Filmen blev en ögonöppnare

Målsättningen är att alla barn ska få ett likvärdigt bemötande, berättar förskolläraren Ann-Christin Andersson som tillsammans med fem andra förskollärare och två förskolechefer i Fjärås och Gällinge utanför Kungsbacka, ingår i ett forskarteam som leder studien och sammanställer resultaten.

Forskningsstudien startade 2013 och har hämtat inspiration från Skolverkets satsning Forskning lyfter, som syftar till att tydliggöra och främja den vetenskapliga grunden i det praktiska arbetet i förskola och skola.

– Vi ville synliggöra och medvetandegöra för oss själva hur vi bemöter barnen. Men vi insåg snart att vi behövde snäva in vårt forskningsområde, säger förskolläraren Anna Wennerlöf som ingår i forskarteamet.

De hade uppmärksammat att vikarier ofta ställde frågan: hur gör ni vid maten här? Frågan tydde på att måltiderna hanter­ades på olika sätt av olika förskollärare och barnskötare. I forskningslitteratur fann forskarteamet belägg för att matsituationen var ett tillfälle där personliga värderingar och syn på barnet ofta framträdde.

– Vi funderade över om bemötandet vid måltiderna påverkades mer av våra egna värderingar, än när vi ägnade oss åt andra aktiviteter på förskolan. För en pedagog kan det exempelvis vara självklart att maten ska ätas upp, medan en annan inte alls tycker det, säger förskolläraren Anita Glansén.

I konferensrummet påÖgärdets förskola har några av förskollärarna i forskarteamet sam­lats med sin forskningshandledare Helena Sagar, för att sammanfatta vad de hittills har gjort och planera inför nästa steg som ska utmynna i en vetenskaplig rapport. Sedan forskningen startade har alla 67 pedagoger på förskolorna läst gemensam litteratur och deltagit i seminarier och föreläsningar som huvudsakligen handlat om barnsyn och likvärdigt bemötande. De har också regelbundet diskuterat frågor som aktualiserats i forskningen på arbetslagsträffar. Den första uppgiften de fick var att filma sig själva vid en måltid och sedan titta på filmerna, enskilt eller tillsammans i arbetslaget, och reflektera kring hur de bemötte barnen.

– Svaren som vi fick in handlade i stället mycket om vad som hände runt omkring matbordet, till exempel om ett barn trillade av stolen eller om någon gick iväg på toaletten. Vi märkte att det fanns en osäkerhet och ovana att titta på sig själva, berättar Anna Wennerlöf.

Forskarteamet beslutade sig för att låta alla pedagoger filma sig själva på nytt vid måltiden. Deras uppgift blev att fokusera på mimik, tonläge och kroppsspråk vid reflektionerna efteråt.

Den här gången blev variationen bland svaren större. De tittade mer på sig själva och beskrev bland annat sina ansiktsuttryck, känslor och ordval.

– Jag minns att jag såg arg ut på filmen. Det hade jag ingen aning om, för jag kände mig inte arg. Filmandet blev en ögonöppnare för hur jag kunde uppfattas av barnen vid matbordet, berättar Anna Wennerlöf.

Ann-Christin Andersson upptäckte att hon hela tiden sträckte sig åt olika håll över bordet för att ge barnen mat, i stället för att skicka runt grytorna och låta barnen ta själva. Efter att ha sett sig själv på film har hon också börjat pröva att prata mindre själv och låta barnen ta initiativ till vad de vill samtala om vid måltiden.

– En vanlig reflektion är att de barn som sitter på var sin sida om pedagogen får lite uppmärksamhet jämfört med de andra barn­en vid bordet. På många avdelningar har man därför bytt pedagogens placering så att han eller hon kan se alla barn samtidigt, berättar Anna Wennerlöf.

I början var det många som undrade om forskningen skulle mynna ut i en gemensam uppsättning regler för måltiderna som skulle gälla på alla avdelningar.

– Vår tanke är inte alls att skapa en mall. I stället handlar det om att vi vill utveckla det professionella förhållningssättet. Det är förskolans läroplan och barnsyn som ska ligga till grund för bemötandet vid måltid­erna, inte personliga värderingar och erfar­enheter hemifrån, betonar Sofia Gunér.

De berättar att filmandet har gett upphov till ett öppnare klimat mellan kollegorna på förskolorna. I arbetslagen diskuteras det mer kring regler och bemötande vid maten. En fråga som tagits upp i flera arbetslag handlar om ifall barnen får tillräckligt stort inflytande vid måltiderna.

– Många har börjat fundera över varför de säger nej. Det kan till exempel handla om frågor som varför barnen måste äta upp soppan innan de får smörgås eller om det är okej att ett barn sitter under bordet och äter under en viss period. De vill bli medvetna om varför de säger nej, berättar Ann-Christin Andersson.

Sedan ett år tillbaka får forskarteamet hjälp och handledning av kommunens lektor Helena Sagar, som även disputerat vid Göteborgs universitet. Hon har intervjuat sju av pedagogerna i studien och sammanställt en enkät över samtliga pedagogers upplevelser av forskningen och vilka effekter som den haft för verksamheten. I enkäten framgår det att hela 98 procent av dem tycker att forskningen varit engagerande och gett resultat, exempelvis har de börjat reflektera mer över sin egen roll vid måltiden och blivit medvetna om hur personliga värderingar påverkat dem. En oväntad effekt är att pedagogerna även har börjat reflektera mer kring hur de bemöter barnen i andra situationer på förskolan. Flera vill fort­sätta att filma sig själva i andra aktiviteter, exempelvis under samlingen.

– Forskningen om måltiden har gett ringar på vattnet, säger Sofia Gunér.