Litet bidrag med stor betydelse

Det är torsdagsförmiddag på Montessoriförskolan Lekloftet i Lund och barnen flockas runt sina lådor, de där som brukar vara överfulla av diverse målningar och andra personliga alster. Små tjusiga plastportmonnäer, tomma påsar eller urdiskade sen­apsburkar rotas fram och kikas i.

– Åh, i dag har jag faktiskt med mig två kronor! säger någon.

En annan upptäcker att hon har glömt sin krona. Men vilken tur i oturen, då går det ju ändå jämnt upp.

Snart sitter alla på den runda samlingsmattan i rummet där omvärlden gör sig påmind i allt ifrån kartor och flaggor till fotografier från olika världsdelar. Det är dags för El Salvador-samling. I dag råkar 14-åriga Hjalmar vara här. Han går egentligen i årskurs åtta men har praovecka och har valt att vara på Lekloftet, sin egna gamla förskola.

– Det är nostalgiskt. Jag minns faktiskt just det här, att vi varje vecka samlade in pengar till El Salvador, säger han.

I 25 års tid har nämligen den här torsdagssamlingen, när Lekloftets barn, i åldern 3–6 år, tänker lite extra på hur stor världen är och på hur olika vi kan ha det, pågått. Initiativet togs av förskolläraren Liselott Rosgard. Hon jobbar fortfarande kvar här och är med i dag.

– Jag har ett stort personligt engagemang för rättvisefrågor och funderade mycket på hur vi kunde göra temat levande också för barnen. Barn är oerhört empatiska och många tänker mycket på sådana här frågor, vi vuxna måste kunna prata med dem om det. Men för förskolebarn behöver det vara konkret.

Hon kläckte därför idén om att ha en symbolisk liten insamling i barngruppen för sina dåvarande kollegor. De blev i eld och lågor. Att det blev just El Salvador beror på att valet föll på den Lundabaserade organisationen Individuell människohjälp som för 25 år sedan, i samband med inbördeskriget i landet, startade ett projekt som rikt­ade sig till utsatta familjer med barn, många i förskolebarnens egen ålder. Projektet finns kvar än i dag och Lekloftet skickar troget in regelbundna små bidrag, månad efter månad.

– När sparbössan är full och pengarna ska lämnas in, lägger vi upp alla mynt i rader i ental, tiotal och så vidare. Barnen är med och tycker att det är jättespännande. På så vis får vi automatiskt in mycket matematik i det här också, säger Liselott Rosgard.

Ibland kommer brev från organisationens utsända i El Salvador som berättar om situationen och vad pengarna har gått till. De läser pedagogerna upp för barnen.

– Det handlar om att så ett frö om att vi alla kan dela med oss, åtminstone något litet. Barnen får känna att de själva är med och bidrar, att deras handlingar kan förändra.

Men det är förstås viktigt att donationen är frivillig och att det inte är konstigt om man inte har med sig en krona. De allra flesta föräldrar har genom åren dock varit väldigt positiva, säger Liselott Rosgard.

– Och summan är ju liten och sym­bolisk, en krona veckan, för att alla ska ha möjlighet. Någon gång ifrågasätter någon förälder att vi gör det här, men då har jag helt enkelt svarat ”för att vi kan”.

Från mattan på golvet kommer Klara just på att hon också har glömt sin krona i dag. Nicolai kommer snabbt till undsättning och viftar stolt med sin hjärtmönstrade rosa lilla portmonnä och säger att han för tillfället har hela fyra pengar i den. Så Klara kan få ett mynt.

– Att något annat barn delar med sig när en kompis inte har, är en poäng i sig. För allt handlar ju om den tanken, att ge till den som behöver, säger Liselott Rosgard.

Så skickas den jordglobsformade sparbössan runt mellan barnen och små klirr hörs när mynten andäktigt droppas genom gluggen. Globen är av keramik och har behövt limmas ihop på ett antal ställen genom åren, men barnen är försiktiga och vet precis hur de ska hålla för att minimera risken att tappa den i golvet.

När sparbössan har hunnit vandra runt sjunger gruppen den alldeles egna El Salvador-sången, den som också följt den här förskolan i många år och är komponerad av en före detta medarbetare. Den handlar om att vilja hjälpa.

– Men var går pengarna som vi har samlat in då? frågar Liselott Rosgard barngruppen sedan.

Julia svarar snabbt att de går till fattiga barn. När hon får följdfrågan vad det är att vara fattig funderar hon en stund.

– Att man inte kan köpa mat, säger hon sedan.

Kompisarna håller med. De funderar ett tag på vad deras pengar kan räcka till för typ av mat och kommer fram till att det nog blir bröd och mjölk av mynten i El Salvador.

– Och kanske vatten? För i många länd­er kan man inte dricka vatten ur kranen som här, man måste köpa det på flaska, förklarar Liselott Rosgard.

– Precis som på Öland! säger Julia och ser ut som om hon är försjunken i något semesterminne.

De avslutar samlingen med att barnen får önska lite olika sånger och det blir på flera språk. Sedan är det dags att hoppa i vinterkläderna och ge sig ut och leka i rimfrosten på gården.

Förskollärare Birgitta Skårhammar har rast och över en kaffe på stående fot i köket säger hon att hon tycker att projektet är vikt­igt. Hon har jobbat länge i yrket men när hon kom hit för fem år sedan hade hon aldrig hört talas om något liknande.

– Ändå är det så konkret och enkelt och barnen brinner för insamlingen. Jag upplever att de funderar mer på sådana här frågor nu, i och med flyktingströmmar och att fattigdom faktiskt syns på många gator i Sverige. Det finns i barnens vardag.

Hon kan förstå att många tycker att det är svåra och känsliga frågor, att det kan vara knepigt att veta på vilken nivå man ska lägga sig i samtalen med barnen för att inte skapa onödig oro.

– Jag brukar vara noga med att lyssna på vad barnen själva säger och sedan försöka möta dem där. Visst kan folk ha olika åsikter när det gäller rättvisefrågor, och det är också viktigt att förmedla. Samtidigt är det tydligt i läroplanen vilken typ av värdegrund vi ska förmedla från förskolans sida, säger hon.

Liselott Rosgard ger ett konkret exempel. Den senaste tiden har många barn haft frågor om människor som sitter utanför affärer och vill ha pengar. Några få har sagt att deras föräldrar inte tycker att man ska ge något.

– Då brukar vi fråga barnen vad de själva tycker. Det händer att de inte håller med sina föräldrar. Det är stort att göra ett sådant ställningstagande när man är i förskoleåld­ern. Och vi brukar betona att man åtminstone alltid kan hälsa.