Forskarskolorna för lärare skulle leda till utveckling av ämnena och undervisningen. Men det verkar gå trögt. Runt hälften av licentiaterna i svenska, språk och SO försvinner bort från skolans värld. De som är kvar har ofta oförändrade arbetsuppgifter.
De första statligt finansierade forskarskolorna för lärare startade 2008. Det var en stor och ambitiös satsning som skulle förbättra elevernas resultat i skolan, genom att höja ämneskompetensen ute på skolorna. Den andra satsningen gjordes 2013, med något ändrade villkor för deltagare och huvudmän.
Samtliga parter verkar i princip vara positiva till införandet av forskarskolor. Licentiaterna själva anser att deras forskningsutbildning har stor betydelse för deras yrkesutövning. De framhåller det ämnes-didaktiska kunnandet, ämnesfördjupningen, det vetenskapliga förhållningssättet och, sist men inte minst, ett reflekterande förhållningssätt till lärarprofessionen. Ändå tycks dessa värdefulla kunskaper inte komma eleverna till del i någon större utsträckning. Omkring hälften av de forskande lärarna försvinner helt från skolans värld.
Camilla Bardel var ledare för forskningsskolan i språk, Fram, som avslutades för ett år sedan. Hittills har tre av de tio deltagarna försvunnit från skolan – till vidare studier eller till Skolverket. Fler riskerar att följa efter. Camilla Bardel är kritisk till hur vissa av kommunerna har tagit emot lärarna i hennes forskarskola. Flera av dem har samma arbetsuppgifter som innan de började forska. Endast två av forskarna har fått lektorstjänster, varav en är ett vikariat – en alltför låg siffra, tycker hon.
– Det är anmärkningsvärt att inte fler av dem har erbjudits lektorat efter att kommunerna satsat på dem. Jag undrar hur man tänker när man inte tar tillvara dem, säger hon.
Kent Fredholm forskade i spanskdidaktik och är nu tillbaka på sin gamla gymnasie-lärartjänst i Karlstad. Han har inte fått förändrade arbetsuppgifter.
Har du någon nytta av din nya kompetens?
– Ja, i min egen undervisning. Jag har också föreläst en del om min forskning, men inte på min egen skola, säger han.
Att komma tillbaka till undervisningen var roligt, tycker han, och han känner att kollegorna är intresserade av hans forskning. Men han hade hoppats att få nya uppdrag. Han vill gärna bidra till skolutveckling inom det ämnesdidaktiska fältet.
– Jag har frågat kommunen vad de har för plan för oss som forskat. Men jag får inget svar.
I Kent Fredholms bekantskapskrets är det många som har liknande upplevelser.
– Jag känner ett tjugotal som har gått olika forskarskolor. Av dem har bara tre fått förändrade arbetsuppgifter.
Även inom de samhällsvetenskapliga ämnena tycks skolor och kommuner vara dåligt förberedda på att ta emot de ”licputerade” lärarna. Av dem som forskat i historia eller samhällskunskap arbetar bara 16 av 37 kvar som lärare i grundskolan, gymnasiet eller komvux, på heltid eller deltid, visar en undersökning som gjorts av Sara Blanck. Hon var själv en av deltagarna och jobbar nu med lärarutbildning på heltid i Karlstad.
Flera av lärarna i hennes undersökning uttrycker besvikelse över att deras kompetens inte tas tillvara. Flera kommenterar också att det är arbetsgivarens ointresse som gjort att de lämnat skolan för andra uppdrag, som högre forskning.
Av dem som arbetar kvar som lärare har hälften fått nya arbetsuppgifter i tjänsten, till exempel med fortbildning av kollegor. Tolv har blivit lektorer, en har fått tjänst som förstelärare. Fjorton lärare har varken fått nya arbetsuppgifter, ny tjänst eller högre lön.
Skolan har även tappat lärare från forskarskolan i geografi. Av dem som licentierade 2015 är det knappt hälften som är kvar i skolan, enligt Kajsa Kramming, en av del-tagarna i Uppsala, som nu doktorerar.
Martin Stolare är föreståndare för CSD, Centrum för de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik, i Karlstad. CSD har haft två forskarskolor för lärare. Han understryker att målet var och är att licentiaterna ska arbeta i skolan.
– Vår idé var inte att de skulle hamna i lärarutbildningen eller fortsätta att forska. Tanken var att de skulle vara ute på skolorna, för att skolan ska bli bättre.
Förutom att en hel del av hans licentiater har fortsatt att forska, så har några av dem fått utvecklingstjänster i kommunen där de jobbar mer övergripande. Inte helt oproblematiskt, anser han.
– Det är knepigt. De hamnar gärna på ett strategiskt plan. I stället skulle de arbeta kollegialt med att utveckla undervisningen – det skulle man satsa mycket mer på.
Mottagande och villkor skiljer mycket mellan skolor och kommuner. En som är mer nöjd är Siw-Inger Halling, som gick forskarskolan i geografi. Hon är tillbaka på sitt gymnasium i Uppsala, nu som lektor. Dessutom har hon en projektledartjänst på 20 procent på ett kompetenscentrum för lärande i hållbar utveckling, för bland annat lärare – en tjänst hon inte skulle ha fått om hon inte hade forskat.
– Jag har kunnat använda mina erfarenheter från forskarskolan rakt in i arbetslaget. Det har ökat vår gemensamma kompetens.
Dels är det hennes vetenskapliga kompetens som kommer till nytta, särskilt i kursen gymnasiearbete, dels kommer hennes kunskaper från Kenya till användning, bland annat på elevernas fältstudieresor. I hennes kommun ser det dock väldigt olika ut för lektorerna, eftersom det är rektor som bestämmer lektorernas uppdrag.
Thérèse Halvarson Britton, som forskat i religionskunskapsdidaktik, är också tillbaka på sitt gymnasium som lektor. Hon tycker att hon får stor användning för sina ämnes-didaktiska kunskaper, både i sin egen undervisning och med kollegorna i arbetslaget. Tillsammans med en ämneskollega leder hon också seminarieserier i religionsdidaktik för lärare på mellan- och högstadiet i Stockholms kommun. Hon tycker att hon verkligen utvecklar sitt ämne.
– Absolut. Vi samarbetar mycket. Ämnesdidaktiken hjälper oss att fokusera och vi får ett gemensamt språk för att tala om undervisning.
Även om kommuner och huvudmän nog blivit lite mer vana vid att ta emot forskande lärare, så verkar en del problem kvarstå sedan 2012. Det var då Högskoleverket gjorde en utvärdering av de nationella forskar- skolorna för lärare. Verket konstaterade då att endast hälften av lärarna räknade med att fortsätta som lärare, och man var kritisk till att satsningen bara nådde ett fåtal lärare i ett litet antal kommuner. Dessutom kritiserade Högskoleverket att forskarskolorna hade haft för lite eller ingen diskussion med skolhuvudmännen om hur behoven i skolan faktiskt ser ut.
Utvärderingen 2012 kom för tidigt, innan många hunnit bli klara – riktigt lika illa ser det inte ut i dag, anser Martin Stolare.
– Efter vår andra omgång har kommunerna en förändrad attityd. Skulle man göra om samma utvärdering i dag, så skulle man få ett bättre resultat. Lärarna har fått förändrade arbetsuppgifter efter hand.
Ett av problemen 2012 var att lärarna forskade 80 procent och undervisade på 20 procent, vilket blev alldeles för lite tid för undervisning. Det gjorde att lärarna tvingades jobba övertid och att många inte hann bli klara i tid. För att råda bot på det höjdes undervisningstiden till 50 procent i den senaste satsningen, vilket innebär att utbildningen tar längre tid: fyra år.
För att förmå kommunerna att ta större ansvar för de forskande lärarna, så måste de i dag stå för lärarens lön under hela forskningstiden. Det tycks dock som om flera forskarskolor nu i stället får svårt att fylla platserna.
Under våren gör utbildningsutskottet en uppföljning av satsningen på forskarskolor för lärare, bland annat för att se om åtgärderna har gett resultat. Uppföljningen beräknas vara klar i höst.
Text: Maria Lannvik Duregård