Samhällskunskap har blivit ett vetenskapligt, akademiserat ämne. Medborgarkompetensen är starkt nedtonad. – Det är ett stort misslyckande om eleverna står passiva vid sidan om och tittar på samhället, anser forskaren Johan Sandahl.
Johan Sandahlär gymnasielektor i samhällskunskap, forskare vid Stockholms universitet och undervisar på lärarutbildningen. Han har mött allt fler samhällskunskapslärare i både grundskolan och gymnasiet som tycker att ämnet har blivit tråkigare att undervisa i, i och med de nya kurs- och ämnesplanerna. Borta är engagemanget och glöden, nu handlar kurs- och ämnesplanerna mer om ett vetenskapligt förhållningssätt. Abstraktionsnivån har höjts och ämnet har blivit någon sorts ”ministatsvetenskap” eller ”mini-sociologi”, menar han. Där finns allt mindre utrymme för diskussioner, deliberativa samtal och elevernas egna liv.
– Det är en betoning av det kyliga, distanserade. Men om vi ska nå eleverna så måste vi också få med den varma, känslomässiga sidan av ämnet.
Det ligger i de akademiska ämnenas natur att vara distanserade och objektiva. Men om man överför det rakt av till ungdomsskolan blir det problematiskt, menar han. Visst kan man träna eleverna att förhålla sig passivt distanserade till frågor som klimatförändringar, flyktingfrågan och kärnkraften, men då missar man också något.
– Vad är poängen? Då förbereder man eleverna att bli samhällsvetare och sociologer – är det vad vi vill att samhällskunskapsämnet ska göra?
Johan Sandahl har i sin forskning särskilt intresserat sig för elevernas medborgarbildning på högstadiet och gymnasiet. Medborgarbildningen har varit en bärande idé i samhällskunskapen sedan ämnet infördes i grundskolan 1962 och i gymnasiet 1970. Ämnet skapades av Alva Myrdals skolkommission redan 1944, med ett rent medborgarbildande syfte.
Tidigare låg undervisningen om samtiden i historieämnet, som hette ”historia och samhällslära”. De omskakande lärdomarna från andra världskriget gjorde att man ville ge det uppväxande släktet ”en vaccination mot totalitarismen”, de unga skulle bli kritiskt tänkande och mer aktiva subjekt i samhällslivet. Ur askan lyfte idén om ett nytt ämne som skulle fostra demokratiska medborgare: samhällskunskap.
Att medborgarbildningen tonades ner i samhällskunskapen med 2011 års läroplaner är olyckligt, anser Johan Sandahl. Alla skolämnen har vad han kallar en kall, blå, vetenskapligt distanserad sida och en varm, röd, mer känslobetonad sida. Båda sidorna är viktiga och kompletterar varandra. I skolan måste man pendla mellan dem, för att få med sig eleverna – annars blir de lätt uttråkade. Men i samhällskunskapen ses elevers engagemang och ideologiska övertygelser ibland snarare som problem i stället för möjligheter.
– Känsla och intellekt går ju hand i hand. Det behövs hela tiden en rörelse mellan varmt och kallt, mellan närhet och distans.
I stället har framför allt ämnet historia blivit bärare av medborgarkompetensen. Där har man lyckats koppla den varma sidan naturligt till den kalla genom att låta ämnet kretsa kring begreppet historiemedvetande, påpekar Johan Sandahl. Förståelsen för elevernas egen värld och sätt att leva och den vetenskapliga distansen blir två sidor av samma mynt.
Historiemedvetandet är centralt även i samhällskunskapens kurs- och ämnesplaner. Men samhällskunskapen skulle behöva ett liknande, alldeles eget begrepp som förenar närhet och distans, anser han. Han vill införa vad han kallar ”civic consciousness”, ungefär samhällsmedvetande, för att beröra samtidsperspektiven och elevernas tolkning av samhället.
Johan Sandahl anser att kurs- och ämnesplanerna behöver revideras, så att medborgarkompetensen skrivs fram. De akademiska kunskaperna behöver kopplas till rollen som medborgare. Framför allt behöver man lyfta fram subjektifieringen: elevernas egen värld måste få spela roll, till exempel genom ett vidgat textbegrepp som innefattar populärkultur, och elevernas egna erfarenheter av politik och samhällsfrågor. Man måste öppna för aktuella frågor. Det får inte bli så att man inte hinner tala om toppmötet i Paris, eftersom man måste gå igenom detaljer i riksdagens arbete.
– Man ska inte fixera sig så mycket vid vad som är slutet av samhällskursen, utan se vad elevernas värld är en början på, säger han.
Även om kurs- och ämnesplanerna styr mycket, finns också ett friutrymme för den lärare som brinner för att eleverna ska delta i samhällslivet, påpekar Johan Sandahl. Ett sätt att arbeta kan vara att tydligt lyfta fram vilka värden som står emot varandra i olika frågor, till exempel välfärden.
Även diskussioner om kunskapskraven kan stärka eleverna som medborgare. Ta ett begrepp som nyansering. När kunskapskraven kräver nyanserade resonemang för högre betyg, så kan man diskutera varför det är viktigt att nyansera. Det finns vetenskapliga svar, men frågan rör kanske framför allt den medborgerliga kompetensen: man visar att det finns olika sätt att se på saker och ökar förståelsen för andra människor.
Om man fastnar i distansen finns en risk att eleverna bara ”apar efter” – att de i själva verket inte är så nyanserade, men vet hur de ska visa läraren att de är det. Därför måste man ibland våga konfrontera känslan – även rasism är en känsla och ingen vetenskap, betonar Johan Sandahl.
– Den stora utmaningen är att skapa förtroende i klassrummet. Det kräver ett socialt engagemang från läraren – då hamnar vi på den röda, varma sidan.
Johan Sandahl tycker att man ska jobba ämnesövergripande för att utveckla elevernas medborgarkompetens. I exempelvis historia finns en tydlig koppling mellan den kyliga och den varma sidan – åtminstone i formuleringen av kurs- och ämnesplaner. Samhällskunskapen kan å sin sida peka på komplexiteten i samtiden. Ämnet har också en starkare riktning mot framtiden än historia.
Johan Sandahl understryker att handlingsberedskapen är mycket viktig för att man ska känna att man är en del av samhället.
– Jag vill att skolan skapar nyfikna, aktiva elever som är handlingsberedda för de utmaningar som samhället står inför. Det försvinner lätt om man skapar distans till ämnet man studerar.
