de har svårt att komma i gång på lektionerna. Vad bra att hon dök upp!

Dagens sista elev har rejält mycket att ta igen och det bestäms att hen ska komma tillbaka till Kenneth redan nästa dag, fredag.

– Hörru, hur går det med den lugna fredagen? När du skulle göra all den där dokumentationen, utredningarna, samtalen och fånga upp nya elever från klasskonferenserna? kan jag inte låta bli att fråga.

Kenneth Jansson skrattar till, men tycker ändå att morgondagen ser lovande ut.

Kanske är det så som eleven Sara Parvizinia sa:

– Det här är positiva rummet.