En fluga på väggen

Ögon och öron öppna – redo att anteckna. Följ med när musikläraren Kenneth Grönfelt skuggar sin kollega i kulturskolan.

Trumpet- och orkesterläraren Kenneth Grönfelt har precis gått upp för trapporna till andra våningen på Ängetskolan i Örnsköldsvik när orkesterläraren Rasmus Grip, som han ska skugga, flyger upp bakom honom.

– Vi kör direkt!

En snabb hälsning i farten och Rasmus Grip rusar förbi. Kenneth Grönfelt tar följe genom en större sal in i ett avlångt och anspråkslöst rum där två femteklassare väntar på varsin stol, redo med trombonerna. Rasmus Grip hinner knappt inta sin plats vid lokalens enda fönster innan de första tonerna ljuder.

– Bra! Hur känns det? Kommer ni ihåg det här med robotarm?

Han visar hur eleverna ska röra draget fram och tillbaka i en robotliknande rörelse. 

– Akta så att ni inte flyttar armen in-nan tonen är slut.

Ett par meter vid sidan av dem har Kenneth Grönfelt slagit sig ned. Med en surfplatta i knät börjar han studera sin kollegas undervisning. 

Det ska bli tjugo intensiva minuter. Eleverna inleder med toner från Queens We will rock you, fortsätter med Måns Zelmerlöws Heroes och avslutar med Snowstorms Sommarnatt. De spelar en bit av vardera låt, avbryts för instruktion och spelar igen. De övar på att blåsa snabbare, inte ha så mycket luft mellan tonerna och får tips på hur de ska göra när de kommer av sig. Rasmus Grip förklarar engagerat och effektivt.

– Andas in med samma energi som ni blåste. Kom igen – 1, 2, 3 …

Lyssnar man noga när musiken tystnar går det att höra ljuden från tangentbordets knappar på Kenneth Grönfelts surfplatteskärm. Han är på verksamhetsbesök. Det innebär att han tittar på en kollegas undervisning för att få inspiration samtidigt som han ger återkoppling på den andres arbete. I dag ska han se hur Rasmus Grip varierar och upprepar innehållet. Eftersom Kenneth Grönfelt också är bleckblåslärare och går igenom samma låtar inför stadens kulturskoledag är han extra nyfiken på hur kollegan arbetar. I surfplattan antecknar han saker han ska titta lite närmare på, som hur Rasmus Grip gör när en elev har svårt att förstå ett moment och mer övergripande frågor som hur det är tänkt att individen ska lära sig.

De första tjugo minuterna är över och nästa grupp tågar in. De sätter i gång och spelar nästan direkt.

– Behöver ni andas så gör det, men andas inte så lång tid. Andas snabbt, säger Rasmus Grip och hör melodin från Heroes än en gång.

Nu är det fyra elever framför honom, två som spelar baryton och två trumpetare. Lektionen är lik den tidigare men ändå annorlunda. Samma låtar men and-ra förklaringar och liknelser för att få eleverna att hitta rätt blås. 

– Har ni lyssnat på orgel någon gång? Som i kyrkan. De får ju tonerna att sitta jättetätt med varandra. Tänk på det, instruerar Rasmus Grip.

Kenneth Grönfelt fortsätter knappa på surfplattan.

– Märker du att det är samma moment han får göra i olika varianter? Det är så kul att se hur han varierar sig med samma material, viskar han till mig, Uttrycks utsända reporter, medan kollegan ger tips på hur eleverna ska andas när de blåser i munstycket.

Sex lektionspass och en snabb kafferast senare får Rasmus Grip pusta ut. Han är uppe i varv, undervisningen har varit intensiv. Den största delen av tiden har ägnats åt att gå igenom andning. Han har visat andningsövningar och använt alla möjliga metaforer för att få eleverna att blåsa hårdare, som att de står på en arena och ska spela så att det hörs ända längst bak i publiken eller att de ska låtsas blåsa ut ett ljus på andra sidan rummet. Ett par lektioner har varit mer utmanande än andra.

Kenneth Grönfelt är inte sen med beröm när de slår sig ned i ett av kulturskolans rum på skolan.

– Det kändes gött och fokuserat hela tiden. Du hade en så skön rutin, säger han och tar upp några exempel från lektionspassen.

Rasmus Grip lutar sig tillbaka i en tvåsitsig soffa och ger sin syn på lärosituationerna medan han passar på att äta sin matlåda. Under samtalet får han massor av uppmuntrande ord, som hur bra han snappade upp vad elever hade svårt med och hade det i åtanke vid följande lektion och gick igenom momentet noggrannare.

Kenneth Grönfelt tar också upp situationer som skulle kunna förbättras. Vid en andningsövning tycker han att Rasmus Grip lade för mycket tid på att prata om hur bra övningen var i stället för att upprepa den så att eleven själv fick upptäcka det. 

– Det kändes som att du slösade bort ganska mycket tid. Du kunde göra övningen effektivare, säger han.

Rasmus Grip skrattar till när han tänker tillbaka på situationen. Han håller med. 

Det kommer inte heller som en chock när han får höra att han pratar lite väl fort ibland. Han tycker själv att han skulle kunna bli bättre på att förklara saker med färre ord, men pekar på att det lätt blir hastigt när lektionerna bara är 20 minuter. Eftersom båda sitter i samma båt mynnar det ut i en diskussion om hur lärarna ska hantera den korta tiden. Samtalet fortsätter utifrån Kenneth Grönfelts anteckningar och ger många igenkänningsfaktorer, tipsutbyten och bollande av knepiga situationer. Från andningsövningar till hur man hanterar elever med bristande koncentration.

Sådana här samtal var inte lika förekommande när kulturskolechefen Ann-Catrin Brandtlin tillträdde för fyra år sedan. Hon kom från en tjänst som rektor i grundskolan och insåg att det krävdes mer för att få till samarbete och erfarenhetsutbyte i kulturskolan eftersom lärarna ofta är ensamma med få naturliga tillfällen att träffas. Med övertygelsen om att undervisning utvecklas bäst tillsammans styrde hon upp det. Numera ses lärarna en eftermiddag i veckan för gemensam information och arbetslagsträffar. Varannan vecka möts de pedagogiska samordnarna som leder arbetslagen för att prata utveckling. Efter att ha prövat verksamhetsbesök i samband med fortbildningssatsningen Kompkulmen observerar lärarna varandra åtminstone en gång per år.

Efter fyra år tycker sig Ann-Catrin Brandtlin se resultat.

– Lärarna är mer nyfikna på varandra och jag ser också att de är mer trygga i varandra när de diskuterar pedagogik och verksamhet, säger hon.

Kenneth Grönfelt är på sitt tredje verksamhetsbesök.

– Jag tycker att det är svinbra. Man ser ju sig själv samtidigt och får tid att reflektera över alla de här små momenten i undervisningen, säger han.

Han berättar att det var delade åsikter när de infördes. En del var obekväma med att andra skulle granska undervisningen och tveksamma till begreppet »kritisk vän« som lärarna nu för tiden använder. De var rädda för jobbig kritik och obekväma frågor. Kenneth Grönfelt delade inte den rädslan då och än mind-re nu. Han har själv inte fått något besök hittills, men hoppas på det inom en snar framtid.

– Man måste vara ödmjuk i att man kan bli bättre på att undervisa. Bara för att du jobbat i sju eller tjugo år är du inte färdig. Man kan alltid bli bättre, säger han.

Han får frågan hur känsligt det är att framföra konstruktiv kritik. Om han får sitta och väga orden?

– Jag gör inte det i alla fall. Jag förutsätter att läraren jag träffar har ett professionellt förhållningssätt, säger han och tillägger att besöken bara blir lyckade om man vågar säga vad man tycker.

Lärarna har lärt sig vad de ska tänka på i rollen som en kritisk vän. De ska undvika att ge direkta råd, döma och ställa »varför«-frågor eftersom dessa ofta landar i ursäkter och fokus på det förflutna. Den kritiska vännen ska i stället tänka lösningsinriktat med frågor som »vad händer om du inte gör det?« och »vad tänker du på när …?«. De ska ha ett professionellt förhållningssätt och tydligt syfte med observationen. Det ska inte bli som ett kompisbesök.

Det känns det inte heller som under samtalet mellan Kenneth Grönfelt och Rasmus Grip. Även om tonen är familjär pratar de undervisning fram till att de måste bryta. Timmen har tickat iväg fort och Rasmus Grip har strax lektion igen. Kenneth Grönfelt beger sig mot bussen. På vägen dit berättar han om flera användbara saker han snappat upp, som att Rasmus Grip ofta säger »bättre« i stället för »bra« för att eleven ska förstå att hen utvecklas men inte känna sig färdiglärd. Det är lätt att dra en parallell till Kenneth Grönfelts syn på lärarrollen – att det handlar om att fortsätta utvecklas. Att aldrig känna sig färdig. Verksamhetsbesöken blir en påminnelse om det.