Arbetsglädje är att känna att man behövs. Att känna meningsfullhet. Många lärare gör det – men de hörs alltför sällan i debatten om skolan.
Barnen. Deras förväntningar, deras framsteg, glimten i deras ögon när de lär sig något nytt. Samtliga som blev intervjuade i forskaren och lärarutbildaren Anna-Carin Bredmars doktorsavhandling sa att arbetet med barnen är viktigast i yrket och gör att de känner arbetsglädje, trots tuffa förutsättningar. Samt även att planera arbetet med kollegorna, att möta föräldrar – det som är den absoluta kärnverksamheten. Att skratta och flamsa ihop är bara en aspekt av arbetsglädje och det är viktigt, men först och främst måste man uppleva att arbetet är meningsfullt. Och de flesta fritidshem, förskolor och skolor fungerar bra och har personal som trivs med barnen och verksamheten, men de hörs sällan i debatten om skolan.
Det är ofta problemen som lyfts fram: stress, låg lön, stora barngrupper, för få utbildade, ytliga kunskaper och dålig disciplin. Skolan har blivit något som alla kan diskutera och ha åsikter om (eftersom alla har gått i skolan). Visst finns det utmaningar, men glädjen i arbetet lyfts sällan fram. Det tror Anna-Carin Bredmar beror på att det kanske låter flummigt att beskriva arbetsglädje med att man ”känner ett pirr” eller ”får ståpäls” när ett barn lär sig att leka bra i gruppen eller att knyta skorna. Grunden i yrket är att lära barn olika saker på olika sätt, fast när pedagoger och lärare ska beskriva detta, använder de inte de mest akademiska orden och därför kanske de har svårt att nå ut.
Anna-Carin Bredmar, som undervisar vid Linnéuniversitetet i Kalmar, kallar detta den emotionella kunskapsdiskursen eller lyhördheten, som innebär en insikt i vad känslor kan bidra med, när de får utgöra en grund för reflektion över arbetet. Det kan vara att man känner meningsfullhet av att se en unge klara av något och är det som gör att man går till jobbet, trots att barngrupperna är för stora och personaltätheten för låg. Att lära ett barn att leka bra i grupp är en minst lika komplex situation som att lära ut ryska adjektiv. Skulle personalen i fritidshemmet och skolan få tala om sin glädje och sitt engagemang i även till synes enkla vardagshändelser, skulle yrkets attraktionskraft öka, tror Anna-Carin Bredmar. Men vi är vana vid att tala om kunskap som något fast som går att mäta.
Den emotionella lyhördheten är dock väsentlig för att undervisa i allt från bakning till fotboll till matematiska formler. Arbetsglädje kan vara att ge tröst, att sätta gränser, att vara närvarande i nuet. Har två elever haft en konflikt på rasten är det den som står i förgrunden och de är inte mottagliga för att lära sig ett nytt mattetal. Läraren måste känna in detta och Anna-Carin Bredmar menar att det är dags att lärarutbildningen återerövrar bildningsuppdraget.
– Då menar jag inte klassisk akademisk bildning som i så kallad finkultur, utan bildning som i att lära barnen demokrati, jämställdhet och jämlikhet. Sådant man arbetar med i fritidshemmet.
När Anna-Carin Bredmar möter blivande lärare i fritidshem säger många att de vill arbeta enbart i fritidshemmet och inte i skolan. Det är fritidshemmet de brinner för och det är där de känner arbetsglädje.
Anna-Carin Bredmar delar in arbetsglädjen i sju teman, tre stödjande och fyra vidgande. De stödjande är arbetsglädje som stämning, kraftkälla och närvaro och beskrivs som golvet eller fundamentet – det är en grundstämning av att jag klarar av mitt jobb, jag trivs och jag får energi av arbetet, även om det också tar mycket energi. Jag är närvarande i mötet med eleverna och får kraft av det. Har jag denna grundstämning kan jag också känna de vidgande aspekterna av arbetsglädje: öppnande, sammanhang och samhörighet, eftervärme och rytm och balans.
– De vidgande aspekterna är som att stå på tröskeln till någonting med ett leende på läpparna, nyfiken på vad världen kan erbjuda, säger Anna-Carin Bredmar.
Arbetsglädje som sammanhang och samhörighet kan vara att känna ett flow i arbetet och att känna samhörighet med eleverna och kollegorna. Rytm och balans – rytmen i yrket växlar hela tiden mellan samtidighet och långsiktighet, frihet och krav, och läraren möter också elevernas högre intensitet och puls. Det måste finnas en balans mellan vila och höga krav och intensitet. Ju mer stressad man är, desto svårare är det att känna arbetsglädje och då blir det också svårare att vara förväntansfull och öppen. Arbetsglädje som öppnande beskriver Anna-Carin Bredmar som att glädje som redskap öppnar för lust att vilja lära sig mer, och arbetsglädje som eftervärme kan vara glädjen när man minns något bra man gjort ihop och som därför dröjer sig kvar och sprider god stämning.
Det går att träna sig i att känna arbetsglädje, säger Anna-Carin Bredmar, men man måste givetvis ges bra förutsättningar. Självklart ska lärare och fritidspedagoger protestera när politiker och skolledningar fattar dåliga beslut. Det måste finnas tid till återhämtning och till kollegiala samtal och det har med personaltätheten att göra om man hinner med det och om det blir kvalitativa samtal. Ingen lärare i någon skolform kan hålla högt tempo hela tiden, men i dag tvingas tyvärr många att göra det. Många tyngs också av alltför mycket administrativt arbete som känns meningslöst, eftersom det i många fall är någon annan som har bestämt formen på det. Det kan vara mallar som ska fyllas i eller att kollegiet åläggs att genomföra ett projekt under ett läsår, utan att det finns tid avsatt. Dessutom har kanske arbetsgivaren eller politikerna inte ens frågat lärarna ifall de har arbetat på ett fungerande sätt med samma fråga förut, utan har bara bestämt att nu gör vi så här. Det förtar arbetsglädjen och lärarna tappar lusten.
– Om lärarna lyfter fram det som fungerar bra och arbetsgivaren skulle säga att okej då gör ni mer av det, det skulle definitivt öka arbetsglädjen, tror Anna-Carin Bredmar.
– I många fall underkänner man experternas, det vill säga lärarnas, kunskap och det arbete de redan gör. Många ser inte meningen och det är farligt, eftersom glädjens motsats inte är sorgen utan likgiltigheten, när man känner att inget spelar någon roll, säger Anna-Carin Bredmar.
På alla arbetsplatser råder en kultur. Anna-Carin Bredmar säger att det inte är så enkelt att ändra på en dålig stämning, men delvis påverkar man sin glädje själv. En dag känner man kanske att man inte orkar gnälla längre, då kan man se allt bra som händer och tänka på varför det blev bra just den dagen.
– Kommer jag med ett leende på morgonen får jag ett leende tillbaka. Lite så kan man tänka – allt kan man inte påverka, men det går att träna sig i att ta avstamp i det som fungerar, säger Anna-Carin Bredmar.
Kanske är det så enkelt som att tänka på allt bra som händer. Man kanske ser ett barn som skuttar på skolgården och får energi av det.