Inkludering. Blir det mer eller mindre av den varan i svensk skola? Jag söker en prydlig kurva som beskriver utvecklingen men kammar noll. Någon slags indikator måste det väl finnas där ute? Hoppet tänds när en kollega tipsar om Skolverkets statistik över särskilda undervisningsgrupper.
Blir eleverna i dessa grupper fler eller färre? undrar man. Men statistiken raglar oregerligt än hit, än dit mellan läsåren. För tre år sedan gick 1,4 procent av alla grundskoleelever i en sådan grupp, året därpå ökade det till 1,8 för att landa på 1,5 procent förra läsåret. Om målet är att minska de särskilda undervisningsgrupperna så verkar inte mycket hända.
Samtidigt pekar andra siffror från Skolverket mot en ökad exkludering.
Enskild undervisning har nämligen blivit vanligare. Då talar vi om elever som får merparten av sin undervisning ensamma med en lärare utan sällskap av en enda klasskompis. En ingripande åtgärd som rektor kan besluta när allt annat har prövats och förkastats.
Jag dyker ner på kommunnivå och sätter kaffet i halsen när jag ser att nära 16 procent av eleverna i Ulricehamns kommun har enskild undervisning. I Katrineholm och Nynäshamn är det nästan lika illa. Mellan sju och tio procent av eleverna är satta i isolering.
Jag söker de ansvariga på kommunerna och ber om en förklaring. En efter en ringer de tillbaka. Skamset erkänner de att kommunen redovisat fullkomligt galna siffror till Skolverket. Skolorna har inte förstått vad som menas med enskild undervisning. De verkliga siffrorna är betydligt lägre.
Jag vet inte vad som oroar mig mest, att skolorna missförstår viktiga begrepp i skollagen eller att Skolverkets statistik är fullkomligt opålitlig.
Inkludering. Blir det mer eller mindre? Jag vet fortfarande inte.