I Uddevalla möts språklärarna över stadiegränserna för att utveckla undervisningen i moderna språk. – Vi språklärare behöver fortbildning och inspiration, säger Yvonne Andersson, lärare i tyska och spanska.
De kommer från Östrabo och Västerskolan, de kommer från Sommarhemmet och Norgården. Ett tjugotal språklärare samlas i ett klassrum i Agneberg, en del av Uddevalla gymnasieskola, där de möter välkomstord och glada tillrop från förste-lärarna Yvonne Andersson och Ulrika Arvidsson.
– Hej, här kommer Väster! Har Väster fått namnlappar?
– Tyska och franska, jaha. Vad vill du vara, tysk eller fransk?
Många skratt hörs, lärarna hälsar på varandra, nyfikna, intresserade. Stämningen är god och förväntansfull när lärarna från gymnasiet och högstadiet träffas för att tala om gemensamma frågor. De börjar med en presentationsrunda. Att många heter Yvonne ger upphov till skratt.
Under rundan får vi också koll på läget för språkvalen på skolorna. Spanskan är största språket på
högstadiet. Tyskan är nedläggningshotad på en skola, eftersom den enda läraren ska gå i pension.
En dryg timme är avsatt för mötet. Inte mycket, kan tyckas, men lärarna förspiller ingen tid. Det är effektivt och disciplinerat, nästan som en sorts språklig speed-dejtning. Snart samlas lärarna i språkspecifika grupper, för att prata om elever, kravnivåer, gemensamma problem och hur man kan samordna undervisningen. Till stor del är utmaningarna desamma för alla de moderna språken.
– Vilka utmaningar finns i spanskan? undrar Ulrika Arvidsson.
– Stora grupper!
– Att få eleverna att fortsätta. De lever så mycket här och nu, de ser inte hur de ska kunna använda språket i framtiden.
– Att få dem att förstå att det är en ansträngning att lära sig ett språk. De är entusiastiska i början, men har svårt att orka.
Tysklärarna pratar om tidsbristen, att de inte hinner tipsa varandra så mycket som de skulle vilja. Kanske kunde en Facebookgrupp vara något? Där skulle man kunna lägga ut tips och länkar, ställa frågor och lära känna varandra.
Fransklärarna diskuterar övergångar. Vad behöver eleverna ha med sig från högstadiet?
– Possessiva pronomen och genitiv behöver de. Men ibland kommer de till gymnasiet och frågar: ”Vad är pronomen?” Det är så bottenlöst!
– Framför allt tidsformer är viktigt. Att de inte kan genitiv är inte lika allvarligt, tycker jag.
– Oregelbundna verb är ett problem, jag vet inte om jag ska ta upp det. Det viktiga är väl att eleverna lär sig explicit att böja regelbundna verb?
Mot slutet återsamlas lärarna och berättar vad grupperna kommit fram till. Många konkreta förslag kommer upp. Tyskgruppen föreslår att alla elever borde göra Skolverkets nationella prov i moderna språk – som ett sätt att höja ämnets status?
– Kan vi komma överens om att i Uddevalla gör vi alltid de nationella proven – kanske kan vi till och med komma överens om dag?
Franskgruppen tycker att man skulle kunna sam-arbeta med andra lärare om grammatiken. I spanskgruppen har man diskuterat hur man ska motivera eleverna i högstadiet att inte hoppa av spanskan.
Ett konkret förslag är att låta gymnasieelever besöka eleverna på högstadiet för att berätta om ämnet. Även lärarna behöver motivation – kanske kan gemensamma bok- eller filmcirklar vara en sporre?
Yvonne Andersson undervisar i spanska och tyska i Uddevalla gymnasieskola, på skoldelen Agneberg. Tillsammans med Ulrika Arvidsson, lärare i tyska och engelska på skoldelen Margretegärde, håller hon i kvällens möte. Det är första gången som de samlar språklärare från olika stadier. I deras försteläraruppdrag ingår annars att samla gymnasiets samtliga lärare i moderna språk för språkkonferenser två gånger per termin. Tanken är att de genom ämnes-konferenserna ska utveckla ämnet, både vad gäller nya metoder och genom att presentera ny forskning.
De betonar det gemensamma i språken. När Yvonne Andersson till exempel berättade om forskarskolan i spanska i Lund, så försökte hon hålla det på en mer allmän nivå, så att även lärare i andra språk kunde ha nytta av det.
Gymnasielärarna har också haft en workshop för att bestämma gemensamt vad eleverna ska lära sig i steg 1. Målet är att alla språken ska ha samma krav, till exempel på vilka tempus som krävs. Förhoppningen är också att språklärarna ska kunna inspirera varandra över språkgränserna, genom att bygga upp en gemensam idébank.
Yvonne Andersson har dessutom ordnat en föreläsning för eleverna, där världsmästaren i minne föreläste om minnesteknik. Det är bra att kunna när man ska plugga på glosor.
– I början kan man lära sig nästan allt, som glosor och meningar, då behöver man inte ha så mycket grammatik. Det kan man analysera när man kommer högre upp.
Tanken med dagens träff var först och främst att etablera kontakter mellan språklärare i gymnasiet och högstadiet och att få en bild av språkens ställning på skolorna i kommunen. Både Yvonne Andersson och Ulrika Arvidsson tycker att det gick över förväntan.
– Det kändes bra. Det var starten på ett fortsatt samarbete. Vi märkte att vi hade likartade problem. Men det är tuffare på högstadiet, med större grupper och mindre fokus på ämnena, säger Yvonne Andersson.
Ulrika Arvidsson var lite orolig att lärarna i grundskolan skulle känna att gymnasiet bjöd in dem för att tala om vad de ska göra. Men så blev det inte, tycker hon.
– Nej, vi kände ömsesidigt att vi måste hitta varandra. De är lika intresserade som vi av vad eleverna ska ha med sig. Vi har ju samma elever och delvis samma ämnen, steg 1 och 2, säger Ulrika Arvidsson.
Som språklärare får man sällan påfyllning i ämnet. Det behövs verkligen, understryker Yvonne Andersson. Själv läser hon också en master i tyska, som bland annat innehåller litteraturdidaktik. Utbildningen har gett henne nya insikter och kunskaper om undervisningen. Hon önskar att hon hade fått lära sig mer av det på lärarutbildningen och som ung lärare, och sluppit ”famla runt som i ett mörkt rum”, som hon säger.
– Det är så mycket jag inte fattat förrän nu. Jag önskar att jag hade fått det här tidigare. Är det någon gång man behöver det så är det när man är ung och osäker.
Klockan fem är mötet på Agneberg slut, men många lärare dröjer sig kvar – kanske inte i evigt jubel, men alla fall tycks sorg och suckan ha flytt för stunden, för att återknyta till den lite dolda sången i inledningen. Några av lärarna fortsätter tillsammans på en after work.
Maria Linsten och Jenny Fredman har bråttom tillbaka till sin skola, men är mycket nöjda med träffen. De jobbar på Fridaskolan, en friskola i Uddevalla.
– Det var jättebra! Det är väldigt, väldigt roligt att även vi från en friskola blev inbjudna, säger Maria Linsten.
– Ja, för elevernas skull behöver vi göra det här. Som språklärare är man ofta ensam i sitt ämne, därför är det skönt att träffa någon som har exakt samma ämne, säger Jenny Fredman.
Thomas Fridén, lärare i engelska och spanska på Norgårdenskolan, tycker att det är bra att få veta vad som krävs för gymnasiet. Han fick också nya idéer.
– Elevbesök från gymnasiet är en bra idé. Motivationen sjunker fort. Jag hörde också att första terminen på gymnasiet repeterar de vad vi håller på med i nian. Så det är inte så stor skillnad.
Hans kollega på skolan, spanskläraren Anibal Rojas Jorquera, håller med.
– Det är bra att veta att man inte är helt ute och cyklar. Det är mest en bekräftelse, man känner sig lätt lite ensam.
Även Eva Horlitz, gymnasielärare i engelska och tyska, är nöjd med träffen.
– Det är jättebra att vi träffas över skolnivåerna. Det är bra att få ansikten till namnen man hör också. Så småningom kanske eleverna märker att vi har en gemensam tanke i kommunen.
Text: Maria Lannvik Duregård