Nytt gäng, nya frågor, nya idéer. I Tranås har alla lärare i estetiska och praktiska ämnen mötts i ett tvåårigt projekt för att lära av varandra.
Teaterläraren Pernilla Ahlstrand, som flyttade hem till Tranås för tio år sedan, har varit anställd som doktorand vid Stockholms universitet och disputerade 2014 med avhandlingen Att kunna lyssna med kroppen – en studie av gestaltande förmåga inom gymnasieskolans estetiska program, inriktning teater. En dag i veckan undervisar hon på teaterlärarprogrammet vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet.
Samtidigt har hon haft ett skolutvecklingsuppdrag i hemkommunen. I projektet, som hon har varit koordinator för, ingår alla lärare som jobbar med bild, musik, idrott- och hälsa, hem- och konsumentkunskap, trä- och metallslöjd och textilslöjd. Nu har två år gått och det är dags att föra projektet i mål i aulan på Junkaremålsskolan.
Med sig till första träffen i augusti 2014 hade Pernilla Ahlstrand ett tydligt fokus på learning study, en metod som går ut på att tillsammans med en eller flera kollegor fokusera på olika moment i den praktiska undervisningen som kan utvecklas till det bättre. Men hon beskriver det som en intim process som var alltför svår att genomföra med så många lärare.
– Kollegialt lärande kan vara många saker. Projektet har varit en möjlighet att mötas, utbyta erfarenheter och kunskaper, men också ett sätt att vidga kunskaperna i ämnet. Det är vi lärare som kan ämnena och det måste vi bli bättre på att synliggöra, för oss själva, men även för rektorer och skolledningsgrupper, konstaterar Pernilla Ahlstrand i aulan.
Det första året handlade mycket om att lärarlagen fick identifiera egna utvecklingsområden utifrån förutsättningar och behov. Allt eftersom har projekten både fördjupats och breddats och lärarna har exempelvis jobbat fram mallar och rutiner för kamratbedömning, eller utvecklat danskunskaperna i idrottsämnet. En dag i månaden har de träffats, mellan tre och halv fem på eftermiddagen.
Efter ämnesgruppernas redovisningar i aulan, sitter Pernilla Ahlstrand och tre av lärarna i matsalen. Det är dansläraren Susanne Skårstedt, slöjdläraren Anna Helgesson och musikläraren Anna Lidgren.
Anna Lidgren tycker att det skapar trygghet, att ha andra att diskutera med när man »börjar bli lite trött på sig själv«. Kollegialt lärande i den här formen är också en sorts fortbildning när skolornas ekonomi inte räcker till, i kombination med att fortbildningsmöjligheterna är få.
Dessutom är det stor skillnad mellan olika skolor, vad gäller förutsättningar som utrustning och lokaler. Att lärare från olika skolor möts gör att de kan tipsa varandra om hur problem kan lösas. De som saknar hjälpmedel eller andra saker får en skjuts i att skaffa dessa och när man har olika utbildningsbakgrund och därmed också olika kunskapsnivåer: så här kan du tänka och så här kan du göra!
– När man på högstadiet tar emot elever från flera olika skolor, märks det hur stor skillnad det är. En del av eleverna har spelat instrument sedan årskurs tre och så finns det elever som knappt rört ett instrument. Dessa elever ska mötas i stora grupper. På många sätt lever skolan kvar i 1800-talet. Bara det att skyffla in alla efter ålder, suckar Anna Lidgren.
Ett exempel på hur lärarna har kommit närmare varandra och hjälpts åt finns i Anna Lidgrens musiklärargrupp. Deras digitala utrustning räckte inte till och det var de överens om. Så de gjorde en gemensam skrivelse till de ansvariga i kommunen, som har lovat att hjälpa dem.
– Är man fler och säger ungefär samma sak blir det en annan tyngd. Man måste visa att man står enade och att man har tolkat kursplanen. Nu kan vi också peka på att vi har suttit och diskuterat hela terminen, säger Anna Lidgren som om hon får drömma ser en fortsättning i form av ett ämnesdidaktiskt kollegium.
– Då skulle vi träffas i ämnet en och en halv till två timmar i veckan. Kollegialt förarbete, planering och efterarbete, en enklare variant av learning study. Jag har faktiskt precis fått en karriärlärartjänst för att utveckla musikundervisningen i kommunen. Så vi får se hur vi landar, påpekar Anna Lidgren.
Hon säger att hon har påverkats av projektet, exempelvis lägger hon upp resonemangsuppgifter på ett annat sätt, men hon jobbar också med rytm och puls så eleverna känner musiken i kroppen. Hon konstaterar dessutom att hon kan se att de alla, oavsett ämne, har en hel del att lära varandra och att de ibland står inför liknande problem.
– Vi kan samarbeta även ämnesövergripande i vissa ämnen och ha liknande tankar om hur vi hjälper eleverna med de bitar som är mer teoretiska för att de inte ska ta för mycket tid från de praktiska momenten, som vi ändå vill lägga mest tid på, säger Anna Lidgren.
Anna Helgesson, slöjdlärare, förklarar att det under det första året ägnades mycket tid till betygsdiskussioner och tankar kring olika förmågor och betyg.
– Det var lärorikt och nyttigt att få bolla med lärare på andra skolor, och faktiskt komma fram till att vi var ganska överens om hur vi tänker. Vi jobbade extra mycket med förmågan »Tolka uttryck« eftersom det upplevs som svårt av eleverna. Det andra året jobbade vi med att tillverka undervisningsmaterial. Vi hade förmodligen gjort liknande material på egen hand om vi inte haft den här utbildningen, men det känns så mycket bättre när alla jobbar tillsammans och man får feedback på sina tankar och idéer, säger Anna Helgesson.
Hon menar att de nog alla har blivit stärkta i sina yrkesroller och att de nu är mer säkra i sina bedömningar av elevernas arbeten. Hon uppskattar också att ha fått ta del av de andra ämnesredovisningarna. På så sätt har hon fått en tydligare bild av vilka förmågor de jobbar med och hur svårigheterna ser ut i de ämnena.
Dansläraren Susanne Skårstedt har arbetat med kommunens idrottslärare, som inte haft med sig någon dans alls från sina utbildningar. Hon tycker att det har varit väldigt givande att läsa ett annat ämnes kursplaner, samtidigt som hon har blivit lite konfunderad över vissa ord i idrottsämnets styrdokument. Som att eleverna ska dansa traditionella och moderna danser.
– Vad är det, vadå traditionellt? Vilken kultur pratar vi om? Det står ingenstans. Vadå modernt? undrar Susanne Skårstedt.
Diplomaten Pernilla Ahlstrand flikar in att det samtidigt är en styrka att det är öppet och tolkningsbart, men att lärare och elever måste få tid att tolka och reflektera tillsammans.
De diskuterar vikten av att se saker med andra ögon. Tänk om man kunde få ha en observatör i klassrummet.
– Det är en idé jag fick nu, när jag kommer in i slöjden. Jag vet ingenting om ämnet mer än min egen erfarenhet från slöjden.
Men tänk bara att kunna fråga: Varför gör du det här? säger Susanne Skårstedt.
Anna Lidgren ser gillande ut. Hon tycker att både Susanne Skårstedt och Pernilla Ahlstrand har haft den rollen under projektets gång. De har vågat undra, fråga och ifrågasätta även saker som verkat självklara för en lärare med insyn i det aktuella ämnet. Precis just det behövs i framtiden – oavsett om projektet får en fortsättning eller ej – någon utomstående som kommer in och ställer »dumfrågorna« då och då.
Martin Röshammar