Flickor kan få dubbelt så mycket positiv beröring som pojkar av personalen på fritids, visar Julia Westers undersökning. Detta beteendemönster kan påverka barnens empatiska utveckling.
Det var när Julia Wester gjorde besök i skolor under sin utbildning på fritidslärarprogrammet vid Södertörns högskola som hon började lägga märke till det. Hur personalen på fritidshemmen verkade vara såväl socialt som fysiskt mer nära flickorna än pojkarna.
– Det kunde handla om att de satt intill och pysslade med något tillsammans med flickorna. Men när pojkarna till exempel byggde lego, som ju också är en lugn aktivitet, gjorde de det utan att en pedagog var delaktig och satt bredvid, säger Julia Wester.
Hon tyckte sig också se hur pedagogerna allt som oftast klappade flickorna över håret, strök dem i alla hast över ryggen när de passerade eller gav dem en öm klapp på kinden som uppmuntran. Den här beröringen verkade inte pojkarna få. Så när det blev dags för utbildningens slutuppsats ville Julia Wester undersöka om hennes iakttagelser stämde. Hon ville också studera om det i så fall skulle kunna påverka barnens utveckling. Hon har nämligen sedan länge ett stort intresse för genusfrågor och hur det sociala formar oss till de individer vi är.
– Det här är ingenting som pedagogerna gör medvetet eller av illvilja. Det sitter så djupt hos oss hur vi behandlar pojkar och flickor, säger Julia Wester.
Hon tog kontakt med två olika fritidshem, ett i Stockholms innerstad och ett i en förort. Sedan satt hon med under ett antal eftermiddagar, iakttog verksamheten och förde statistik i ett observationsschema över varje gång en pedagog gav ett barn någon form av beröring. Totalt medverkade cirka hundratjugo barn och elva pedagoger.
– Jag kunde ju förstås inte avslöja vad det var exakt jag skulle studera, utan sa att det var inom temat genus och empati.
Resultatet blev tydligt. Flickorna fick mer än dubbelt så mycket positiv beröring som pojkarna. Men det som förvånade Julia Wester mest var att den beröring pojkarna främst fick var vid negativa situationer. Pedagogernas kroppskontakt med dem skedde oftast i samband med tillsägelser: att en pojkes hand rycktes bort från något eller att de fick en bestämd hand på axeln i samband med ett tillrättavisande. Julia Wester observerade 52 sådana situationer för pojkarna, medan flickorna enbart berördes vid negativa situationer 4 gånger.
– Det är ju stor skillnad i upplevelsen av att bli berörd, beroende på om det är i en positiv situation eller för att man får en tillsägelse. Det kan kännas ganska obehagligt vid en negativ situation. Och vi bör också fundera på den automatiska beröringen av flickor. Har de gett oss sin tillåtelse? Vad lär vi dem i fråga om att ständigt vara fysiskt tillgänglig?
Det finns inte så mycket tidigare forskning om det tema Julia Wester har studerat. Men hon har tagit sin utgångspunkt i den amerikanska professorn Tiffany Fields forskning om skillnaden i föräldrars beröring av sina spädbarn utifrån kön samt i forskning från den svenska professorn Christian Eidevald, som bland annat studerat hur pedagoger beter sig olika gentemot flickor och pojkar i påklädningssituationer i hallen på förskolan.
– Mönstret tycks vara likadant även om det här handlar om äldre barn. Visserligen är detta en relativt begränsad studie, det är ju bara en C-uppsats. Men min tanke är att uppmärksamma fenomenet och samtidigt öppna för vidare forskning. Jag tänker att en större medvetenhet kan leda till förändring.
Julia Westers uppsats har flitigt delats och diskuterats i sociala medier. Andréas Nyberg, fritidspedagog i Umeå som driver yrkesforumen fritidspedagogik.se samt Facebooksidan med samma namn, säger att han och många med honom känner igen studiens resultat från sin yrkesvardag.
– Och så sätter Julia Wester på ett mycket smart sätt luppen på ett omfattande dilemma. Det här beteendemönstret avspeglar sig också i hur vi löser konflikter med pojkar och flickor. Med flickorna diskuterar vi, vi försöker hjälpa dem att lösa det relationellt. Om pojkar bråkar går vi ofta in rent fysiskt och särar på dem. Men det befäster ju bara beteenden. Pojkarna tränas inte i det relationella, vi ger dem inte verktygen. Samtidigt ses fysiska konflikter fortfarande som mer rejäla, säger Andréas Nyberg.
I uppsatsen intresserar sig Julia Wester också för tidigare forskning om hur beröring främjar oxytocin, det så kallade må-bra-hormonet som exempelvis frigörs när man är förälskad. Det strömmar också till vid beröring som upplevs som positiv. Hon ställer dessa fakta till resultatet av sin underökning och drar slutsatsen att pedagogernas beteendemönster kan få faktiska konsekvenser för barnens utveckling.
– Jag tänker att den som blir mycket berörd har med oxytocinets effekt större möjlighet att utveckla och stimulera sin förmåga till empati, en egenskap som ofta förknippas med flickor. På så sätt bidrar vi fritidspedagoger till att beröra flickor till att bli mer empatiska individer medan pojkarna inte får samma stimulans och möjlighet att utveckla dessa egenskaper.
Läs mer: Julia Westers uppsats har titeln Hur pedagogernas beröring av barn kan påverka barnens könsroller: en studie om beteendemönster på fritidshemmet. Du kan hitta den via sajten uppsatser.se
Tora Villanueva Gran