Att arbeta ämnesintegrerat med musik är ett sätt att förstärka upplevelsen av ett ämne, enligt Dan Arvefjord som är lärare i religion och musik. Då ökar intresset och eleverna får lättare att se sammanhang.

Genom sång, ramsor och rörelser utforskar eleverna i årskurs 1 i Skepplanda gemensamma beståndsdelar i svenska och musik. – Barnen blir medvetna om språket och läsutvecklingen tar ett stort kliv framåt, säger deras lärare Gunilla Karlsen.

Klassen samlas i denhalvcirkelformade blå soffan längst bak i klassrummet, för tjugo minuters språk- och musiksamling. Sjuåriga Nellie Jakobsson håller upp ett inplastat blad med text och bild till veckans sång som handlar om en pion. Läraren Gunilla Karlsen trycker på cd-spelaren för att starta musiken.

– Tänk vad jag skulle vara glad om jag fick bo på pionens blad, sjunger Sara Albihn högt och tydligt samtidigt som hon läser texten på pappret som Nellie visar upp.

Liam Lycke som sitter bredvid henne nickar takten med huvudet och sjunger med ibland. En annan pojke i klassen börjar smacka med munnen i stället för att sjunga alla ord och en tredje klasskamrat härmar. Samlingen följer samma agenda fem dagar i veckan. Eleverna sjunger först startsången, sedan sjunger de veckans och månadens sång, de läser veckans ramsa, sjunger alfabetsvisan och repeterar en sång och en ramsa som ett av barnen valt ut. Varje vecka övar de på en ny bokstav som ingår i veckans sång och ramsa. Den här veckan är det bokstaven P.

– Genom den dagliga repetitionen befäster barnen sina kunskaper. De flesta blir trygga av att veta vad som ska komma och de återkommande sångerna och ramsorna skapar ett socialt kitt i klassen, säger Gunilla Karlsen som är lärare på Garnvindeskolan i Skepplanda i Ale kommun.

Hon berättar att barnen lär av sina klasskompisar under samlingen. De lyssnar, imiterar och iakttar varandra.

– Var och en deltar utifrån sin förmåga. Någon kanske inte kan läsa en text ännu, men då brukar de göra rörelser och kanske härma de ord som kompisen sjunger, säger Gunilla Karlsen.

Eftersom Nellie är utsedd till dagens värd, är det hon som väljer vilken ramsa de ska repetera. Hon tar ramsan som handlar om en val och håller upp ett blad med text och bild framför klasskompisarna. ”Valen Ville tokig är, simmar redan här”, säger barnen på en och samma gång samtidigt som de gör små, små simtag med händerna.

– Jag valde ramsan för att den är roligast och för att en kille i klassen har gjort den, berättar Nellie.

Arbetssättet sätter också igång barnens kreativitet. De senaste veckorna har barnen spontant gjort egna ramsor som de skriver ner och ritar bilder till.

– Just nu är många intresserade av att lyssna efter ord som rimmar. Språket kommer naturligt och lekfullt för dem. De lär sig med glädje, vilket är viktigt, säger Gunilla Karlsen.

Hon visar ett papper där en elev har ritat en slingrande orm och skrivit: ”Ormen Olle är så tjock. Han är mycket bra i rock”.

Under läsåret 2009-2010 deltog Gunilla med sin dåvarande förstaklass i en forskningsstudie som gjordes av läraren Katharina Dahlbäck. Syftet var att ta reda på vilken roll musiken kan ha i det språkliga lärandet och även vilken betydelse språket har för det musikaliska lärandet. Genom att dagligen arbeta strukturerat med sånger, rörelser och ramsor, fick eleverna utforska gemensamma beröringspunkter i musik och språk som rytm, melodi, nyanser, klanger och symboler. Modellen som forskaren Katharina Dahlbäck utvecklat kallas för SML, språklig och musikalisk litteracitet. Den innebär att eleverna använder olika sinnen och kommunikationsformer i sitt lärande – de sjunger, läser, målar, skriver och använder rörelser.

– Jag märkte att mina elever blev nyfikna på språket på ett nytt sätt när vi arbetade efter modellen. De lyssnade och undersökte ord, de ljudade bokstäver, särskiljde ljud, rimmade och kunde se ord i sitt sammanhang till exempel i sångtexter, säger Gunilla Karlsen.

Även sedan studien avslutats har hon fortsatt att arbeta med strukturerade språk- och musiksamlingar i årskurs ett.

– Det här är ett vinnande koncept om man vill öka den språkliga medvetenheten hos eleverna. Dessutom får klassen tillgång till en gemensam skatt av sånger och ramsor.

Fotnot: Sångerna med bokstäver är hämtade ur boken Majas alfabet skriven av Lena Andersson.

»Ner lite framför, och upp mitt i prick«. Med digitala filmer blir stjälkstygnen perfekta. – Plötsligt får jag tid att prata med eleverna, säger Inger Möller Degerfält, textillärare och pionjär inom digitala verktyg.

Datorprojektorn på Hubertusgården i Lund står på ett rullbart podium, omgiven av tre högtalare. Terminsschemat lyser på projektorduken. Karda fick eleverna göra i januari. Tova, platta och nålfilta motiv till ulltavlor gjorde de lektionerna efter det. Schemat berättar också att de nyligen har lärt sig jobba med påt­dockor, och att dagens ämne är något helt nytt: broderi.

– Som ni ser, så har vi fem till sex gånger på oss att jobba med broderiet, fram till sista två veckorna innan sommarlovet, så vi har gott om tid med detta, säger textilläraren Inger Möller Degerfält och pekar med musmarkören på de kommande fredagarna i april och maj.

Den här genomgången av terminsschemat är en viktig del i hennes undervisning. Så här börjar hon varje lektion. Det är också en del av den digitala undervisning som hon hållit på med sedan flera år tillbaka.

Schemat försvinner från duken och ett bildspel om broderi dyker upp. Filmen har Inger Möller Degerfält gjort själv, och består av flera stillbilder som är ljudsatta. Varje bild fyller ett pedagogiskt exempel, och tar eleverna längre och längre in i broderiet, som hon själv kallar »den sköna konst där garn färgar tyg.«

Under visningens gång fäller barnen in kommentarer och frågor till sin slöjdlärare:

– Har du gjort den? frågar den ena om en broderad kudde.

– Är det svårt? frågar en annan.

– Min farbror är kirurg, de där stygnen kallas suturer, berättar en tredje när plötsligt en bild på hopsytt tandkött dyker upp bland textilerna på bilderna. Filmen visar att broderi är så mycket mer än vad man kan tro. Särskilt när en tatuering dyker upp vars mönster efterliknar broderi.

Dagens klass är klass 3 på Hubertusgården i Lund. Sexton elever sitter vid borden framför projektorn och tar vetgirigt till sig av filmen och det deras lärare berättar.

Framme vid katedern, på kortsidan, sitter Inger Möller Degerfält och styr bildspelet med klassrummets dator. Längre in i salen, bakom eleverna, står ytterligare en dator.

Bildspelet försvinner. Inger Möller Degerfält växlar över till att visa vad andra elever har broderat. På vita duken lyser Filippas peacetecken, Vilhelms smiley med tomtemössa, Edwins Yin och Yang-tecken. Detta ska ge inspiration – kan de barnen, så kan vi! Inger Möller Degerfält surfar in på Googles bildsökmotor, och klickar sig fram till fyra kolumner av smileysymboler.

– Ni kan ju till exempel välja att brodera en smiley som visar hur ni känner just nu, säger hon.

Hela klassen får gå fram var och en och peka på vilken smiley de känner sig som. Glad, ledsen, cool i solglasögon, ninja, till och med en tårta och en hamburgare. Filip känner sig som en ninja. Olivia pekar på tårtan och den ledsna smileyn.

Det har gått 45 minuter av lektionen när barnen till slut får tygbitar, nål och tråd. Så här långa introduktionspass brukar inte klassen ha, bara när ett nytt moment ska introduceras.

Det är snart dags att börja brodera. Det är också nu den digitala undervisningen verkligen kommer till sin rätt. Vad som tidigare hade kunde skötas med en vanlig stillbildsprojektor, övergår nu till att bli filmvisning. Filmerna är närbildsfilmade och består av korta moment: Trä tråden. Fäst tråden. Sy stjälkstygn. Filmen om just stjälkstygn går i gång.

Om och om igen kan filmen visas för eleverna. »Ner lite framför, och upp mitt i prick« säger berättarrösten.

Samtidigt går Inger Möller Degerfält runt till alla elever och ger dem den hjälp de behöver. Emellanåt trycker hon igång filmen igen: Ner lite framför, och upp mitt i prick.

– Ja, vi har hört det nu, muttrar en elev medan han syr perfekta stjälkstygn för att vara nybörjare. Hans klasskamrat tycker det är lite för mycket stoj och stim runt hans bord, och sätter sig i bakre delen av rummet vid den andra datorn. Han tittar på filmen om stjälkstygn i lugn och ro, och tar efter vad han ser.

– En fördel med datorer och filmer är att undervisningen går snabbare, berättar Inger Möller Degerfält när lektionen är slut.

– När eleverna frågar mig vad vi ska göra i dag, och jag svarar att vi ska tova en platta – det säger dem ingenting. Skulle jag då visa dem hur man gör, så tar det femton minuter för mig att tova en platta. Men om jag visar en film på 2,5 minuter om hur det går till, ja, då förstår alla.

Inger Möller Degerfält är pionjär och har jobbat med film i undervisningen sedan 1990-talet. Då var hennes undervisning VHS-baserad. Hon fick idén att filma när hon gick förbi en radio- och TV-affär. Butiken hade en kamera i skyltfönstret som filmade dem som tittade in. Ett frö såddes när hon tänkte på sina elever i invandrartäta Rosengård, som hade så svårt att följa med svenska sytermer: tänk om de kunde titta på en tv-skärm i stället för att behöva trängas runt henne?

Första lektionen var alltså en livesändning. Hon sydde framför en kamera kopplad till en tv. Efter ett tag spelade hon in syinstruktioner på kassett, och gick sedan över till datorer. Hon säger med stor övertygelse att datorn verkligen är slöjdens medium. Det tjatiga i att gå runt och visa samma moment för alla elever – datorn gör det i stället.

Idén har i dag blivit ett pedagogiskt läromedel som hon säljer via sitt företag. På webbplatsen slojd.nu finns det prisbelönta digitala läromedlet Slöjdlexikon och Slöjdportfolio.

– Vi slöjdlärare kan inte förklara med papper. Vi har aldrig kunnat visa hur man slöjdar via bokundervisning. Kunskapen har funnits i lärarens huvud. Men nu, genom filmerna, finns det bra undervisningsmaterial. Nu kan alla barn söka kunskap på ett rättvist sätt.

Från början tänkte Inger Möller Degerfält att den filmbaserade undervisningen mest var till för de svagare eleverna. Men även starka elever har nytta av filmerna: de kan gå vidare själva utan att vänta på att slöjdläraren har tid för dem.

Att ta steget över från traditionell textilslöjdsundervisning till digital undervisning är relativt enkelt. Till börja med behövs en projektor och högtalare. Projektorn ska helst sitta i taket, och kopplas till en dator.

– När du kommer in i salen ska datorn komma igång direkt. Inte leta sladdar, inte behöva koppla om högtalare och så vidare. Låt dator och projektor stå framme, säger Inger Möller Degerfält. Hon tipsar också om att ha minst två datorer i salen. Förutom lektionsdatorn så ska en andra dator stå enskilt längre bak i salen för den som vill se särskilda symoment.

– Allra bäst är så klart om alla elever har med sig egen dator, eller surfplatta.

Se till att ha trådlöst nätverk i hela salen – för då kan datorlösa elever använda sina telefoner.

Lektionen är i stort sett slut. En av eleverna plåtar sin ulltavla som blev klar nyligen. Han loggar in i sin portfolio för att ladda upp bilden och skriver i text vad han har gjort: »En ulltavla av en ananas och en oliv.«

På mikrobloggen Twitter kan du skaffa dig ett nätverk av ämneskollegor på andra skolor i hela Sverige – ja, faktiskt hela världen. Där kan du få tips på lektioner, artiklar och forskning, du kan höra hur andra gör, diskutera ditt ämne och få pepp.

Många lärare vittnar om att deras utvidgade Twitter-kollegium ger dem det stöd de saknar i vardagen på sina egna skolor. Varje torsdag kl 20 är det till exempel #skolchatt, då lärare diskuterar en aktuell fråga. Följ också #skollyftet.

Och det är inte särskilt svårt. Be en kollega hjälpa dig eller läs vår Twitterskola nedan. Vi ses!

@mariald@fastermaja@uttryck1

Twitter är en så kallad mikroblogg. Varje meddelande, tweet, innehåller max 140 tecken. Det fungerar som en statusuppdatering på Facebook, men vem som helst kan se vad du skriver.

1 Skapa konto

Gå in på twitter.com och skapa ett konto. Välj ett kort och enkelt användarnamn som du kan stå för. Ett twitternamn skriver man med @ framför, som @uttryck1. Skriv en kort presentation av dig själv.

2 Hitta personer att följa

På twitter har man inte »vänner«, utan »följare«. Leta upp vänner eller andra intressanta personer, till exempel genom »Who to follow« och klicka på »Follow«. Du kommer nu att se vad den personen skriver. Om du får veta att någon börjat följa dig, så är det artigt att följa den personen tillbaka.

3 Börja twittra

I början kan det vara bra att bara finnas på twitter och lyssna. Du ser då hur andra gör. Tänk inte på att läsa ikapp det du missat. Twitter är ett pågående samtal – man börjar mitt i och lämnar när man vill.

Följ gärna ett diskussionsämne, en så kallad hashtag, som #skollyftet, #skolchatt. Där hittar du nya personer att följa och kan också få nya följare.

Ett bra sätt att komma igång är att sända vidare det du tycker är bra. Det är också lätt att skicka ut en kort text med en länk till en artikel eller film du gillar. När du känner dig mogen kan du svara på någon tweet eller kanske twittra en egen tanke. Om du märker din tweet med en hashtag, #, så kommer du att finnas i diskussionsflödet för det ämnet.

4 Sätt att samtala

Gör ett inlägg (tweet): skriv ett eget inlägg.

Svara (reply): Kommentera det någon skrivit så att alla ser det.

Privat samtal (Direct message): Skicka ett privat meddelande till bara en person.

Rekommendera andras tweets (retweet): Sänd vidare det andra skrivit, till exempel frågor eller det du tycker är bra.

Lycka till – och glöm inte att berätta för oss hur det går!

Twittra mer:

• Helen Alfvengrens twitterskola
• ekurirens twitterskola
• Emanuel Karlstens twitterskola

Slut på oljud, spring mellan grupprum och väntetider för eleverna. De digitala verktygen har förändrat John Bangs undervisning. Nu kan han hålla flera ensembler igång samtidigt – i samma klassrum.

När dagens första sexor strömmar in i klassrummet på Rågsvedskolan i Stockholm är de sugna på att komma igång. I dag har musiklärare John Bang bestämt i förväg vad eleverna ska spela. De får direkt sätta igång att öva in en låt med ackorden: C, G, A-moll och F. Annars brukar eleverna själva få leta upp den musik de vill arbeta med på internet, söka texter och ackord och göra sin egen version. John Bang hjälper då till med arrangemanget och ibland med att förenkla så att det passar instrumenten, men ändå liknar originalsoundet. Populärmusik är i allmänhet ganska banal och det räcker oftast att eleverna använder fyra ackord. För John är det oerhört viktigt att eleverna utgår från egna musikpreferenser. Genom att starta med musik som eleverna laddar ner och lyssnar på privat får de motivation att lära.

Klassrummet är välutrustat. De tre spelstationerna står som vanligt redan riggade i klassrummet med gitarr, piano, bas och trummor. Tidigare hade skolan en traditionell musiksal med grupprum för ensemblespel. Men när musiklokalerna gjordes om till fritids hänvisades musikundervisningen till ett enda klassrum. Lösningen för ensemblespelet blev verktyget Jamhub. Det är en mixer, ett sorts nav, som kopplar ihop digitala trummor, gitarr, bas, piano och sångmikrofon. Varje musiker bär hörlurar och bestämmer själv både hur mycket av det egna instrumentet som via mixern läggs ut till de andra i bandet och hur högt de andra bandmedlemmarna ska höras.

Tre band kan vara igång och spela parallellt. Resten av klassen kan syssla med något helt annat utan att störas av banden som samtidigt rockar loss. I dag ryser John Bang när han tänker tillbaka på sin gamla högljudda sal och allt spring mellan grupprummen.

– Jag var helt urblåst i huvudet efter en arbetsdag med ensemblespel.

Då gick ofta en hel lektion åt bara till att få introt att sitta. Duktiga eller mer rutinerade elever fick sitta och vänta in dem som var efter. Bara en trummis åt gången kunde spela.

När grupprummen användes fick John flänga runt för att hjälpa de som kört fast. Kön tog aldrig slut. Det var olustigt att inte ha uppsikt över klassrummet och det hände att prylar försvann.

Nu kan han utan jäkt ha igång många lektioner samtidigt i klassrummet. Dessutom kan varje elev arbeta utifrån sin nivå.

– Medan en elev kämpar med att överhuvudtaget få fingrarna på rätt plats kan andra i samma grupp öva avancerade riff utifrån samma ackord, berättar John.

Vissa av ackorden är lite trixiga att få till. John Bang pejlar in de gitarrister som har svårt med fingermotoriken och tipsar att det räcker med att spela på de fyra nedersta strängarna.

– Kan du ta ett A, ber han pianisterna, sätter på sig lurarna och passar på att stämma gitarrerna samtidigt. Han forsätter runt och fattar vid varje station ett par lurar för att lyssna hur det går.

En grupp behöver hjälp med takten. Gitarristen har problem med fyrtakten när hon ska slå an strängarna. I klassrummet är det tyst så när som på trumpinnarnas dämpade slag mot de gummiklädda trumseten.

Vartefter ackorden sitter på plats så kopplar eleverna via mixern in sig på den gemensamma kanalen och samspelen börjar.

– Jag har ett personligt mål med undervisningen: om eleven är det minsta musikintresserad så ska hon via en keyboard kunna lära sig att spela musik själv, säger John Bang.

Om eleven hör något på radion som är bra så ska han eller hon klara att hitta musiken på Google och öva in den utan att han finns där. Då är de digitala verktygen viktiga. John lär dem att använda gratisprogram som de kan ladda hem på sin egen dator.

Bintou Jorbarteh som sitter framför en dator berättar om ett projekt som de nyligen slutfört. Det var en tävling som Ipren utlyst. Eleverna fick några givna ord som de skulle komponera en låt kring. De vinnande bidragen skulle användas som tevereklam. Eleverna använde både datorproducerade ljud och egen instrumentalmusik och sång.

– Det var coolt att höra sig själv och få göra något på riktigt, säger hon och är mycket nöjd med insatsen trots att musiken inte gick vidare i tävlingen. Bintou och klassen klippte nyligen ihop en musikvideo där de använde Michael Jacksons They Don't Care About Us. I videon sjunger och spelar de allt själva.

I dag spelar Bintou Jorbarteh trummor i en av grupperna i klassrummet. Hon tycker själv att hon lär sig mycket snabbare sedan de började använda hubben.

– Det är roligt att kunna höra de andra och själv bestämma över ljudet. Tycker jag att basen låter för mycket så sänker jag den. Jag kan också öva och sedan själv bestämma när de andra ska få höra det.

Hon tycker att det är stor skillnad jämfört med tidigare läsår då de spelade i grupp i olika mindre rum i anslutning till klassrummet.

– Då fick man bara sitta och vänta. Ibland kunde hela lektionen gå innan man fick hjälp.

Ensemblespelet är nu i full gång. John går runt och hjälper eleverna att komma vidare. Dem som har svårt med ackorden hjälper han genom att visa eller förenkla. Dem som kommit längre visar han mer avancerade riff, som de kan träna på i väntan på att andra klarat av ackorden.

Från att varje elev i början av lektionen varit inne i sin egen lilla bubbla så skickar nu allt fler ut ljudet vi mixern, kommunikation etableras och samspelet tar fart.

Några elever är klara. Extrauppgiften är att sjunga karaoke. De som fortfarande spelar störs inte eftersom de har hörlurar på sig.

Eleverna hittar snabbt Chris Browns Don´t Judge Me på Youtube och lägger ut texten på klassrummets stora digitala skärm. Två elever greppar mikrofonerna och börjar tillsammans sjunga till texten som rullar fram.

– Det är lättare att få dem att sjunga till den musik de uppskattar än att till exempel få dem att sjunga »Ja, må han leva«. Det är alltid bättre att de väljer sin musik. Jag är ständigt ett steg efter, säger John.

Han framhåller att det även går att få dem intresserade av äldre musik genom att utgå från deras musikpreferenser. När de har musikhistoria så bygger de musiksläktträd genom att använda sajten allmusic.com. Eleverna skriver en musikbiografi över till exempel Justin Bieber och tar reda på vilken musik han influerats av. Sedan är musikträdet igång och de lär känna musik av Michael Jackson, Dylan, Louis Armstrong och så vidare beroende på hur långt bakåt de går.

I anslutning till klassrummet finns ett ljudisolerat akustiskt rum. Där sitter en elev och går lös med trumpinnarna på ett traditionellt trumset. Här inträder en helt annan känsla jämfört när man lyssnar till trummorna i hörlurarna – även om lurarna har bra ljud. Varje trumslag känns som vibrationer i fotsulorna, det letar sig ekande och studsande upp genom kroppen för att sedan brisera i huvudet.

Det är detta som är problemet i alla rep­lokaler. Trummorna tar över så att alla andra måste vrida upp sina volymknappar för att höras. Att ha det här ljudet i klassrummet under en längre tid går naturligtvis inte. Att som nu ha tre trumset igång samtidigt var tidigare fullständigt omöjligt.

Många elever trivs ändå allra bäst i det akustiska rummet.

– Här får de vara i fred. Vissa är less på att ha tyst omkring sig. Här kan de banka skiten ur trummorna och väsnas så mycket de vill, säger John och ler som den gamla punkare han är.

Lektionen avslutas i dag med »Najs eller Bajs-listan«. John spelar upp de låtar som ligger etta på amerikanska Billboardlistan, Svensktoppen och ytterligare ett par topplistor och eleverna röstar »Najs« eller »Bajs«.

De små mixarna för varje ensemble har inneburit en revolution i Johns klassrum. Förutom bättre arbetsmiljö har de utvecklat undervisningen så att eleverna i stället för att sitta och vänta in andra kan öva och fokusera på att nå målen. Som lärare kan John hålla igång flera lektioner, samtidigt som han har tid att hjälpa enskilda elever att komma vidare.

John Bang är ganska nöjd med måluppfyllelsen på Rågsvedsskolan.

– De allra flesta kan spela instrument när de går ut från skolan. Det tycker jag är unikt. På min tid var det bara de som var speciellt intresserade som klarade det, framhåller han.

Diskriminering, hög frånvaro och dåliga betyg. Många elever med romsk bakgrund har det svårt i skolan. Nu ska brobyggare bryta den negativa trenden.

Leta vinklar och geometriska former, hitta något som väger ett kilo och visa två åttondelar! På skolgården finns många möjligheter att samtala om matematik. – Här får eleverna uppleva att matten finns omkring dem, säger Elisabeth Wanselius.

Det är måndag morgon i slutet av terminen. Snålvinden drar runt knutarna på Freinetskolan Mimer i Norrtälje denna svårflirtade vår. Elisabeth Wanselius, matematik-, NO- och tekniklärare i årskurs 4–6, samlar klass 6 på skolgården och delar in dem i par. I dag är det dags för skattjakt!

Varje par förses med en lapp med blandade uppgifter som ger olika poäng beroende på svårighetsgrad. Att fråga läraren om något matematiskt kostar fem poäng. Det viktiga är att visa lösningen, påminner hon.

– Jag såg några delar på nationella provet som jag vill att de ska diskutera. Ibland arbetar vi bara med geometri eller vinklar.

Paren sprider ut sig. I början letar de mest efter vinklar och geometriska former på byggnader och staket. Efter ett tag växer kreativiteten och deras lärare får mängder av fynd och förklaringar.

– Jag hör snabbt på svaren om de har förstått och kan utmana dem att gå vidare genom att locka med några extra poäng.

Skolgården är fyndrik. Elever kommer med kvistar, träbitar eller bygger tal av grenar. Ett par visar en rektangel som har sidorna X och 2X och förklarar att det betyder att den ena sidan är dubbelt så lång som den andra. En seglivad snödriva ger upphov till 143 små stenar.

Två elever drar med Elisabeth och pekar på mynningen av ett stuprör. Det är en cirkel med radien 5 centimeter, förklarar de. En pojke visar en spetsig vinkel som han hittat på en kvist. Någon kommer släpande på en stenplatta.

– Det är bästa kvadraten hittills! Den ger fem extra poäng! säger Elisabeth Wanselius och hastar över gården.

– Vi har hittat en triangel, säger ett par och visar sitt fynd.

– Vad kännetecknar en triangel? Hur stor är vinkelsumman? Är ni överens? Diskutera lite mer! uppmanar hon.

En glad kille har hittat ett svärd och pekar på den runda spetsen som är en trubbig vinkel.

– Du måste visa varför den är trubbig. Vad är typiskt för en sådan vinkel? Hur kan ni ta reda på det?

– Internet! Får vi det?

– Visst!

Lektionen närmar sig sitt slut när ett par kommer bärandes på smörförpackningar i olika storlekar. Det blir 1 kilo precis, förklarar de.

– Bra, där satt enhetsbytena!

Det finns flera anledningar att lämna klassrummet. Förutom hälsoaspekten är det viktigt att eleverna får uppleva att matematiken finns runt omkring dem, anser Elisabeth Wanselius.

Skattjakten leder till kommunikation. Utomhus arbetar eleverna i par. I klassrummet kan grupperna vara större. Där är det lättare för läraren att se till att ingen hamnar i skymundan i diskussionerna.

Det lilla tävlingsmomentet gör att en del elever, som kanske inte så gärna går ut, blir sporrade. Men tävlingen är lättsam, poängterar hon.

– Vi gör ingen större sak av resultatet på slutet.

Den lättsamma arbetsformen gynnar relationerna mellan elever och lärare.

– Det blir på ett annat sätt eftersom det är som en lek. Det är jätteviktigt med humor och att våga bjuda på sig själv.

Hur mycket klasserna arbetar utomhus varierar beroende på område. Det beror också på hur mycket de är ute i andra ämnen. Bra väder är inte nödvändigt, men det underlättar för att få med barnen, påpekar Elisabeth Wanselius.

– Eleverna får också makt över lektionen på ett annat sätt utomhus. När vi färdighetstränar är det mer styrt.

Hon tänker sig matematiken som ett tempel med tre grundpelare; kunskap, färdighetsträning samt utforskande och skapande. Målet är förtrogenhet med ämnet.

– Där är min roll att lägga upp undervisningen på ett bra sätt.

Som lärare har Elisabeth Wanselius olika roller. När det handlar om kunskap är hon didakt. I färdighetsträningen är hon en coach som hjälper eleverna att planera arbetet individuellt. När de, som i dag, arbetar utforskande och skapande ser hon sig som en kunnig medmänniska.

Det är viktigt att alla tre grundpelarna är med i alla områden.

– Missar man en av delarna får man inte till förtrogenheten.

Att eleverna är delaktiga i planeringen underlättar, tycker Elisabeth Wanselius. Hon berättar vad de ska kunna i området och klassen diskuterar hur de skulle vilja arbeta. Ofta kommer de med kreativa idéer som gör undervisningen bättre.

– Det brukar bli en bra blandning. Jag är här år efter år, men eleverna är nya. Ju mer de får vara med, desto mer kreativa blir de. Vi vill att de ska ha med sig problemlösningsförmågan i livet.

I den enskilda färdighetsträningen gör eleverna sin egen planering. Någon tränar additionsuppställning, en annan arbetar med bråk eller cirkelns area och omkrets. Läraren är med och sätter målen i början av terminen.

– Då tittar vi på vad eleverna behöver träna mer på. Nästan alla väljer att arbeta i en bok eller på datorn. De väljer lärobok ihop med mig tills de kan själva. Det finns spel och annat att öva på också.

I Freinetskolan Mimer har alla elever, från att de är fyra år till årskurs 9, sokratiska samtal. Genom samtalen tränar de sig i att analysera och reflektera. Elisabeth Wanselius försöker ha minst ett samtal per område i matematik och NO.

Samtalen ger en koppling till livet och skapar eftertänksamhet. Eleverna får argumentera och kommunicera om öppna frågor. Ofta relaterar de till samtalet efteråt, berättar hon.

– Man får syn på matematiken på ett annat sätt. Det är inte bara något som finns i skolan.

I samtalen kommer delar av matematiken som lätt tappas bort fram. Elever som annars inte har så lätt för matematik, men är bra på att prata och resonera, får en chans.

– I samtalet får jag också en uppfattning om deras nivå och hur de tänker kring begreppen.

Känslan för matematik är viktig, poängterar Elisabeth Wanselius.

– Om man diskuterar till exempel geometri kan man titta på former, analysera och koppla till människan.

I eftermiddag ska hon ha ett sokratiskt samtal om vikt och volym med klass 5. Det blir en start för mellanstadiets nya tema Lyxfällan som ska handla om miljö. På fönstren sitter ledtrådar som lockar till nyfikna diskussioner.

Under arbetet ska de titta på hela processen från råvara, hanteringen av den, miljön vid tillagningen, näringsinnehåll till att laga en trerätters måltid.

I matematiken kommer eleverna bland annat att gå till affären och titta på jämförelsepriser, vikt och volym. Elisabeth Wanselius går igenom begreppen och eleverna får träna på att mäta, uppskatta och byta enheter.

– Vi kommer att vara mycket ute i samhället. Det blir mycket nyttig allmänbildning.

Högstadieelever som får regelbunden undervisning utomhus blir mer engagerade, samarbetar, kommunicerar och lär sig mer, visar Emilia Fägerstams avhandling. – Matematik och språk verkar vara lättast att flytta ut.

Många högstadieelever tycker att undervisningen i klassrummet är enformig. De uppskattar variation och tycker att det är roligt och motiverande att arbeta med matematik ute. Att arbeta utomhus är ett bra sätt att gå från det teoretiska till det konkreta, anser Emilia Fägerstam.

– Dessutom finns det viktiga hälsoaspekter.

Hennes avhandling är en del av ett större forskningsprojekt om utomhuspedagogik och hälsa. Emilia Fägerstams del handlar om effekterna på lärandet på högstadiet.

Tidigare forskning har mest handlat om yngre barn, påpekar hon.

– Det är inte så vanligt med utomhuspedagogik på högstadiet och gymnasiet. Där handlar det oftare om fältarbete eller besök på ett science center.

Under ett år följde hon 40 lärare på en skola som deltog i en fortbildning i utomhuspedagogik. Tanken var att de fyra lärarlagen skulle se till att eleverna fick utomhusundervisning tre till fyra gånger i veckan.

– I slutändan visade det sig att det inte lyckades, i snitt kom de ut en gång i veckan. Vintern var lång och kall så det blev mest på våren och hösten.

Det var stor spridning på hur mycket lärarna undervisade utomhus. Matematiklärarna var de som mest regelbundet flyttade ut sina lektioner.

Lärarna var tydliga med att det skulle vara meningsfullt att gå ut, det skulle ge ett mervärde. Lite överraskande var att det inte blev så mycket NO utomhus, tycker Emilia Fägerstam.

– De NO-lärare jag intervjuade hade både NO och matematik och lade ofta krutet på matematiken. De menade att det var så pass mycket variation i NO ändå, så variationen var inte lika värdefull som i matematik.

Att arbeta med samma område i matematik i klassrummet och utomhus gick ganska lätt. Lärarna gjorde om uppgifterna och lät eleverna lösa problem i grupper. I dungen bredvid skolan använde de sina kroppar och träd, stenar och snögubbar för att mäta.

Samtidigt som de löste uppgifterna pratade de matematik med varandra. Att kommunicera är viktigt för att förstå, betonar hon.

– Eleverna uppskattade att höra varandras tankar. Det är något annat än att räkna tio likadana tal.

Alla elever, även de som hade lätt för matte, tyckte att det var givande. De såg att de inte hann lika mycket i boken, men upptäckte att de lärde sig på ett annat sätt ute.

– Helt plötsligt förstod de, fast de inte gjort det i klassrummet.

Både lärare och elever vittnade om att det var roligt att arbeta utomhus, berättar Emilia Fägerstam, som förvånades över hur lätt det var att få med högstadieeleverna ut.

– Det var en farhåga som diskuterades mycket innan, men det blev inte så mycket problem som lärarna befarat.

Tvärtom, glömdes utomhuslektionen bort så påminde eleverna om den.

– De ville gå ut. Inte för att slippa, utan för att få ut något.

Hon har gjort två studier för att se hur utomhusundervisningen påverkar elevernas resultat. I en undersökning jämförde hon två klasser som hade biologi i klassrummet med två som undervisades ute.

– Det var ingen större skillnad mellan klasserna. Men när jag intervjuade eleverna fem månader efteråt så var det ganska stor skillnad i vad de kom ihåg.

Innegruppen hade vaga minnesbilder och pratade mest om vad läraren gjort och att de läst i en bok. Eleverna i utomhusgruppen hade mycket levande minnen av vad de gjort, grävt och mätt.

– De använde också mer naturvetenskapligt relaterade ord och verkade komma ihåg mer av kursinnehållet.

I studien om matematik jämförde hon två klasser som undervisades utomhus med tre som arbetade i klassrummet.

– Det slumpade sig så att klasserna som hade matematik utomhus hade lite sämre förkunskaper. Efter kursen var de på samma nivå som de andra.

Eleverna fick också svara på en enkät om sina attityder till matematik. Utomhus-klasserna, som var sämre i matematik innan, hade sämre tilltro till sin förmåga och större oro. De hade även lägre yttre motivation.

– I andra studier har man sett att oro och tilltro till sin förmåga hänger ihop med resultatet. Den faktorn skulle tyda på att de skulle behålla det sämre resultatet. Men trots sämre utgångsläge knappade de in.

Utomhusundervisning har många positiva aspekter som motiverar att lärare kan gå ut en gång i veckan utan att eleverna förlorar i kunskaper, konstaterar Emilia Fägerstam.

– Vill man kan man gott pröva!

Störst betydelse hade den sociala dimensionen. Relationerna mellan elever och mellan elever och lärare förbättrades.

– Eleverna kanske inte blev jättemycket bättre, men de deltog mer.

Intresse och inre motivation är viktiga aspekter om man ska lära sig något.

– Det är en viktig grund. Dessutom får eleverna det roligare i skolan.

En viktig erfarenhet är att arbetet tog tid – både att planera och innan eleverna insåg att lektionerna utomhus var lika viktiga som dem i klassrummet.

– I början blev det lite väl mycket frihet för en del. Men det är en träningssak. De lärare som var ihärdiga sa att det fungerade.

Ett annat problem är att det är ont om material, det mesta är anpassat till klassrummet. Men med lite fantasi lyckades alla lärare gå ut någon gång.

– Det är viktigt att läraren har en inre motivation och tycker att det är roligt och stimulerande att tänka i nya banor.

Att ge sig ut på geocaching på gator och torg kan ge en vidgad syn på hur matematik kan tillämpas i praktiken. Det gjorde det för Niklas Grips elever, som fick i uppdrag att gå på skattjakt i centrala Göteborg, med en gps som guide.

Det är en ganska märklig syn.Tre elever står stilla en lång stund vid en bensinmack i centrala Göteborg och tittar upp i luften. Deras blickar är riktade mot en cirka sju meter hög skylt.

Det som egentligen pågår är en matematiklektion i geometri med bland annat likformighetslära. Klass Na12b på Mikael Elias gymnasium har fått i uppgift att ge sig ut på geocaching, en folksport och ett slags skattjakt som utövas med hjälp av angivna koordinater och en gps-mottagare.

Eleverna vid bensinmacken har precis hittat en av de sex skatterna, en så kallad cache, vid sidan av ett elskåp. I en vitaminburk ligger en liten lapp med en uppgift som deras lärare Niklas Grip har utformat:

”Tänk att det är soligt ute. Kanske har ni sån tur att det verkligen är det. Om ni skulle ha ett måttband på till exempel 100 cm skulle ni ändå inte kunna mäta höjden på den stora tankskylten på grund av riskfylld klättring. Hur kan man använda något annat – som går att mäta – för att bestämma skyltens höjd? Tänk att det är soligt ute.”

Skyltens skugga faller tydligt på asfalten och några meter bort från den höga skylten står en lite mindre.

Vi står en liten bit bort och Niklas Grip förklarar att tanken bakom den här uppgiften är att eleverna ska ta reda på höjden på den större skylten genom att uppskatta skuggans längd på den lägre skylten bredvid.

– På så vis kan de utnyttja den likformigheten för att göra en bedömning av den stora skyltens höjd.

Dagen före äventyreti geocaching fick eleverna ladda ner gps-appar till sina mobiler och lära sig hur man knappar in koordinaterna och använder en gps. De pratade också lite om hur satelliter fungerar och om sfärisk geometri: Vad är det exempelvis för skillnad mellan att rita en triangel på ett platt underlag jämfört med att mäta en triangel på jordytan?

De fick även instruktioner om att spela in en liten film vid varje gömställe, där någon i gruppen ska förklara hur de har valt att lösa det matematiska problemet. Videoklippen ska läggas ut på Facebook och användas som lektionsunderlag dagen efter att geocachingen har ägt rum.

– Eleverna är inte så vana vid att spela in muntliga presentationer utan förberedelser, så det här är ett oprövat kort. Jag tror att det är ett bra sätt att öva på att förklara och prata om matematik, vilket kan vara svårt att få till i klassrummet, säger Niklas Grip.

Innan de gavsig i väg delades koordinater ut till sex olika gömmor. Klassen består av sju grupper med olika namn, som Descartes, Arkimedes och Pythagoras. Vissa grupper kanske inte hinner hitta alla cacher, gissar Niklas Grip. Men han är nöjd om de hittar två eller tre.

– Det här är ett bra sätt för eleverna att lära sig hur de kan tillämpa matematik i praktiken, det är det främsta syftet. Jag tror att det är nyttigt att använda sina kunskaper på olika sätt, och för att hitta lösningarna på dagens problem krävs det lite mer kreativitet än när de arbetar med matteboken, säger han.

Alla räkneuppgifterna har anknytning till den plats där skatten ligger gömd, vilket även fordrar en hel del tankearbete från lärarens sida.

– Jag ville undvika att det enbart skulle bli en tipsrunda med gps. Och eleverna ska heller inte behöva sätta sig ner och räkna som de gör på lektionerna. De ska kunna fokusera på problemlösningen, alltså hur de kan gå tillväga för att kunna ta reda på svaret.

Många av de matematiska problemen är ganska enkla för de här eleverna, konstaterar Niklas Grip. Men att se kopplingen mellan matematiken och verkligheten kan leda till en vidgad syn på matematik, som kan vara användbar inför de nationella proven som ofta innehåller uppgifter av liknande karaktär.

Niklas Grip kan se fler syften med den här sortens övningar.

– Det kan också vara bra att läraren inte alltid finns till hands, då måste eleverna hjälpas åt och inte ge upp för snabbt.

Niklas förhoppningär att eleverna kan bidra på lite olika sätt under dagens geocaching, att olika kompetenser kommer till användning.

– Några kanske är skickliga på att hantera gps:en och koordinaterna medan andra är bättre på själva problemlösningen. Och det kan vara bra för samarbetet mellan eleverna.

En annan av dagens cacher ligger i närheten av en trappa, intill kanalen som ringlar sig genom Göteborg. Laget Arkimedes – Alma, Alva och Johanna – dyker upp när en annan grupp precis börjar blir färdig och tjejerna hittar cachen ganska snabbt. Den satt intryckt i ett bockat plåträcke bredvid en liten bilparkering. Ledtråd: ”Trappstegen är 20 centimeter höga och 29 centimeter breda. Hur lång är hela trappan?”

När de listat ut svaret och videofilmat hur de tänkte så knappar de in de nya koordinaterna, N 57° 42.008, E 11° 57.475, och ger sig av mot nästa mål. Lite andfådd berättar Alma hur de har tänkt för att lösa uppgiften.

– Med hjälp av ledtrådarna kunde vi ta reda på katetlängderna, alltså längd och höjd på hela trappan. Sedan använde vi Pythagoras sats för att räkna ut hypotenusan, det vill säga trappans längd.

Ett annat gäng som det går bra för är Dina, Paria och Lamiya. De har precis lyckats räkna ut hur många steg det är rakt över ett litet runt hus som ligger bredvid ett kafé. Uppgiften var att bedöma antalet steg utan att klättra upp på husets tak.

– Det här är ett ganska roligt och annorlunda sätt att lära sig något på. Det är lättare att förstå om man ser saker i verkliga livet, säger de.

Laget Abelär mitt uppe i sin problemlösning vid samma gömma. Madeleine stegar runt det runda huset och räknar högt för sig själv, en kompis springer engagerat efter och filmar. Och vår fotograf springer efter honom.

Dags för att redovisa inför kameran. Madeleine har solglasögon på sig och harklar sig innan kompisen trycker på inspelningsknappen.

– Jag känner mig som en filmstjärna! säger hon och skrattar.

Sedan förklarar hon att det var diametern som de skulle mäta och att det krävdes tjugo steg för att ta sig runt huset, och sen delade de den siffran med pi, svaret blev 6,4 steg.

Niklas Grip tycker att geocahing kan vara ett bra sätt att arbeta ämnesintegrerat. Det kan skapa förståelse för hur fysik och matematik hänger ihop, och hur matematik kan vara användbar för att förstå sig på allt ifrån elektromagnetisk strålning och radiovågor till relativitetsteori.

– Ibland kan det vara svårt för eleverna att förstå att matte inte bara är ett separat ämne utan att det också är ett stödämne för andra naturvetenskapliga ämnen.

Lektionen börjar gå mot sitt slut och eleverna har samlats vid ett av de gömställen som ligger närmast skolan, vid en trappa i en gränd. De verkar inte vilja ge upp.

– Ni har rast nu men ni får gärna fortsätta lite till om ni vill, ropar Niklas Grip.

– Ja! svarar en av killarna. Vi ska bara hitta den sista, vi vill ju vinna!

Sedan rusar de snabbt i väg nerför trappan och försvinner bort i gränden.

Det behöver inte vara så krångligt att flytta ut klassrummet. Här ger Mats Wejdmark och Robert Lättman-Masch vid Nynäshamns Naturskola några tips på hur man kan arbeta med matematik utomhus.

– Försök att hitta lekkamrater! Kollegor som tycker det är roligt och stimulerande att samarbeta över ämnesgränserna. Eva Pettersson och Lars Palm är estetlärare i Växjö. De vet vilka vinster man gör när kompetenserna får gripa in i varandra.

Hela skolan vinner på att de estetiska ämnena arbetar ämnesövergripande, anser forskare vi talat med. – Egentligen är vi skyldiga att ämnesintegrera. Forskning visar att det gynnar elevernas lärande bäst, säger Eva Jacquet, utvecklingspedagog och lärarutbildare.

Den främsta vinsten med ämnesintegrering är att det skapar sammanhang och mening för eleverna, betonar Eva Jacquet, utvecklingspedagog i Botkyrka, lärarutbildare och doktorand vid Åbo universitet. Eva Jacquet har stor erfarenhet av att integrera estetiska ämnen i undervisningen och tycker att det finns ett stort värde i att estetlärare arbetar ämnesövergripande.

De olika modaliteterna har olika fördelar och möjligheter att gestalta olika typer av kunskap, påpekar hon. Vill man beskriva något spatialt, rumsligt, så är det till exempel naturligt att använda bilden. Vill man skapa en stämning så är musiken överlägsen. Musik kan också vara betydelsebärande. Drama är en hybrid mellan talat och skrivet språk, där man tillför semiotiska resurser som blickar och gester.

Slöjden, som är ett väldigt konkret uttryck, kan gestalta abstrakta ämnen. En slöjdlärarkollega till Eva Jacquet brukade säga att det är först i slöjden som eleverna förstår matematik – millimetrar, rektanglar och kvadrater.

– Om eleverna ska förstå ska man helst gå från det konkreta till det abstrakta. Men i skolans värld gör man oftare tvärtom, säger hon.

Men det är inte bara de teoretiska ämnena som har nytta av de estetiska, utan också tvärtom, påpekar hon. Genom att integrera teoretiska ämnen kan man tillföra innehåll, sammanhang och vidga det estetiska ämnet. Ett exempel är när hennes elever skulle redovisa ett tema genom radioprogram. Några av dem tog upp ätstörningar och kom då in på kroppen, mode, medietryck, relationer till föräldrarna.

– Så många ämnen kom in naturligt! Eleverna blev mer intresserade och det gav nyskapande kunskap, vilket gav ett lyssnarvärde för kamraterna. Det kan man bara göra om man utgår från verkligheten.

Temaarbete ställer större krav på läraren, som måste vara väldigt strukturerad. Man får inte lämna eleverna åt sig själva, utan måste ha superkoll. Ofta genomförs teman lite slarvigt i skolan, tycker Eva Jacquet.

– Att jobba ämnesintegrerat kräver en mer konstfull struktur än vanlig klassrumsundervisning.

Det största hindret för att samarbeta är schemat. Ämnesintegrering kräver både tid för att samplanera och att ämnena ligger i anslutning till varand­ra i schemat. Därför måste man helst få rektor med på tåget.

Det kräver också en del möda att sätta ihop fungerande elevgrupper och att stötta elever som inte förmår driva sitt eget lärande. Som lärare måste man regelbundet ha gemensamma lärarledda stationer och diskussioner som för kunskapsprocessen framåt.

En del lärare tycker att bedömningen blir svårare när eleverna arbetar i projekt. De tycker att det är svårt att bedöma olika redovisningsformer och att se vem som gjort vad. Eva Jacquet påpekar dock att det på ett sätt också är lättare i dag, när läraren kan filma elevernas redovisningar och eleverna själva kan dokumentera sina diskussioner i film eller på en chatt.

Risken att estetiska ämnen skulle komma in på sämre villkor i projektet än and­ra ämnen avfärdar hon, »Då har man inte tilltro till sitt eget ämne!« Alla ämnen är både redskap och har ett egenvärde, påpekar hon – se på svenskan som verkligen är ett redskap i andra ämnen.

Kanske kan man uppleva att ämnet blir en hjälpgumma om man bara blir tilldelad en uppgift, som att göra rektanglar i slöjden. Det undviker man om man är med och planerar från början, menar hon.

Ett av skolansstora problem är den skarpa boskillnaden mellan estetiska och icke-estetiska ämnen, anser Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. De estetiska ämnena nedvärderas ofta i skolan, eftersom vi lever i en rationell kultur där man är van vid att tänka bort det estetiska skapandet. Men på en principiell nivå har all verksamhet estetiska dimensioner, hävdar han och hänvisar till pedagogen John Dewey, som ansåg att all kunskap i grunden är estetisk.

– Det estetiska är en ofrånkomlig aspekt av vår kunskap. I många situationer utanför skolan är det de estetiska och skapande förmågorna som efterfrågas.

De estetiska ämnena tillför dimensioner som inte är lika framträdande i andra ämnen. Att förstå proportioner, mönster, hur man designar något i slöjd och uttrycker sig konstnärligt prövar också andra förmågor. Det är inte något man föds med, utan det måste man lära sig, betonar han.

De estetiska ämnen ger också sammanhang och förståelse, vilket gör eleverna intresserade.

– Det ligger i människans väsen att pröva och skapa. Om allt i skolan ska vara regisserat och klart på förhand så blir det väldigt fattigt. Då tror jag eleverna förlorar intresset.

Skolans uppdelning i ämnen bygger på en mycket föråldrad syn på kunskap, enligt Roger Säljö. Att stycka upp verkligheten i många små delar, som sedan ska sammanfogas till en helhet, fungerade möjligen för 200 år sedan. Då syftade utbildningen till att disciplinera människor och lära dem att reproducera kunskap.

– I dag krävs realkompetens, du förväntas kunna något. Du kan inte bara repetera utan måste analysera och kunna skapa något nytt.

När skolan skakvalitetssäkra elevernas kunskaper, så fastnar man dock i det som är lätt att mäta. Internationella test som Pisa och Pirls mäter bara kunskaper som är gemensamma för alla. Han förstår att det kan vara frestande att välja det enkla och mätbara.

– Utbildningen ska också ge män­niskor möjlighet att skapa, och visa att de kan göra något av kunskaperna. Men det är svårare att pröva, så det faller bort.

Därför måste man samverka i skolan, betonar Roger Säljö. I synnerhet den digitala tekniken bryter alla gränser som tidigare funnits. Där arbetar man multimodalt, med språk, bild och design samtidigt. Det går inte skilja på att göra en bild från att säga något om den. Det bäddar för att arbeta ämnesövergripande.

– Inget är inte längre en mans eller kvinnas hemmaplan.

Ofta talar politiker i dag om att man måste utbilda eleverna för framtida yrken. Men vi vet inget om framtiden, påpekar Roger Säljö. Om man vill ge unga människor en hållbar bildning och breda kunskaper så måste man ta de estetiska ämnena på allvar.

– De ämnena innehåller i sig komponenter som är väldigt viktiga för både skolan och samhället. Det är dumt att ta bort dem – även om man bara har snöda ekonomiska intressen.

Med musik och drama lär sig nyanlända flyktingar svenska bättre. Ämnena skyndar på språkutvecklingen, säger Elisabeth Carlsson och Karin Larson, lärare på Västermalms gymnasium. Där samarbetar svensklärarna med läraren i musik och drama.

– Godmorgon! Subah wanaagsan, subah al khair, good morning, dobro jutro!

Elisabeth Carlsson står i musiksalen i Västermalms gymnasium i Sundsvall och hälsar på sin klass; elva elever med ursprung i länder som Somalia, Marocko, Pakistan, Serbien, Afghanistan, Mali. Fyra av eleverna är helt nya i klassen, andra har varit här några gånger. Så är det på introduktionsprogrammet språk – nya elever kommer hela tiden, samtidigt som andra byter klass i takt med att de klarat en kurs.

I den här klassen går de som är totala nybörjare på svenska språket. Därför är deras huvudämne förstås svenska. Men de läser också matematik, musik och drama. När Elisabeth Carlsson hälsat klart ber hon eleverna att ställa sig i ring och härma henne. Hon stampar, först med ena foten, sedan den andra. Säger orden »höger«, »vänster« och börjar sjunga sången Bele mama. Då alla hakat på lägger hon till en handklapp och ett par slag på knäna. Nu blir det svårt.

– Visst är det intressant, säger hon efter lektionen. Det tog ett tag innan jag insåg att människor som kommer från kulturer där 7/8-takt är det vanligaste tycker det är svårt med fyrtakt.

Så får eleverna ta varsin gitarr och sätta sig igen. Elisabeth går fram till skrivtavlan och ritar en segelbåt. Det är dags att repetera en sång som några av dem lärde sig förra gången. Hon skriver orden på tavlan: »Vem kan segla för­utan vind«, och går igenom ord för ord så gott det går, genom att använda andra ord, säga dem på engelska, blåsa (vind), rita (åror), sätta sig nära en av eleverna (vän), gestikulera (tårar). Hon läser strof för strof, ungdomarna säger efter.

– Förutan.

– Förotan.

– Uutan.

De skrattar och försöker igen tills det faktiskt närmar sig ett svenskt, spetsigt u.

Efter att ha sjungit sången några gånger delar hon upp gruppen. Några elever får lära sig spela am-ackordet, några dm, några E och en kille kompa på kontrabas, medan hon själv tar pianot.

– Nu är vi en hel orkester!

Nästa sång är Tycker du om mig, ja det gör jag. Just nu jobbar klassen med frågor i svenskan och därför har Elisabeth Carlsson letat fram just de här sångerna. Andra gånger handlar det om att hitta sånger med speciella ljud. Jag vill ha en egen måneär bra när de ska öva på å-ljudet och när det handlar om v funkar Lisa Ekdahls Vem vet?.

Elisabeth Carlsson är i grunden lågstadielärare med musiklärarbehörighet för år F–9. Innan hon kom till språkintroduktionen hade hon jobbat som »vanlig« musiklärare i många år och på skolans alla stadier, men också studerat svenska som andraspråk.

– Det känns bra att ha det i bagaget. Lågstadiepedagogiken som jag fick då jag gick lärarhögskolan 1971–73 är också en väldigt bra grund.

Hon får medhåll av svenskläraren Karin Larson, som också har en lågstadielärarexamen. Hon tycker att den är mycket värdefull då hon undervisar nybörjare i svenska språket, varav en stor del är analfabeter. Karin Larson sätter stort värde på att eleverna i språkintroduktionsprogrammet får lektioner i musik och drama också.

– Många av dem har det rätt jobbigt och kan behöva en stund ibland då de kan glömma allt, bara ha kul.

Hon och Elisabeth Carlsson är också övertygade om att eleverna genom att sjunga lättare får till rätt rytm, frasering och språkljud. Deras bild är att man måste röra munnen mycket mer då man talar svenska än när man talar många andra språk. Dessutom är svenskan ett ovanligt sjungande språk. Olika tonfall, tonhöjder och uttal kan förändra betydelser.

– Tänk bara på ordet ja, säger Karin Larson. Ja med kort a har ju en annan innebörd än ja, jaha, och så vidare.

Det är sex årsedan som språkintroduktionsprogrammet sökte och fick så kallade Baylanpengar för att kunna anställa en musiklärare, eftersom programmets svensklärare hade insett hur användbart musik var i språkundervisningen. Det första åren var musikläraren projektanställd, men då musik blev ett betygsämne blev tjänsten permanentad. Elisabeth Carlsson tycker att detta också höjt musikämnets status och elevernas motivation. Då det gäller drama, så vet hon däremot inte från år till år om hon får fortsätta att undervisa i det.

– Och eleverna undrar ibland varför de ska ha drama. Men ju mer jag jobbar ihop med svensklärarna, desto fler fattar vitsen med det.

När eleverna jobbar med namn på kläder kan de få klä ut sig på dramalektionen, när de lär sig olika yrken får de improvisera dialoger mellan olika yrkesgrupper, siffror övar de på genom att agera olika åldrar. Efter en stadsvandring då de tittat på statyer blev det statyövningar med olika miner, för att öva på orden för olika känslor.

Men Elisabeth Carlsson kan inte ha någon jättenoggrann planering, eftersom klasserna hela tiden förändras.

– Man får vara väldigt flexibel. I dag kom det ju till exempel fyra nya, och jag insåg efter en stund att en av dem inte kunde läsa och skriva.

Det gäller också att var lyhörd inför subtila signaler. En dramaövning kan väcka minnen av traumatiska upplevelser. Eller så kan en elev vägra att göra ett moment på grund av kulturella eller religiösa tabun.

– Dans kan vara känsligt. I många länder får män och kvinnor inte ta i varand­ra, säger Elisabeth Carlsson. Men jag har fått elever att dansa pardans, till och med.

Utklädning kan också ställa till problem, som då två killar klätt ut sig i kjol och den ena retades med den andra. De kunde inte varandras språk och gliringen med glimten i ögat blev tagen på allvar.

– Smockan hängde i luften. Jag fick söka rätt på några andra killar som kunde tolka, och så löste det sig.

De båda lärarna tycker det är lärorikt att jobba med nyanlända elever. Man får andra perspektiv och får lära sig så mycket, både om världen och om sig själv.

– Jag trodde till exempel att jag inte hade några fördomar, men det hade jag, säger Elisabeth Carlsson, som också brukar låta eleverna lära ut sånger från sina före detta hemländer.

Att arbetaämnesövergripande gör att eleverna lär sig bättre, betonar Elisabeth Carlsson, genom att det de lär sig på en lektion repeteras på andra lektioner hos andra lärare. När klassen läste musikhistoria till exempel, så fick eleverna arbeta både på musik- och svensklektionerna, de fick gå på studiebesök och möta musiker och de gick på en konsert och lyssnade på Bach och Beethoven.

– De lärde sig massor av nya ord och begrepp!

Hon tycker också att samarbetet tillför mycket till henne själv och hennes ämnen. Det blir roligare och lättare att planera och jobbet känns mer meningsfullt, både för henne och eleverna. Hon och de andra lärarna får också mer insikt om och förståelse för varandras ämnen.

Inte minst viktigt är att hennes ämnen får högre status när eleverna och andra lärare ser att musik och drama ingår i helheten och inte bara behövs till jul och avslutningar. Som estetlärare måste man annars alltid kämpa för sin existens, menar hon. Hon råder andra lärare att öppna dörren och verka för många möten.

– De blir så lätt att vi estetlärare tycker synd om oss. Men om vi kommer in naturligt i det vardagliga jobbet, så kommer vår status att höjas, det är jag säker på.

Teknik på bildlektionerna och design på teknik­lektionerna. Dubbeljobb, tyckte lärarna och gjorde ett gemensamt projekt med entreprenörskap och miljö- och genustänk.

Skåpbilen är grönoch heter Drug Driver. På dess sida står ett telefonnummer i vitt: 113.

– Vi tänkte att det finns många gamla som inte kan ta sig flera mil till apoteket, säger Cilla Wikström, som skapat bilen tillsammans med EmmaLouise Lindström.

En apoteksbil, alltså, som kan köra runt i byarna på glesbygden.

Tjejerna och deras klasskamrater i 9B i Röbroskolan närmar sig slutet på det designprojekt som de hållit på med i tio veckor nu. Vid ett bord sitter Isak Jonsson och målar mönster på sin rosafärgade krocksäkra bil. Vid ett annat filar Linn Stenvall och Christine Tjärnlund på manuset till reklamfilmen om sin luftballong, medan Evelina Ångqvist funderar på hur hon ska rita motorn till sin gröna traktor.

Bildläraren Ewa Holmberg och hennes kollega, teknikläraren Patrik Norberg, går omkring i klassrummet och tittar på de olika elevarbetena, ställer en fråga här, svarar på en annan där.

Röbroskolan i Storuman är en 7–9-skola med 165 elever. Ewa Holmberg gick här själv en gång i tiden och undervisar nu i bild sedan 1996. När det varit dags för niorna att lära sig om design har hon brukat satsa på att låta dem göra ritningar på moderna apparater som de själva använder. Ett år lät hon dem till exempel göra mobiltelefoner.

– Sedan fick jag en knäpp idé, nämligen att skicka deras ritningar till Sony Ericsson.

Döm om hennes och klassens förvåning då hon ett antal veckor senare fick ett tackmejl från företagets designteam i Kalifornien, med en bild där man ser sex personer ur företagets industridesigngrupp stå och studera elevernas ritningar.

Något år senaresatt hon i lärarrummet och läste en tekniktidning när Patrik Norberg kom in. De började prata om hennes teknikintresse och hon berättade om sina designlektioner.

– Jag tänkte att det var i stort sett samma sak som niorna gjorde hos mig, och det kändes ju onödigt, säger Patrik Norberg, som nästa dag gjorde ett studiebesök på bildlektionen.

Och så bestämde de sig för att sy ihop ett gemensamt projekt. Eleverna skulle designa ett nyskapande fordon. Tänka utifrån ett behov, göra en skiss och ett utkast om sina tankar med fordonet, tillverka en prototyp, göra en reklamfilm, skriva en rapport.

Nu har detta varit ett stående inslag för niondeklassarna sedan 2005 och en hel rad spännande fordon har skapats i Röbroskolan. Som den nyckelpigsliknande mojäng som går att rulla och som har magneter undertill, en nåldyna som huvud.

– De som gjorde den tänkte på hur besvärligt det var på textilslöjden när man tappar nålar, berättar Ewa Holmberg. Och den fungerar!

De två lärarna ser lyckliga ut när de konstaterar att det varje år skapats några fordon som de aldrig förut sett. Att det inte alltid är världens mest nödvändiga farkoster ungdomarna designar gör inget. Godistransportörer är också helt okej.

Designprojektet startar ofta med att lärarna visar en Powerpoint med bland annat militärfartyg.

– De är så tydliga exempel på hur färg, form och funktion kan fungera tillsammans, säger Ewa Holmberg och fortsätter:

– Eleverna blir engagerade, eftersom de fattar att det handlar om överlevnad och så tycker de det är spännande eftersom de får inblick i en värld som de inte brukar möta i sin vardag.

En viktig förutsättning i projektet är att eleverna ska utgå från ett problem, ett behov. När Sofia Andersson och Emanuel Arnfjell funderade i de banorna kom de på att den som inte kan gå kan ha svårt att ta sig runt i snön. Alltså skapade de Supersnöbilen, med skenor under och plats för rullstol inuti, som drivs med både vanlig motor och ett hjulångarhjul som gräver sig ner i snön och därmed hjälper bilen att ta sig fram.

– Men vi sträckte inte gummibanden som drar hjulet tillräckligt mycket, så det funkade inte så bra när vi provade, säger Sofia Andersson och visar en film på datorn.

Men, som Ewa Holmberg påpekar:

– Det viktiga är att man löser ett problem, och får tänka kring teknisk funktion, form och färg, inte att det blir superperfekta fordon. I rapporten kan man också reflektera över vad som gick snett och hur man kunde ha löst det.

Hennes förhoppning är ungdomarna ska känna att bilden av norrlänningar som gnällspikar som inte ser möjligheter är en nidbild.

– Fast visst får man vara som en liten rumpnisse på axeln på dem många gånger: varför det, varför inte det, när de inte litar på att de kan.

Ännu en tankemed projektet är att få ungdomarna att vidga vyerna – man kan till exempel söka till Designhögskolan i Umeå.

– Det är ju fantastiskt att vi har en sådan utbildning här i Västerbotten, säger Ewa Holmberg och ler stort. Min högsta dröm är att någon av mina elever söker dit!

Hon hoppas också att ungdomarna ska inse att kunskap i såväl teknik som design kan ge jobb på hemmaplan.

– Vad har vi här? Jo, stora satsningar på vindkraft, gruv- och skogsindustri. Där kommer det att behövas folk.

Miljötänk ska också ingå, både vad gäller planerna på hur ett riktigt fordon ska fungera och utifrån vilka material som används vid prototyptillverkningen.

– Vi jobbar nästan bara med återvunnet material, som petflaskor, frigolitbitar, plywood, plåtburkar, säger Ewa Holmberg.

De två lärarnavill också, genom sitt samarbete, göra teknik- och bildämnena mer könsneutrala.

– Vi ser till att Ewa är och jobbar i slöjdsalen när eleverna ska tillverka sina prototyper, medan jag har varit i bildsalen, säger Patrik Norberg.

Och kanske är det faktum att i höstas började fler tjejer än någonsin tidigare på gymnasiets tekniska program ett kvitto på detta medvetna arbete.

– Det vet vi ju inte, men man kan ju hoppas, säger Ewa Holmberg.

På en av väggarna i klassrummet sitter en »timmometer«, en rad med postit-lappar i olika färger, en rad för varje parallellklass. Varje lapp symboliserar en del i projektet, och varje vecka tas en lapp bort.

– Tolv veckor kan ju kännas som en evighet, men när de ser hur lapparna försvinner blir det konkret, säger Patrik Norberg.

– Först undrade vi om vi curlade för mycket med den, säger Ewa Holmberg, men när vi var på Teknikens hus fick vi veta att så gör de stora teknikföretagen också.

– Dessutom ser vi tydligt att alla klasser får lika mycket tid, om en lektion går bort en vecka, till exempel.

– Timmometern är något av det smartaste vi kommit på, faktiskt, säger Patrik Norberg.

Framgent har de planer på att utveckla projektet.

– Vi vill komma bort från att det måste vara hjul, säger Patrik Norberg, vidga det, så att de kan göra rulltrappor, hissar, båtar och vad vet jag!

De drömmer också om att låta eleverna göra redovisningar som påminner om de Science Fairs som förekommer i amerikanska skolor.

Egentligen skulle de kunna involvera fler ämnen också.

– Matte, till exempel, säger Ewa Holmberg. Som i går, då en kille skulle räkna ut var mitten av hans däck var. Då fick han hjälp att komma ihåg hur man räknar ut radien.

– Och svenska, säger Patrik Norberg. De skriver ju rapporter och gör filmmanus.

Men att få ihop det hela med fler ämnen tror de är logistiskt svårare.

Genom projektet känner båda lärarna att de frigjort undervisningstid.

– Vi vet inte riktigt hur rektorn har fått ihop det, men vi är nöjda. Det borde vara smart att slå ihop fler ämnen, egentligen, säger Ewa Holmberg.

Inte bara rektor, utan också nämndordföranden är positiv till satsningen.

– Det är väl fördelen med att jobba på en liten ort. Kommunhuset ligger här intill och de vet vad vi håller på med, säger Patrik Norberg.

De två är också nöjda med att de själva lärt sig nya saker genom samarbetet.

– Jag ser form och färg på ett annat sätt i dag än jag gjorde förr, säger Patrik Norberg, medan Ewa Holmberg konstaterar att hon fått en helt ny förståelse och nyfikenhet för NO och teknik.

De två lärarna tycker båda att bildämnet länge haft en god status i Röbroskolan, medan teknik setts lite över axeln. Genom designprojektet har båda ämnena lyfts. Dessutom har de växt i sin lärarroll. Ewa Holmberg låter lyrisk när hon beskriver det.

– Det är så roligt att jobba tillsammans med en kollega, för då speglar jag mig i honom och ser essensen av vad jag vill som lärare!

Fotnot: Röbroskolans designprojekt var ett av de grundskoleprojekt som Teknikföretagen utsåg till Årets teknikutbildning 2012.

På Nya och Gamla Långedragsskolan i Göteborg tränas eleverna dagligen i att tala, argumentera, lyssna och agera. – Retorikövningarna stärker elevernas självkänsla och gör dem tryggare med varandra, säger läraren Henry Wilhelmsson.

Frida Wikforss sitter på golvet längst fram i klassrummet. Hon har tagit med sig plastmodeller av dinosaurierna Tyrannosaurus rex och Spinosaurus och berättar om likheter och skillnader mellan de köttätande arterna.

– De vassa tänderna som ni kan se här, kunde bli 18 centimeter långa, säger Frida och öppnar käftarna på modellen av Tyrannosaurus rex.

Genom att trycka på en knapp på dinosauriens undersida får hon den att låta. Hennes Tyrannosaurus rex utstöter ett vrålande läte som väcker skratt hos klasskompisarna i årskurs fem. Det märks att Frida gillar att redovisa inför klassen. Hon pratar fritt utan papper och verkar helt avspänd.

– Jag tycker om att berätta om saker som jag är intresserad av. Forntiden är ett specialintresse. Redan på lågstadiet gjorde jag redovisningar om dinosaurier. Det känns roligt att framträda, för jag är så van, berättar hon efter redovisningen.

Den här veckan har klassen fördjupat sig i Nederländernas geografi. Eleverna har jobbat i grupper och tagit reda på fakta om landets klimat och miljö, naturtillgångar, jordbruksproduktion, hamnar och stora städer. Som avslutning ska grupperna välja ut ett område och redovisa inför klassen. Filip Sjöberg och Mattias Lewerin tänker berätta om begreppet polder – hur havsvatten pumpas bort för att torrlägga markområden.

De har i förväg tränat på att turas om att prata och skrivit ner punkter som stöd.

– Eleverna får ofta i läxa att redovisa sina kunskaper genom att berätta inför klassen. Ungefär tre till fyra gånger i veckan tror jag att varje elev gör någon form av framträdande, säger klassläraren Henry Wilhelmsson.

I klass 5K arbetar de också ofta med pjäser. Utanför fönstret syns en stor utomhusscen i trä. Varje år gör mellanstadieklas­serna var sin uppsättning med framträdande inför föräldrar och skolans omkring 100 elever. Under våren repeterar femmorna den engelskspråkiga pjäsen A Visit to London. Till hösten väntar musikalen Grease.

– I årskurserna tre och sex tar vi även hjälp av en dramapedagog. Då får eleverna chansen att lära sig mer om röstteknik, tonfall och kroppsspråk när vi repeterar. Att sätta upp pjäser är också ett bra sätt att lära sig att prata utan att ha manuspapper i handen, säger Henry Wilhelmsson.

Sedan nästan femton år tillbaka är retoriken ett arbetssätt som integreras i undervisningen på skolan. Det började med att några klasser satte upp stora pjäser tillsammans med lärare och intresserade föräldrar.

– Vi märkte hur eleverna växte av att framträda inför varandra. De fick större tillit till sin egen för­måga och blev tryggare tillsammans. Därför bestämde vi oss för att satsa på att göra retoriken till en naturlig del i skolans vardag, berättar Catherine Nestenborg som är lågstadielärare på skolan.

Nya och Gamla Långedragsskolan är en kommunal skola med klasserna F–6. Redan i förskoleklassen
börjar barnen med retorik. Då handlar det mest om att lyssna till och prata om sagor. I årskurs ett startar eleverna med retorikövningar. Den första övningen brukar vara att eleven ska berätta om en enkel bild, till exempel ett äpple där barnet kan beskriva form och färg för klasskompisarna.

– Det allra viktigaste är att eleven känner sig trygg i situationen. Jag finns vid sidan om. Barnet kan titta på mig så hjälper jag till med att fylla i vad de kan säga. Jag vill att vi ska kunna skoja och våga göra bort oss inför varandra, säger Catherine Nestenborg.

Hennes klass har några tumregler som eleverna ska följa när de arbetar med retorik: den som talar ska tala högt och tydligt, stå rak i ryggen och ha ögonkontakt med sin publik. Lyssnaren ska sitta still, visa sig intresserad och titta på den som talar.

– Frågestunden tar vi efteråt. Den som redovisar ska få möjlighet att tala till punkt utan att bli avbruten. Vi avslutar varje redovisning med att prata om vad eleven har gjort bra. Jag ger alltid mycket beröm. Det ska vara en positiv upplevelse att framträda, säger Catherine Nestenborg.

När eleverna på lågstadiet har lärt sig läsa och skriva brukar de få göra egna sagor som de läser upp för barnen i förskoleklassen. Hon märker att många elever känner sig stolta och växer, när de får en grupp med små intresserade lyssnare som mottagare.

Varken Catherine Nestenborg eller hennes kollega Henry Wilhelmsson tycker egentligen att det krävs några förkunskaper för att använda retorik i undervisningen.

– Att själv tycka om att framträda och ha förmåga att utmana eleverna på rätt nivå tror jag är viktigt. En gång hade jag en elev som var så blyg att han först satt i sin bänk och använde fingerdockor som stöd för att våga framträda. I dag är han professionell skådespelare, säger Henry Wilhelmsson och ler.

Det bästa kvittot på att retoriken är ett bra verktyg för eleverna att ha med sig, får de när tidigare elever berättar vilken stor nytta de har av att våga framträda och kunna argumentera för sin åsikt under resten av skoltiden och i andra sammanhang.

– Då känner jag stor glädje, säger Catherine Nestenborg.

Den muntliga framställningen behöver få samma status i klassrummet som den skriftliga inlämningsuppgiften, anser forskaren Cecilia Olsson Jers. Det är det bästa sättet att bemöta elevernas oro för att tala inför andra. – Många pratar om talängslan. I själva verket handlar det om en bristande förståelse för hur retorik fungerar, säger hon.

Varför är det viktigt att lära sig tala inför publik?
Cecilia Olsson Jers, lektor vid Malmö högskola och forskare med inriktning på muntlig och skriftlig framställning, suckar när jag ställer frågan.

Visst kan man prata om behovet av att snacka sig fram i livet, säger hon. Om hur många som har det talade ordet som sitt främsta arbetsredskap, och om hur de flesta jobb i dag kräver verbal förmåga på ett sätt som var otänkbart förr.

Men att reducera retoriken till en genväg på arbetsmarknaden är att göra ämnet en otjänst.

– Att träna muntlig kommunikation i klassrummet handlar om djupa demokratiska rättigheter. Den elev som talar inför andra övar på att föra fram en åsikt. Det handlar om att ge alla lika möjlighet att göra sin röst hörd, och om att lära sig att lyssna på andra, säger hon.

Våren 2010 disputerade hon på avhandlingen Klassrummet som muntlig arena och i fjol gav hon ut en lärarhandbok med samma namn. Syftet med avhandlingen var att gå till botten med hur – eller snarare om – vikten av att lära sig tala och lyssna lyfts fram i klassrummet. I ett års tid följde Cecilia Olsson Jers en gymnasieklass i ämnena svenska, geografi och historia. Hon lyssnade och studerade elevernas muntliga framställningar, intervjuade dem om hur de upplevde sina egna insatser och följde snacket i korridorerna inför
och efter lektionerna.

Undersökningsresultaten var nedslående. Ingenstans i skolan fann hon en strukturerad process kring arbetet med muntliga framställningar. Många elever förberedde sig minuterna före lektionen och helt improviserade framföranden var vanliga. Lärarens respons upplevdes av eleverna i bästa fall som tunn och allmän, i värsta fall som fullkomligt intetsägande.

– Responsen var ofta på det som kallas för actio, själva framträdandet, och det som syns i ögonblicket. Saker som ögonkontakt, att läsa innantill och att titta på publiken i stället för ut genom fönstret. Det är väldigt basala saker som har mer med psykologi än med retorik att göra, säger Cecilia Olsson Jers.

Typiskt sett belönades självsäkra elever med en utåtriktad personlighet och förmåga att improvisera. De lyftes fram av läraren som goda exempel, men utan någon djupare diskussion om vad som fick just deras framställningar att fungera.

– Elever som till exempel är fotbollstränare eller spelar teater på fritiden klarar sig ofta bra. De är vana vid att tala inför andra och får ofta god respons från läraren. Men det blir en medioker respons: ”Det var bra, det var ett intressant ämne” och så vidare.

– De kunde inte sätta fingret på det själva, men i elevernas sätt att prata om responsen så fann jag ett stort ”varför?”. Varför blev det misslyckat den här gången? Varför kändes just den här framställningen bra? Det fick de aldrig riktigt svar på.

Arbetssättet riskerar att spä på det som i dagligt tal lite slarvigt benämns talängslan. Problemet är vida utbrett. Enligt en undersökning beställd av Utbildningsradion har 18 procent av alla elever på gymnasiet eller högstadiet någon gång stannat hemma för att slippa prata inför andra. Men det är också föremål för många missförstånd, anser Cecilia Olsson Jers.

– Talängslan är egentligen fel ord. Det är ett medicinskt begrepp som har att göra med social fobi. Snarare handlar det om en oro som bottnar i en bristande förståelse för hur retorik fungerar, säger hon.

Att avdramatisera synen på den oro många känner för att tala inför andra är viktigt, menar Cecilia Olsson Jers. Först då kan problemet angripas och hanteras av läraren.

– Man upphöjer en ovisshet till någonting av medicinsk dignitet, vilket inte stämmer. Ibland hör man att en av fyra lider av talängslan. Mer korrekt vore att säga att hundra procent gör det. Jag föreläser mycket och är alltid lite nervös innan jag går upp på scenen.

Lösningen handlar om att arbeta strukturerat med retorik i klassrummet, menar hon. Det behövs en process där lärare och elever arbetar lika noga med att förbereda muntliga framställningar som med skriftliga inlämningsuppgifter.

– Med skrivuppgifter så börjar arbetet tidigt. Texter går mellan läraren och eleven, fram och tillbaka. Det ges respons och texten blir gradvis bättre. Vad gäller det muntliga så får eleverna ofta veta att det här avsnittet ska vi redovisa muntligt. Ni får tio minuter till förfogande och ni får gärna lägga upp det som en argumentation. Det är allt.

– I stället måste talprocessen bli synlig inne i klassrummet, på samma sätt som skrivprocessen är det. Eleverna måste få möjlighet att testa sina argument, öva på inledningar, lägga in lyssnarmarkörer och så vidare, hela tiden med stöd från läraren.

Läroplanen är i sammanhanget inget problem, menar Cecilia Olsson Jers. Tvärt-om lägger Lgr 11 stor vikt vid det talade ordet jämfört med tidigare. Däremot måste lärarkårens kunskaper i ämnet bli bättre.

– Det är kanske inte så viktigt för eleverna att lära sig den teoretiska retoriken, men det är otroligt viktigt att läraren kan den. Jag känner inte till en enda lärarutbildning som jobbar med hur man lyssnar på en muntlig argumentation efter teser, argument och stödargument till exempel.

– Sådant måste en lärare få tid att sätta sig in i, och dessutom få träna på att ge eleverna ordentlig respons. Det är med sådana kunskaper man kan analysera de kommunikativa situationer som uppstår i klassrummet och hjälpa eleverna att bli bättre.

Sjundeklassarna i Forshaga har övat sig på att tala under en hel termin. Nu är det dags att möta publiken – ett gäng ivriga ettor som vill veta allt om djuren i Lillskogen.

Tre naturbrukselever står och skyfflar hö i en kohage i Mariebergsparken samtidigt som klass 7A och 7B på Forshaga Lärcenter går omkring och rekognoserar och förbereder sig inför dagens uppdrag. För två veckor sedan blev de guidade av lantbrukseleverna från Lillerudsgymnasiet i den lilla djurparken strax söder om Karlstad. De antecknade, funderade på vad de äldre eleverna berättade om djuren och vad de skulle vilja veta mer om.

I dag är det sjuornas tur att stå i centrum. Om en liten stund kommer klasser från årskurs F–2 för att gå på guidningstur med de större eleverna.

Rundturen i parken är finalen och en av många delar i ett ämnesövergripande projekt i svenska och biologi där eleverna har tränats i att tala och lyssna, argumentera och tala inför publik.

– Det här projektet har fått eleverna att känna att det är lite mer på riktigt än när de redovisar en vanlig skoluppgift muntligt. Jag tror att det är viktigt att det finns ett konkret mål att arbeta mot för att de ska förstå vikten av att lära sig det här, säger svenskläraren Penny Jakobsson.

Projektarbetet har bestått av mycket grupparbete och utspelat sig på lektionerna i svenska och biologi. Det har inneburit att eleverna har haft mycket tid på sig att arbeta med olika framföranden och lära sig vad som krävs för att göra en bra presentation. De har spelat djembetrummor för att lära sig att lyssna och känna in varandra, haft besök av en föreläsare i retorik och arbetat med muntliga redovisningar som föregåtts av research.

– Tanken har varit att eleverna ska känna sig trygga med att prata inför människor, att det inte ska kännas jobbigt och nervöst.

Lärarna har varit ansvariga för olika delar. Penny Jakobsson har varit med vid alla muntliga moment, även om de inte har haft direkt koppling till svenskämnet.

Regnet hänger i luften när alla sjuorna står samlade utanför ett stall. De har inplastade manuskort i handen. På dem finns kortfattad information om de olika djur de ska berätta om för eleverna i klasserna F–2. Det är bättre att använda stödord än att bara läsa en text rakt upp och ner, har de fått lära sig.

Penny Jakobsson påminner om att de ska börja på den station de blivit tilldelade och rotera som en klocka.

– Ni är värdar, tänk på att ni ska tala så att de förstår och tänk på att prata om det de verkar intresserade av. Kom ihåg att det är viktigt att anpassa sig till målgruppen!

De yngre barnen anländer och snart trängs ett 50-tal elever framför NO-läraren Niklas Hult som välkomnar dem. De yngre syns knappt bland de långa sjuorna men vissa har gula neonvästar på sig. Niklas Hult delar in dem i grupper, lika många små som stora. Två tuffa killar med keps är de första som ger sig av, tillsammans med två till synes blyga och förväntansfulla tjejer.

Sjundeklassarna Marika Bergman och Jennie Lindberg ger sig av till den lerigaste delen av parken.

– Här bor det ett Linderödssvin. Det finns 300 svin av det här slaget i Sverige och de trivs bäst om de får vara ute och böka i leran och skogen, säger Marika.

De små tjejerna hänger på staketet och ser sig omkring.

– Men, var är den då?

– Den kanske ligger och sover, säger Jennie och Marika och förklarar att den ofta är svartfläckig eller gråvit och sedan demonstrerar de svinets storlek genom att jämföra den med en trappavsats, som är placerad intill staketet. Linderödssvin är stora, visar det sig.

Tjejerna får syn på killingarna i hagen bredvid och hoppsar glatt i väg i den riktningen. Marika och Jennie följer efter.

I ett litet värmetempererat hus med fåglar och andra djur råder ordningsfullt kaos. Två grupper trängs men åhörarna lyssnar och ställer ivriga frågor.

Sjuorna beskriver hur marsvinen lever, att de är flockdjur och äter hö.

– Och maskrosblad! ropar en liten kille och berättar att han har marsvin hemma.

Här möter de även risfåglar som älskar att bada, undulaten som lägger fyra till sex ägg, den gröna pepagojan Pelle, en skrattduva och en zebrafink.

När dagens uppdrag är över blir det dags att grilla korv. Penny Jakobsson har stått vid kaninhuset och lyssnat på de olika grupperna. Hon är belåten med deras insatser. Totalt stod fem lärare utspridda vid de olika stationerna.

– Jag blev lite förvånad över hur väl de tog hand om de små. Men visst, de små barnen var nog lite för rastlösa ibland för att kunna ta till sig alla fakta, säger hon.

Hennes elever verkar också nöjda. De tyckte det var roligt och tror att förberedelserna under terminen har hjälp dem att bli bättre talare. De nämner föreläsningen om retorik som ett exempel.

– Då lärde vi oss att det finns olika sätt att prata på, att kroppsspråk och ögonkontakt med publiken är viktigt och hur man pratar så man hörs, säger Emelie Svensson.

Syftet med projektet har varit att arbeta med flera mål i det centrala innehållet i kursplanen. För svenska i årskurs sju till nio står det bland annat att eleven ska kunna hålla muntliga presentationer om ämnen hämtade från skola och samhällsliv och kunna anpassa språket och dispositionen till olika mottagare. De ska även lära sig hur man använder olika hjälpmedel för att genomföra redovisningarna. Eleverna i klass 7A och 7B har fått lära sig hur man gör en power point-presentation, bland annat.

– Jag tycker att vi har lyckats täcka in alla de målen. Och om man ser till kunskapskriterierna för årskurs nio så tycker jag att vi redan är en bra bit på väg, säger Penny Jakobsson.

Hon och hennes kollegor tycker att det finns många fördelar med att samarbeta ämnesövergripande i det här sammanhanget. Målen i kursplanerna i svenska och biologi har mycket gemensamt och när eleverna får mer lektionstid att förbereda sina redovisningar på blir de mer fokuserade och engagerade.

– Den här gången har presentationerna blivit mindre lösryckta och konstruerade och jag tror att det beror på att innehållet har kopplats ihop med ett annat ämne och innehåll. Dessutom har eleverna blivit bättre på att komma med positiv feedback när de har lyssnat på varandras framföranden, säger hon.

Det svåra i den här typen av arbete är bedömningen, konstaterar Penny Jakobsson. Dagens övning var inget test eller något som kommer att bli avgörande för betygen eftersom lärarna inte kunde följa eleverna under hela guidningsturen.

– Vi kommer att sätta oss ner och prata igenom hur vi upplevde deras prestationer vid de olika stationerna, och sedan sammanväga det med deras andra insatser under terminen.

Det övergripande målet med övningarna är att förbereda eleverna inför de muntliga proven i årskurs nio, men även inför resten av livet. Under utvecklingssamtalen har de involverade lärarna pratat med eleverna om deras prestationer och vilka styrkor de har visat upp under arbetets gång.

– Vissa utmärkte sig som bra på att jobba och prata inom gruppen medan andra kanske var bra på att leda gruppen. Och båda egenskaperna är sådana som exempelvis kan vara bra att ta upp i en jobbansökan och bra att vara medveten om, säger Penny Jakobsson.

Elever på yrkesprogram utvecklas mer av en deliberativ undervisning än elever på studieförberedande program. Elevernas motstånd mot de teoretiska ämnena minskar och det politiska intresset ökar, visar Klas Anderssons avhandling.

Deliberativa samtal. Begreppet stod i fokus för drygt tio år sedan när diskussionen om hur skolan skulle leva upp till sitt uppdrag att fostra demokratiska medborgare var som mest intensiv. Det skedde i efterdyningarna av 1990-talets växande främlingsfientlighet och allt fler öppet rasistiska grupper.

Efter några år hamnade värdegrundsdiskussionen i skuggan av debatten om skolans kris, sjunkande elevresultat och vikten av att satsa på kunskap. Det ”deliberativa samtalet” försvann praktiskt taget helt in i den skuggan.

Men skolans så kallade dubbla uppdrag, det vill säga att ge såväl kunskap som demokratisk fostran, har hela tiden funnits kvar. Nu har utbildningsveta-ren Klas Andersson lyft fram begreppet igen. I sin avhandling ställer han frågan om en deliberativ undervisning ger effekter i form av ökade kunskaper och demokratiska värden bland elever.

Vad karatäriserar då deliberativa samtal eller deliberativ kommunikation? Tomas Englund, professor i pedagogik vid Örebro universitet och en av dem som introducerade tankarna om det deliberativa samtalets plats i skolan, pekar på fem grundläggande aspekter. I samtalet ska skilda synsätt ställas mot varandra och olika argument ges utrymme, det ska präglas av respekt och tolerans och deltagarna ska lära sig att lyssna på andras argument. Det ska ha inslag av ”kollektiv viljebildning”, det vill säga en strävan att komma överens. I samtalet ska det också vara möjligt att ifrågasätta auktoriteter och traditionella uppfattningar och det ska genomföras utan direkt lärarledning.

Hittills har diskussionen om det deliberativa samtalets roll i skolan mest förts på ett teoretiskt plan, menar Klas Andersson. I sitt avhandlingsprojekt ville han pröva det med planerad undervisning i konkret klassrumsmiljö. Han valde därför att kalla det deliberativ undervisning.

I fältexperimentet i samhällskunskap A ingick tre klasser på gymnasiet och en på vuxenutbildningen. På gymnasieskolan var det en klass på studieförberedande program och två på yrkesförberedande program – ett pojkdominerat byggprogram och ett flickdominerat florist- och djurvårdsprogram.

Tillsammans med lärarna planerade Klas Andersson både den deliberativa och den lärarledda undervisningen. Lärarens ansvar och agerande är viktigt – inte minst för att skapa ramarna och förutsättningarna för att få till stånd ett samtal där eleverna får resonera, pröva sina tankar och utveckla sina argument inför varandra.

– Det är läraren som på förhand ska planera den deliberativa undervisningen, det vill säga skapa dilemman och ha idéer om vad samtalet ska handla om.

Det finns studier, säger Klas Andersson, som visar att deliberativ undervisning passar bäst för elever på studieföreberedande program. Och att den inte är lika gynnsam för elever på yrkesförberedande program. Men hans egna resultat visade tvärtom. Det var på de yrkesförberedande programmen som den deliberativa undervisningen hade störst effekt, på det studieförberedande programmet gjorde det ingen skillnad.

– Jag blev förvånad, säger han. Och faktiskt ganska ställd – så jag fick börja fundera på varför det var så.

Efter en uppföljande studie och lärarintervjuer formulerade han förslag på, vad han kallar, tre mekan­ismer som kan förklara varför deliberativ undervisning får större genomslag på de yrkesförberedande programmen. Den första, medspelsmekanis­men, minskade elevernas motstånd mot kärnämneskurser.

– Forskning visar att det finns en motståndskultur på yrkesprogrammen, säger Klas Andersson. Elever som har valt den inriktningen har aktivt tagit avstånd från en pluggkultur. De har inte valt den för att läsa teoretiska ämnen.

Den deliberativa undervisningen gör alltså att eleverna blir ”medspelare” i stället för ”motspelare”. Den andra, utmaningsmekanismen, bidrar till, som namnet säger, att eleverna utmanas. Den tredje, samarbetsmekanismen, samspelar med den inriktning mot samarbete som redan finns i de yrkesförberedande programmen.

På de studieförberedande programmen har eleverna lättare att anpassa sig till den undervisning som erbjuds, tror Klas Andersson.

– De eleverna är redan fokuserade på att lyckas och få bra betyg. De är vana att argumentera och diskutera så det gör ingen större skillnad om de får lite mer av den möjligheten.

Han definierar också, utifrån den forskning som finns, åtta demokratiska värden som kan förväntas påverkas positivt av deliberativ undervisning. Det handlar om ökad samtalskompetens, mer genomtänkta åsikter, minskat egenintresse, ökad tolerans, ökat socialt kapital, ökat politiskt självförtroende och en ökad beredskap för politiskt deltagande.

Resultaten visar att några av dessa – egenintresse, socialt kapital och tolerans – inte påverkades av den deliberativa undervisningen.

– Egenintresse är ju ganska svårt att mäta, säger Klas Andersson. Socialt kapital handlar om tillit till andra människor och där ser jag ingen förändring. Det finns forskning som visar att tillit är något som man förankrar i sig själv i tidig ålder så antingen är man en ”litare” eller så är man det inte.

Liknande gäller för tolerans:

– Det är ingenting som påverkas på det sättet av sådan här undervisning under några veckor. Det krävs mer för att man ska ändra sin toleransnivå.

Däremot påverkades sådant som politiskt intresse och självförtroende, samtalskompetens och genomtänkta åsikter av undervisningen.

– De värdena ligger kanske närmare undervisning helt enkelt. När det gäller till exempel politiskt självförtroende så är det kanske så att om du i en viss typ av undervisning får möjlighet att uttrycka vad du tycker och tänker och stämma av det mot andra människors åsikter, så stärks ditt självförtroende.

Hur långtgående slutsatser kan man då dra av avhandlingens resultat?

– Resultaten är tydliga men jag tycker ändå att man ska vara försiktig, säger Klas Andersson. Jag skulle gärna replikera den här studien, alltså göra om den, och kanske få pröva den i andra ämnen innan jag drar alltför generella slutsatser.

Ju mer lärarna kontrolleras, desto sämre blir undervisningen. Om inte politiker och skolbyråkrater tar upp fingrarna ur syltburken kommer resultaten i skolan att fortsätta dala, skriver Cristina Robertson.

Skolsegregationen är ett akut problem i många kommuner. I Falköping har ortens två högstadieskolor bytt upptagningsområden för att bryta trenden. Men i Katrineholm har ett försök till integration försvårats av nya friskolor.