Kajsa Wannebo, Sjöstadsskolan i Stockholm
– Vi tänker på hur vi kan skapa miljöer som är välkomnade för alla oavsett könstillhörighet. Vi har till exempel bytt namn på det som vi tidigare kallade för hemvrån eller kokvrån till lägenheten. Där finns både saker typiska för hemmet men också sjukvårdsutrustning och möjlighet att skapa en restaurangmiljö. I arbetet med att omvandla miljön var det en pojke som spontant började hjälpa till. Genom honom drogs flera killar till det rum som tidigare mest användes av flickor. Det visar betydelsen av vad man kallar ett rum och vilka handlingsmöjligheter som finns i det. Det är också viktigt att prata om att skillnaderna mellan pojkar och flickor egentligen är små. Det finns ett utrymme att aktivt lyfta frågor som rör exempelvis kläderna de har på sig, varför de ser så olika ut och varför klädindustrin förstärker skillnader som kanske inte finns. Barnen på fritidshemmet är tillräckligt gamla för att förstå.
Vuxnas roll är också väldigt viktig. Hur bemöter vi egentligen barnen? Vad säger vi till pojkar respektive flickor och i vilket tonläge?
Har du tips på en övning som man kan börja med?
Vi arbetade med leklotteri tidigare, där man lottar lekar och vilka barn som ska leka ihop. Barnen var lite tveksamma i början men sedan tyckte de att det var spännande. Det skapade nya konstellationer av barn och öppnade dörrar för nya intressen. Vi skulle gärna börja med det igen.
Niklas Westling, Skarpnäcks fria skola i Stockholm
– Vi tog hjälp av det normkritiska perspektivet när vi tog fram den nya likabehandlingsplanen för fritidshemmet och när vi arbetade med trygghet på fritids och skolan generellt. Den kurs som jag gick i samband med detta har fungerat som en påminnelse om att alltid tänka på vissa saker i det dagliga arbetet, exempelvis vilka könsroller vi vuxna tar på oss.
Jobbar ni med andra normer än de kopplade till genus?
Ja, exempelvis normer baserade på ålder. Tidigare utgick vi ofta ifrån att barnen skulle göra saker efter att de uppnått en viss ålder med den normen ifrågasätter vi ständigt. I praktiken innebär det exempelvis att det numera finns representanter från förskoleklass till nian i elevrådet – tidigare var det bara öppet för barn från årskurs fyra. På vår skola arbetar vi också efter ett förhållningssätt som heter NVC (Non Violent Communication)* som jag tror hjälper oss mycket i dessa frågor. Det gör det naturligt att alltid se till varje individ vilket också kan utmana ett eventuellt ”normtänkande”. Om man har som utgångspunkt att se till varje individ och inte vad den heter, hur den ser ut, vilket kön eller etnicitet den har och så vidare har man kommit långt. Nu är det lätt att säga så men jag tror att det ligger mycket i det.”
*Non violent communicationen utvecklades av den amerikanske psykologen Dr Marshall B. Rosenberg på 1970-talet. Det kallas ibland också för ”Giraffspråket”. Det handlar om att kunna kommunicera med empati och respekt för varandras olikheter.