Så säger barnen

När hantverkare byggde om avdelningen Villekulla på Norrvallavägens förskola i Eskilstuna svor de mycket. Så mycket att barnen skaff­ade en så kallad svärburk, en burk där hantverkarna, som barnen kallar för byggjobb­arna, fick lägga fem kronor varje gång de svor. Från början var det meningen att pengarna skulle gå till glass till barnen, men efter många diskussioner kom de överens om att ge pengarna till några som behövde dem bättre, till Eskilstuna-Kurirens insamling ”Vi ställer upp”. Människor på flykt och människor på gatorna med muggar framför sig, kunde på så sätt få varma filtar, kläder och mat.

Svärburken blev omtalad, tidningarna skrev och SVT besökte förskolan.

Några månader har gått, men diskussionen om rättvisor och orättvisor tar aldrig slut. Det är därför fem Villekullabarn och förskollärarna Åsa Axelsson och Susanne Paso håller till i lekrummet den här dagen då det är isande kallt utomhus.

Innan samtalet med barnen poängterar Åsa Axelsson att orden rättvisa och orättvisa inte är vanligt förekommande på förskolan, varken hos barn eller pedagoger. Där­­-e­mot arbetar de med de frågorna dagligen och indirekt handlar det om att förbereda barnen på att världen faktiskt inte är helt rättvis.

– Att vara rättvis för oss pedagoger är inte alltid samma som för barnen. Vi måste se och tänka på varje individs behov och inte till vad alla andra får eller har. Vi pedagoger har även diskuterat och pratat om vad vi lägger in i ordet rättvisa i utvecklingsgruppen, eftersom det är olika vad vi som vuxna har med oss, säger Åsa Axelsson.

De fem barnenär: Adam, Cornelia, Neo, Vincent E och Vincent T .

Förskollärarna är Åsa Axelsson och Susanne Paso.

Förskolan:Berätta om svärburken!

Vincent E:De svor så mycket så vi hörde det. Det var därför vi sa till fröknarna. Sen hittade vi på att vi skulle göra en svärburk. Först tänkte vi köpa glass för de pengarna, sen tänkte vi göra något annat för pengarna.

Vincent T:Då lämnade vi dem till byggjobbarna som inte hade någonting och svor mycket. Det var bara en massa krig och det. Så vi lämnade pengarna till dem som inte hade något. Då fick de tält, mat och kläder och leksaker.

Vincent E: Och vi fick ju glass ändå. Sen. Efter. Av fröknarna.

Två av barnen sitter tysta i var sin ände av halvcirkeln som formats med hjälp av stolar. De tre andra funderar gärna högt och drar då och då med de andra på tankeutflykter. Vi pratar om hur de kände när de gav bort pengarna som de samlat in och Vincent E konstaterar att det kändes jättebra.

Snart syns det att koncentrationen håller på att rinna ur dem. Som när de får frågan om vad pengarna skulle kunna användas till när de skänkts till insamlingen. Förslag som ”leksaker”, ”dräkter”, ”till kaféet”, ”kläder, mössa eller det”, flyger genom luften. När Vincent T kläcker ”eller en overall” kollapsar alla fem i en gemensam skratt­attack. Då får de en nödvändig paus med en kontraorderlek där Åsa Axelsson och Sus­anne Paso säger åt dem att ställa sig på stol­arna, hoppa ner på golvet och ställa sig upp igen, samtidigt som förskollärarna suckar och låtsas att de i själva verket bett barnen att göra något helt annat.

Det mest akuta springet i benen försvinner och vi fortsätter med att prata om rättvisa, vad betyder det egentligen? Vad är rättvisa?

Vincent T:Jag kommer ihåg. Om man delar med sig av lite frukt. Eller mat.

Vincent E:Vi har läst en bok om rättvisa.

Förskolan:Vad stod det i den boken?

Vincent E:Att Lillskrot fick kasta kläderna på golvet och Storskrot, den fick hänga upp kläderna och ställa upp skorna.

Förskolan:Var det rättvist att det blev så?

Vincent T:Lillskrot fick inte ha saxen, då fick bara Storskrot ha den. Lillskrot fick gå och lägga sig tidigare. Visst?

Cornelia:Lillskrot fick kladda med maten, det fick inte Storskrot. Han fick sitta ordentligt.

Vincent T:Byggjobbarna kan köpa overaller så de inte fryser.

Åsa:Inte byggjobbarna va? De har ju kläder, det var de fattiga som skulle köpa kläder.

Vincent E:Om vi skulle ge dem mycket pengar, om vi hade haft en stor burk, då kunde de köpa ett hus. Men då måste byggjobbarna svära jättemycket. Om de inte har alla pengar i sina fickor får de ta med sig pengar hemifrån och sen lägga i burken.

Förskolan:Vad tyckte byggjobbarna om den här svärburken? Tyckte de att det var en bra idé?

Cornelia:Nej.

Åsa:Ni ropade in alla i rummet, så att de skulle lyssna på vad ni hade att säga. ”De svär så mycket att de får lägga fem kronor i burken varje gång de svär”. De sa inte så mycket, okej, okej mest och att de som svor mycket inte var där just då. De försökte skylla ifrån sig. Totalt blev det 1 700 kronor. Sen sköt byggföretaget till 2 000. Jag tror att vi skickade in 3 700 kronor till insamlingen.

En dag samlades de i byggrummet. Barnen hällde ut pengarna på golvet och räknade. Nog räckte det till mer än glass. ”Vi skulle göra så att de fattiga kunde köpa massor av grejer”, som Vincent E uttrycker det. På teve hade de sett att folk var på flykt runt om i världen.

Sedan följde många samlingar där några av barnen ändå tyckte att de skulle köpa glass. Till slut kom de överens om att ge bort pengarna. Men de fick sin glass, till och med en glassfest. Personalen tyckte att det var barnen värda.

Vincent E:Vi har det bättre i den här stan än de andra. De andra har det inte bra i de länderna.

Förskolan:Du tänker på människorna som flyr?

Cornelia:Sen kommer de att få det bra.

Otåligheten sprider sigoch Adam, Neo, Vincent gånger två och Cornelia måste få sprattla av sig. Sedan återknyter Åsa Axelsson till det de pratade om innan Förskolan stövlade in i rummet.

Åsa:Ni kan väl berätta om de där russinen? Vi skulle ge er russin, vad hände då?

Vincent T:Då fick vi inte samma som ni. Jag fick bara sex russin och Cornelia fick sju.

Cornelia:Jag fick inte sju. Det var andra som fick sju.

Förskolan:Vissa av er fick färre russin alltså.

Åsa:Det roliga var ju att det var ni som kom fram till hur många russin ni skulle få för att det skulle bli rättvist. Ni räknade ju matematik då. Ni fick fram att Cornelia först fick fyra och sen skulle hon få tre till. Och du skulle få ett russin till. Hur många russin fick alla då?

Vincent T:Sju!

Åsa:Och det blev ju orättvist att alla fick sju russin, eller?

Alla:Nä. Det blev rättvist.

Åsa:Det är ofta ni som kommer med lösningarna om det är något som är orättvist. Ni har förslag på hur ni kan göra. Ja, det var en bra idé säger vi då.

Barnen kommer fram till att det inte alltid kan vara rättvist. Alla kan inte hjälpa till med dukningen och kanske är det rätt att Cornelia får mer frukt än Vincent som redan är mätt, om hon inte har hunnit äta frukost.

Förskolan:Om det är orättvist i världen, att folk får fly från sina hem och är fattiga, hur kan man göra för att få världen mer rättvis? För att folk inte ska behöva fly? Har ni något förslag?

Åsa:Det är ju krig och de bråkar mycket i andra länder, det vet ni.

Vincent T:De är dumma.

Åsa:Ja, det kan man tycka. Vad skulle de kunna göra?

Vincent T:De ska sitta i fängelse.

Åsa:Finns det några mer lösningar?

Vincent E:De kan flytta till ett annat land. De som är snälla.

Vincent T:De kan kanske flytta till USA, där är det inte krig.

Vincent E:De som sitter utanför affären, det är de som har kommit från ett annat land. De har muggar. Där kan man lägga pengar.

Då och då blir man osams, det händer i världen, det händer hemma och det händer på förskolan. Neo säger tyst att för att bli sams är det bra att säga förlåt. Kramas kan man också göra, tycker Vincent E. ”De kan göra det i landet där det är krig, de kan säga förlåt och så blir det bra. Sen kan de ge varandra pengar.” Att dela med sig av det man har är nyckeln. Oavsett om det handlar om pengar eller tröjor. Men hur?

Vincent E:Jag ska hänga upp tröjorna. Jag ska åka flygplan och så ska jag hänga dem i träd, sen får fåglarna ta på sig tröjorna och så får de åka runt och ge folk. Sen åker de in i fönstren och hänger upp kläderna.