De har besökt förskolor i hela landet, från söder till norr, ställt enkätfrågor till 800 förskollärare, intervjuat personal och barn på plats och filmat olika situationer.

Den rutinerade forskartrojkan sitter på hett stoff. Redan när ryktet började gå om studien ramlade intresseförfrågningar ner i deras mejllådor. Förskolechefer önskade att de skulle komma och studera just deras förskolor och politiker ville ha deras råd.

För det är tunnsått med pedagogisk forskning om hur barngruppsstorleken påverkar kvaliteten i förskolan. De svenska studierna som gjorts har över tio år på nacken. Därför vänder medierna sig till psykologerna vars fokus ligger på små barns möjligheter att knyta an. Och Skolverket har fått snegla på vad som gjorts i Norge och i andra länder i arbetet med att uppdatera de allmänna råden för en god kvalitet i förskolan.

Faktum är att gruppstorlekarna i svenska förskolor har ökat de senaste åren framför allt i storstäderna, även om det är stor variation, och det är en markant ökning av antalet barn som går i förskolan.

– Helt klart finns det fall där man har passerat en maxgräns, särskilt med tanke på hur många relationer de yngsta barnen, 1–3-åringarna, klarar av, säger Pia Williams, projektledare för studien med namnet Gruppstorlekens betydelse för barns möjligheter att lära och utvecklas i förskolan.

Vad som är en ideal förskolegrupp är en komplex fråga och som inte bara handlar om antalet barn, säger hon. Forskarna har sett exempel på stora grupper med hög kvalitet och små grupper med låg kvalitet. Men gruppstorleken blir något konkret att peka på när man känner att situationen är ohållbar. Samtidigt tycker hon och hennes kollegor att gruppstorleken är en viktig aspekt och att den utbredda oron ska tas på allvar.

– Om föräldrar och förskollärare är bekymrade för att barnen far illa är det viktigt för politiker att lyssna på det och ta reda på vad som är problemet. Är det ohanterligt många barn, olämpliga lokaler, brist på utbildad personal eller för många arbetsuppgifter? Förskollärarna har fått fler pedagogiska uppgifter att hantera samtidigt som de ska diska, duka och allt det andra. Och ju fler barn desto mer blir det att göra, säger Pia Williams.

Ett genomgående svar som forskarteamet har fått från förskollärarna som arbetar i grupper med många barn är att de inte har möjlighet att se varje barn, samtala med dem och höra hur de mår. Vissa berättar att de måste avstå från att göra en del saker, som utflykter. Ofta förlägger man den pedagogiska verksamheten till förmiddagarna, då det är mest personal på plats, medan eftermiddagen ägnas åt fri lek.

– Att man fortfarande delar upp dagen på det viset tycker vi är lite märkligt eftersom många barn går långa dagar i förskolan. Jag trodde att det skulle vara mer pedagogisk verksam

het även på eftermiddagen, säger Pia Williams.

De såg flera exempel på att barn och föräldrar inte blev mötta i tamburen när de kom på morgonen, för att ingen i personalen kunde komma loss, och att det blev stressigt när många barn vistades samtidigt på samma plats, vid maten till exempel. I en förskola med uteprofil lekte barnen i tamburen, bland skor och grus, när det var dåligt väder. Lärarna var mycket kompetenta men i det fallet blev en liten grupp barn för stor i förhållande till lokalerna.

– Är man 27 barn eller fler i lokaler anpassade för 18, som förekommer här i Göteborg och på andra håll, så får det konkreta konsekvenser, som att det saknas plats att hänga kläderna på, det blir rörigt och skapas utrymmen där barn faktiskt kan skada sig, säger Pia Williams.

En annan sak som förvånade forskarna är att samtidigt som det pratas mycket om stora barngrupper så har många förskolor på eget initiativ organiserat om till avdelningsfria storarbetslag. Ofta gör man det för att kunna täcka upp för varandra i personalgruppen och för att det är stimulerande att ha många kollegor att bolla idéer med. Men det är inte en modell för barnens bästa, tycker forskarna.

Det kan vara upp till hundra barn som storarbetslagen ska ansvara för. Även om barnen delas in i grupper under större delen av dagen blir det många relationer att hantera, särskilt för de yngsta.

På en av förskolorna som de besökte hade personalen en lista där de bockade av vilka barn som hade fått blöjan bytt för att kunna hålla reda på det. På eftermiddagarna stänger man ofta av flera av rummen och då blir det varmt, trångt och stojigt och svårt att hitta en plats att dra sig undan på.

Pia Williams pekar på en illustration ur den norska forskaren Monica Sealands bok, Det moderne barn och den flexible barnehagen. Den visar att en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det 780 relationer att förhålla sig till.

– Det är naturligtvis ett helt orimligt antal, säger Pia Williams.

Den forskning som finns, bland annat från OECD, visar att stress hos de yngsta barnen i hög grad hänger ihop med stora barngrupper och att det är bättre för dem att vistas i små grupper med färre vuxna än i stora grupper med många vuxna.

De flesta förskollärarna som forskarna har frågat tycker att runt 12 barn är en lagom grupp för de yngsta, 1–3-åringarna, och runt 15 barn är lagom för de större, precis som Skolverkets riktmärke i myndighetens allmänna råd. Men att spika ett maxtak tror forskarna kan vara problematiskt. Enligt förskollärarna själva kan det ibland bli en bättre grupp om det blir några fler barn medan man i andra fall kan behöva vara färre.

Hur vet man då vad som är en ”barngrupp av lämplig storlek och sammansättning”, som skollagen säger att det ska vara? Och stötte forskarteamet på någon sådan?

– Det är när allt flyter och fungerar. När förskollärarna känner att de hinner med barnen, har roligt tillsammans med dem och har tid att prata och kommunicera med dem, säger Sonja Sheridan.

De såg några exempel på det under förskolebesöken, även om många har en tuff situation och får anstränga sig för att få till det bra.

Generellt sett mår barnen bra och trivs i förskolan, konstaterar forskarteamet. Svensk förskola håller fortfarande hög kvalitet och har en hög andel utbildade förskollärare, med en positiv inställning till yrket. Men det kan bli bättre, tror de.

– Lyssnar man på politikerna här i Göteborg, där föräldrar protesterat mycket i medierna, svarar de att det just nu ser dystert ut, säger Pia Williams.

– Det kostar mycket att minska antalet barn i grupperna och i valet mellan det och att få bort kön så har man hittills valt det senare.

Carina Hall, undervisningsråd på Skolverket, är en av flera som arbetar med att ta fram de nya allmänna råden för förskolan som enligt planen ska bli klara nu i höst. I de nya råden kommer barngruppens pedagogiska betydelse att lyftas och förtydligas, liksom miljöns betydelse och skrivelsen om barn i behov av särskilt stöd.

Hon tror inte att ett maxtak för gruppstorleken är den ultimata lös-ningen och kan inte svara på om det nuvarande riktmärket, 15 barn och tre pedagoger i en grupp, och färre barn för de yngsta, kommer att finnas kvar.

– Själva uppdraget för förskolan är ju att barnen ska få utvecklas tillsammans i grupp och då måste ju grupperna fungera. Antalet barn är en nog så viktig del, men vad som är en lagom stor grupp kan variera mellan olika avdelningar på samma förskola beroende på olika saker. Uppstår det problem så måste kommunen eller huvudmannen skjuta till de resurser som behövs.

Att många kommuner prioriterar ekonomi före kvalitet är inte okej, säger hon. Det räcker inte att bara säga att det inte finns pengar.

Pia Williams är inne på samma linje:

– Är det bara ekonomiska aspekter som styr bör man nog fundera ett varv till. Vi har den kunskapen i dag att de första åren är oerhört viktiga och att det är arbetsamt att vistas i stora grupper. Många barn är i förskolan åtta timmar om dagen. Därför hoppas vi att en förändring kommer till stånd, där man satsar på de yngsta.

Jag har i efterhand fått veta att jag som barn betraktades som fullkomligt omusikalisk. Jag kunde inte hålla en enkel takt och när jag sjöng brummande jag på en ton hela tiden. Men som tur var var det aldrig någon som sa det till mig.

Utan mina föräldrar sa: ”Jaha” och jag började med kontrabasen och nästan alla andra i klassen började också spela olika instrument. Det var så naturligt. Lektionerna gavs i den vanliga skolan, man fick gå från lektionerna och kunde hyra sitt instrument för någon hundralapp per termin.

Och jag vet inte om någon av er lagt märke till att det kommer väldigt många framgångsrika band just från Skellefteå. Och jag tror att förklaringen är ganska enkel: den fria kommunala musikskolan.

Jag tog lektioner i åtta år och kom sedan att spela i olika orkestrar i över tjugo. Jag har burit min kontrabas i regn och rusk. Åkt tåg och cyklat. Jag har spelat på dans med dragspelsklubbar i Västerbottens inland och med kammar- och symfoniorkestrar i både Skellefteå, Kalmar och Stockholm.

Jag räknade ut att jag, lågt räknat, spenderat 4 700 timmar tillsammans med min kontrabas. För att öva, ta lektioner och spela i orkestrar. Det är mer än 120 arbetsveckor. Men sedan sju år tillbaka vilar basen i ett förråd för att kanske plockas fram igen när livet i övrigt ser ut på ett annat sätt.

4 700 timmar. All denna tid. Som lärare lagt ner på mig. Alla resurser det tagit från samhället. Och all tid som jag lagt ner. Och ändå blev jag inte musiker. Är det ett misslyckande. Är denna tid bortkastad?

Ja. Enligt vårt samhälles sätt att betrakta kunskap och bildning är den det.

Jag vet inte om någon kommer ihåg Svenskt näringslivs förslag för något år sedan när man ville sänka studiebidraget för humaniorastudenter? Rapporten som ledde fram till förslaget hade rubriken Konsten att strula till ett liv. Just det. ”Konsten att strula till ett liv.” Och den går ut på att alla irrfärder, alla felsteg, alla snedprång vi gör som människor, alltså allt det där som är livet, är att strula till det.

Och det är exakt samma värderingar som lett till att man tagit bort de estetiska ämnena från gymnasieskolan, eller förslagen om att soldater inte ens ska behöva gymnasieutbildning och att universitet med utbildningar som direkt leder till anställning ska få högre anslag. Ty dessa går emot vårt samhälles grundläggande krav på effektivitet.

Och när denna företagsekonomiska syn smyger sig in i våra liv blir den främsta meningen ur samhällets synvinkel att vi så snabbt som möjligt blir skattebetalare. Och ur den aspekten är min tid med musiken helt bortkastad.

Ty den tiden innehåller främst icke mätbara värden vilka är svåra att använda som bevis för ekonomisk nytta. Och i kampen om samhällets knappa resurser börjar man därför ofta översätta icke mätbara värden till saker som är mätbara. I hela samhället pågår faktiskt just nu ett arbete med att ersätta moraliska och etiska argument med ekonomiska. Kultur ska vi satsa på för att det bidrar till ekonomisk tillväxt. Kvinnor ska in i styrelserummen för att öka företagens lönsamhet och vi måste göra något åt klimatförändringarna för de riskerar att orsaka oss stora kostnader. För att inte tala om skolan där, i den pågående tävlingen om vem som tar situationen på störst allvar, våra politiker nu övertrumfar varandra med att tala om längre utbildningar och högre krav. Men varför? Vad är målet? Ja. Tyvärr talar ingen om något annat mål med bildning och kunskap än att stärka vår konkurrenskraft för att säkerställa den ekonomiska tillväxten.

Det handlar alltså inte längre om att kvinnor och män ska vara jämställda, vårt land jämlikt och att vi ska bekämpa fattigdom och klimatförändringar för att det är moraliskt rätt, och satsa på bildning och utbildning för att det är demokratins grund. Utan för att det lönar sig rent samhällsekonomiskt.

Och det gör mig orolig. För jag är rädd att vi håller på att förlora något väsentligt. I synen på vad det är att vara människa och vad det är att bygga ett samhälle.

Och jag är rädd för vad som händer den dag då det jämställda företaget inte längre är lönsamt eller kulturen inte bidrar till ökad tillväxt. Ska vi då sluta satsa? I vart fall har vi då sålt ut det språk med vilket vi borde tala om dessa värden.

Jag skulle kunna säga att åren med musiken har gett mig en massa saker: Disciplin att öva. Känsla för skönhet. Den har fått mig att förstå matematikens logik. Betydelsen av samspel och förståelse för ledarskap och status. Och att spela kontrabas har också gett mig ett underifrånperspektiv jag har med mig i allt jag ser och hör. För som kontrabas är man längst ner i hierarkin.

Det är klart att man skulle kunna försöka räkna på om detta lönat sig för mig som person. Om det haft någon indirekt effekt på den lön jag nu har och den skatt jag därför betalar. Och sedan ställt det mot den tid som jag och mina lärare lagt ner och vad denna varit värd. Och så vidare. Men hur man än räknade skulle något gått förlorat.

För mig finns det två huvudsakliga problem med detta sätt att se på värdet av bildning, kreativitet och den fria tanken.

Först för att vi genom detta synsätt begränsar vår fria tanke till att underordna sig en idé om en ökad ekonomisk tillväxt. Och sedan för att vi i samma stund per automatik påstår att vår kreativitet ska stanna vid nationens gränser. Eftersom den redan är dedikerad till att användas i den ekonomiska tävlingen mot andra länder.

Detta trots att jag tror att de flesta i dag inser att de stora problem vi står inför är globala. Och att vi nog skulle behöva all vår kreativitet för att helt förutsättningslöst söka hitta nya sätt att lösa klimatpåverkan, krig, ekonomiska kriser och ökande sociala klyftor.

”Frihet är att tänka egna tankar och drömma egna drömmar” säger Eduardo Mondlane till Olof Palme i Henning Mankells radiojäs En enkel lunch i Vällingby. Men vems tankar är det vi tänker? Vems drömmar drömmer vi i dag när Iphone blivit vår berättelse om frihet, Ikea sagan om jämlikhet och idén om broderskap sällan sträcker sig längre än till reklamens generösa slogan ”cause you´re worth it.”

Under en veckas tid läste jag våra fyra största dagstidningar och räknade orden ”ekonomisk tillväxt”. Jag hamnade på siffran 3 123 och noterade att vid samtliga tillfällen var det skrivet i en kontext där det var givet att en ökad ekonomisk tillväxt var bra.

Och det borde få oss att reagera, för samhällen med alltför många givna sanningar har historisk sett alltid blivit farliga samhällen.

I vintras fick vi veta att Sveriges försvar räcker i en vecka om ingen kommer till undsättning. Och det är slående hur många likheter det finns mellan försvarspolitiken och kulturpolitiken. ”Det finns inget direkt hot just nu”, sa vår statsminister. Och kunde därför inte argumentera för mer pengar. ”Försvaret är ett särintresse.” Sa han också. Liksom allt mer i vårt samhälle blivit. Särintressen. Skolan. Kulturen. Sjukvården. Public service.

Nu är jag personligen pacifist och skulle mer än gärna se att man avvecklade försvaret och omedelbart slutade med all vapentillverkning och export. Men det intressanta i resonemanget är den totala oförmågan att tänka långsiktigt. Vilket är en naturlig konsekvens av ett totalt ekonomiserat tänkande. Som gör att vi inte heller tar tag i miljöproblemen. Syns det inte finns det inte.

Men enveckasförsvaret fick mig att fundera över frågan: Hur länge räcker kulturen?

När man i England under andra världskriget ville ta pengar från kulturen och ge till försvaret fällde Winston Churchill de berömda orden: ”Och vad ska vi då försvara?”

Men det är inte så jag menar. Och jag menar inte heller hur länge till exempel Stockholms stadsteater kan fortsätta spela om de inte får några mer pengar. Utan det jag tänker på är det nät av gemensamma berättelser, värderingar, och det självständiga tänkande som föds ur detta, men som behöver strukturer av institutioner för att underhållas. Jag talar alltså om en slags andlig infrastruktur. Det som håller ihop människor i ett samhälle. Men också det som håller ihop oss som människor.

Jag tänker på det när jag läser rapporterna om den enorma ökningen av antidepressiva mediciner, adhd-mediciner och sömnmedel till barn så långt ner i åldrarna som 2–5 år.

Och jag är rädd att vi med det nuvarande samhällets mål och de krav det ställer på oss som medborgare har snävat av begreppet om vad som är normalt för mycket. Och jag är rädd att vi håller på att effektivisera våra institutioner så mycket att vi inte längre kan ta hand om dem som inte passar in i normen. Och på så sätt skapar likriktning i stället för mångfald.

Vi möts alla av tiotusentals reklambudskap per dag och jag är övertygad om att mötet med denna enda berättelse om vad det är att vara människa påverkar oss. Hur medvetna vi än är.

För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv för att tro att vi kan köpa oss till något annat. Något som är bättre. Där reklamen hela tiden snävar av begreppet om vad som är normalt har konsten förmågan att göra precis tvärt om. Bra konst kan få oss att se livet med all dess skönhet och glädje, men också med alla dess sprickor, och ändå ge oss kraft och mod att gå vidare. Reklamen kan hjälpa oss till ett ofullkomlighetsbejakande.

Ändå kallas reklam i dag för yttrandefrihet. Företagens yttrandefrihet är ett begrepp som hörs allt oftare, och med hänvisning till den tvingas gatumusikanter och konstnärer bort från tidigare offentliga platser.

I filmen Searching for Sugar Man finns en scen där fadern från arbetarklassen tar med sina barn till stadens bibliotek och museum och säger att ”oavsett vad som händer i era liv. Kom ihåg att detta tillhör er.”

Det är en tanke svår att omfamna i dag.

Jag satt en gång i en debatt med en liberal debattör som förespråkade att man skulle ta hela kulturbudgeten och dela ut i form av en check på 1 000 kronor till alla medborgare så att de kunde göra vad de ville med pengarna.

Jag gav då som motförslag att vi med samma logik borde ta budgeten för vår hårda infrastruktur, vägarna, och dela ut i form av en motorvägscheck till varje medborgare vilket skulle resultera i att vi alla skulle få 24 meter motorväg att placera fritt inom landets gränser.

Jag vet inte hur praktiskt det skulle bli att ta sig från Stockholm till Malmö. Men det skulle i vart fall krävas en hel del samarbete. Förslaget är extremt men tanken går att överföra på mycket om man väljer att betrakta kulturen som vår andliga infrastruktur.

I en undersökning som gjordes förra året visade det sig att var fjärde tonåring i Sverige skulle kunna tänka sig att leva i en diktatur för att det verkade mer effektivt och var femte var beredd att sälja sin röst för pengar. Det är oroande men inte förvånande. Vår tids credo: Jag! Nu! har präglat hela det offentliga samtalet alltför länge.

Och det är därför inte konstigt att man nu allt oftare till exempel med det nya förslaget om tv-avgift, hör repliker som ”men jag ser ju inte på tv, varför ska jag då betala?”

Och när den inställningen blir den gängse då får vi problem. Med verksamheter som public service, skolan och alla de konstnärliga institutioner som utgör demokratins immunförsvar.

Och en sådan utveckling är särskilt oroande nu när det samhälle vi lever i är så komplext. För då blir tillgången till fri och oberoende kunskap livsviktig för att vi som medborgare ska kunna använda den makt som demokratin ger oss.

Och när man ser vad som händer runt om i Europa kanske vi borde vara lite mer uppmärksamma på vad som sker här i vår närhet. Arbetslösheten ökar. Främlingsfientliga partier går fram överallt. Klyftorna ökar. Sånt skapar rädsla. Och som Dag Hammarskjöld sa en gång: ”När folk är rädda kan de handla tvärt emot sina egentliga intressen.”

Rädslan för att hamna utanför gör oss mer villiga att lyda order. Bli byråkrater och sluta tänka. Och man behöver bara läsa Hannah Arendt för att påminnas om vad det kan leda till när man byggt ett system där människor känner sig överflödiga och upplever att det man gör inte spelar någon roll.

Jag frågade en gång en författare varför han, som kom från en politisk bakgrund, valt att skriva skönlitteratur och inte politiska manifest. Han sa då att så fort någon säger ordet ”effektivitet” borde vi kasta oss på staffliet och måla en tavla eller ta fram en penna och börja skriva poesi. För det är det mest ineffektiva vi kan göra i dag. Och därför den mest radikala politiska handling. Att vi helt enkelt genom att skapa konst protesterar mot den rådande samhällsordningen och påminner om de mänskliga värden som riskerar att gå förlorade bland alla vinstintressen.

”Skapa innebär att göra motstånd” som den franske motståndsmannen Stephane Hessel skrev. Han var den sista levande som var med och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna och dog nyligen 95 år gammal. Jag hann träffa honom när han var i Sverige. ”Historien ber oss att lyssna”, sa han. ”Ty den tenderar att upprepas.”

Och jag tänker att konst och kultur är en stark kraft. Men en kraft som kan användas, och också historiskt har använts, både konstruktivt och destruktivt.

Antingen använder vi konsten till att frigöra våra tankar, erbjuda motstånd och på så sätt tjäna demokratin. Eller så låter vi den bli en del i samhällets redan givna berättelse för att få oss att tro att vi är på den enda och rätta vägen. Vilket är vad som sker när nu kulturpolitiken förvandlats till näringspolitik. Och jag undrar om det är någon som egentligen ville att det skulle bli så.

I verkligheten och i den amerikanska filmen om händelsen, The day Reagan was shot, klarade sig presidenten, men det kunde ha gått annorlunda. Som det gör i filmen som en av grupperna i Katedralskolan har gjort. I den spelas alla roller av kvinnor, och det är inte så säkert att den skadade ”Jenny Reagan” tas om hand på bästa vis …

Elevgruppens två filmer skildrar olika slut på berättelsen om attentatet mot Reagan. De ligger redigerade och färdiga på sajten skapa.historia på wikispaces, som ettorna på estetiska programmet använder i vårterminens filmprojekt.

Elevgrupperna har hunnit olika långt i arbetet med 1900-talshistoria. Med utgångspunkt i spelfilmer som skildrar historiska händelser gör de egna produktioner.

– De får perspektiv på hur historieskrivning kan gå till, och att en händelse kan framställas på olika sätt och med olika syften, säger Ylva Pettersson, medan vi går genom korridoren i gymnasieskolan i Skara. Hennes nyckelknippa skramlar när vi kommer in i ett av klassrummen. En annan av filmgrupperna sitter samlad framför datorerna. På skärmarna kommer en kvinna i dräktjacka, inåtvänt leende, ut ur ett radhus. Med två figurer klädda som engelska barn i skoluniform i hasorna trampar hon iväg på cykel. De ser övergivet efter henne, men behöver inte vänta länge innan hon återvänder. Klipp. Perspektivbyte. Inifrån en ugn ser vi kvinnan i förkläde med volanger dra ut en plåt med chokladglaserade munkar. Vid ett bord sitter en man med en tidning.

Någon av eleverna i gruppen bakom filmen The woman in blue påpekar att munkarna egentligen inte gärna kan komma färdigglaserade ur ugnen. Maja Skarbäck, Carolina Carlson, Nils Sahlström och Louice Wersén i gruppen fnissar åt denna eftergift till en inte helt perfekt rekvisita, och åt sitt bidrag till en alternativ historieskrivning. Så här kunde det ha tett sig hemma hos Margaret Thatcher om hon vänt på klacken och bestämt sig för att bli hemmafru i stället för premiärminister.

Deras historielärare Ylva Pettersson ler också från öra till öra. Hon pekar mot skärmarna.

– Så bra att ni knyter an till femtiotalsdrömmarna om familjeidyllen. Och man ser tydligt könsrollerna … Och en snygg vinkel, det där med ugnen!

Hon pratar en stund med eleverna, innan vi går mot personalrummet.

– De märker knappt att jag undervisar, säger hon.

Inte så konstigt, eftersom ordet för tankarna till en lärare i klassrummet och inte till att, som hon och hennes kollegor, flyga mellan de olika salarna, inspelningsstudion och kostymateljén där elevgrupperna håller till.

Grupperna gör vardera två filmer, av vilka den ena ska skildra ett verkligt slut på en händelse, och den andra hur eleverna tänker sig att det skulle kunna ha gått. Idén att prova så kallad kontrafaktisk historieskrivning kom när klassen pratade om att det faktiskt är möjligt att skriva om historien i efterhand.

Ett exempel är författaren David Irving. Han är en av dem som hävdar att Förintelsen aldrig har ägt rum. Eleverna upprördes när klassen talade om honom.

– Hur kunde han ta sig den rätten, hur kunde han ljuga så? Det blir tydligt hur mäktig den som skriver historia är, säger Ylva Pettersson.

Hon sätter sig i soffan och lägger upp armen på kanten.

I ettornas pågående arbeten vävs drama, historia, musik och svenska samman. Och film, som går in under ämnet estetisk kommunikation. Att koppla ihop estetiska uttryckssätt med teori faller sig naturligt.

– Egentligen finns inget bra alternativ till ämnesintegration, säger hon.

I skolan generellt finns en tendens att de estetiska ämnena får ”agera hjälpgumma” till de teoretiska, men det är inte förhållningssättet i Katedralskolan. Uppfattningen att de estetiska ämnena tas med för att det ska bli roligare, eller för att skapa trivsel, irriterar Ylva Pettersson. För henne, som program-ansvarig på estetiska programmet, handlar ämnesintegreringen om att ge så många elever som möjligt chansen att nå A-nivå. De elever som tycker att läroböcker är svåra ska ändå kunna använda sin kapacitet. ”Här ska man ha nytta av att vara en jävel på gitarr när man läser historia”, säger hon. Men framför allt innebär det en bättre inlärning för alla elever att låta ämnena samspela.

– När man skapar en film eller en låt lär man sig på ett mer medvetet sätt eftersom man själv producerar kunskap.

Utvärderingar som hon har gjort visar att elever som får arbeta i kreativa självständiga projekt har lättare att förstå svåra texter.

Hon greppar ett häfte från soffbordet.

– Om jag säger att du ska läsa den här boken och skriva ett prov på den, då lär du dig på ett sätt. Men om jag säger att du ska skriva en låt som inspireras av innehållet, och förklara på vilket sätt, då kommer du att försöka tolka och gestalta det i stället för att lära dig utantill.

Det skulle kunna kallas för en estetisk lärprocess, men hon skakar på huvudet.

– Jag kallar det för hårt arbete!

Hon betonar att eleverna måste ha ämneskunskaper som grund för sina tolkningar. Hon vill att de ska ha bakgrund och historiska sammanhang klara för sig, vare sig det gäller att tolka Gluntarnas studentvisor i hårdrocksform som i ett tidigare projekt, eller att förstå Margaret Thatchers position i förhållande till föregångare bland brittiska kvinnor med makt.

Hon fick en fråga om det av eleverna som valt att göra film om den förra brittiska premiärministern. Att på stående fot kunna nämna historiska personer som hertiginnan av Devonshire och Sarah of Marlborough är ett krav Ylva Pettersson ställer på sig själv. I arbetet med projekt måste läraren kunna möta de olika elevgruppernas spontana frågor, konstaterar hon.

– Det krävs akademisk briljans, säger hon, och det lyser om henne.

Rebecka Kärrbring, elev i ettan, tycker att hon har kommit rätt. Hon har tränat dans sedan hon var åtta år, så det estetiska programmet tilltalade henne.

– Jag har aldrig gillat att sitta i skolbänken, det är bättre att arbeta självständigt.

Hon lägger upp egna foton och filmer på sin privata blogg, så tekniken i ettornas filmprojekt var hon redan bekant med. Att lära sig mer teknik anser hon är en av fördelarna med utbildningen.

Vanligtvis tycker hon att det går långsamt att läsa och skriva i skolan, men att i filmprojektet sovra bland källor och lära sig att granska dem har varit utan problem.

Hon är med i filmgruppen som tog The day Reagan was shot som utgångspunkt. Eleverna kunde konstatera att attentatet 1981, liksom alla historiska händelser, kan användas för olika syften.

– Vi hittade en reklamfilm där ett klipp från den verkliga händelsen när han blev skjuten fanns med, det användes som reklam för att det ska bli svårare att få ha vapen hemma.

När de skrev manus till Jenny Reagan tog eleverna fasta på att en detalj kan avgöra ett händelseförlopp och uppfann en drastisk utveckling.

– Vi tänkte att om en liten sak kan ändra mycket, så skulle vad som helst kunna hända i Vita huset, och så försökte vi komma på ett konstigt slut som faktiskt ändå skulle kunna vara sant.

Men upplösningen får vänta, för nu hörs en knackning på glasrutan till personalrummet där vi sitter. Ett kamouflagesminkat ansikte syns. Nila Johansson i grön militäruniform höjer en k-pist. Hennes grupp, som gör filmen Cubakrisen, har fixat kostym och mask i ateljén. De är klara att spela in scenen där dramat inte slutar lika fredligt som historieskrivningen säger.

Elevernas färdigheter i estetisk kommunikation, där bland annat kostym, mask, smink och marknadsföring ingår, är läraren Lena Oskarssons undervisningsområde. Egentligen läser eleverna inte ämnet förrän i tvåan, så hon bedömer inte ettornas kunskaper i filmprojektet.

Det teoretiska och det praktiska går ihop till en helhet, anser hon. Lärarlaget har arbetat ämnesintegrerat sedan 90-talet och det har fungerat bra.

– Långt innan integrering betonades i läroplanen, säger hon.

Projektarbetena kräver ett fungerande lagarbete av lärarna.

– Vi måste se till att vi är överens om mål och metoder, säger Ylva Pettersson.

– Vi stöter och blöter och alla kan varandras projekt. Eleverna ska veta att vi alla finns till hands.

Lärarna tar sig tid till samtal i arbetslaget och tillåter sig att pröva idéer. Nästan alla uppslag, även de som hon med en blick i taket kallar idiotidéer, prövas.

– Vi använder en improvisationsteknik som går ut på att man måste säga ja!

Och hur gick det för presidenten? Filmen om skotten mot Ronald Reagan, version två, rullar: På en brits ligger Jenny Reagan, spelad av eleven Jenny DeLaura, med en kula i magen. Hon kastar oroliga blickar på en kniv och en gaffel på sängbordet. I rollen som läkaren sveper Rebecka Kärrbring in i vit rock. Hon greppar besticken.

– De här tar jag!

Hon ger den utslagna presidenten en spruta, väntar en tiondels sekund och höjer sedan kniven över hennes mage. Otåligt slänger hon besticken, kastar sig över presidenten och börjar smaska och glufsa!

Ny historia om vad som egentligen hände 1981 har skrivits!

Det betyder att alla lärare ska utveckla sin undervisning med inriktningen att berättelser, utforskande, skapande och problemlösning ska förbereda eleverna för framtiden. I de naturvetenskapliga ämnena kemi, fysik och biologi anges att undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar förmågan att samtala om, tolka och framställa texter och olika estetiska uttryck med naturvetenskapligt innehåll. Eleverna ska ges förutsättningar att hantera praktiska, etiska och estetiska valsituationer som rör energi, teknik, miljö och samhälle. I matematik ska undervisningen ge eleverna möjlighet att uppleva estetiska värden i möten med matematiska mönster, former och samband.

Både förskolans och grundskolans läroplaner lyfter fram processer, estetik, natur och samhälle som viktiga komponenter i lärandet. Estetiken har därmed fått en given plats i vår syn på kunskap och bildning. I förskolans läroplan betonas att barnen ska få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig.

Man lyfter fram att eleven ska bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska. Det står även att arbetslaget ska ge barn möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankegångar med hjälp av ord, konkret material och bild samt estetiska och andra uttrycksformer.

Vad är då estetik i pedagogisk mening? Den danska medieforskaren Kirsten Drotner har i sin forskning tagit fasta på hur barn och unga gestaltar sina erfarenheter. Hon ställer sig frågorna: Hur kommer det sig att så många barn och unga använder sig av estetiska uttrycksformer för att frigöra sig och upptäcka sig själva? Varför är estetiska uttryckssätt så viktiga för barn och ungdomar? Drotner har myntat ett begrepp som blivit viktigt för den aktuella forskningen inom estetik och pedagogik: ”Konsten att skapa sig själv.”

Med utgångspunkt i den psykoanalytiska teorin om ett omedvetet och ett medvetet jag menar Drotner att bryggan mellan det omedvetna och det medvetna alltid måste finnas för att människan ska kunna utvecklas och finna sin identitet. Det är så ofta som vi, inom skola och utbildning, hamnar i det redan färdiga, det redan sagda, det redan skrivna, det redan spelade. Och sedan ska vi bara upprepa.

Kirsten Drotner menar att barn och ungdomar söker nya konstnärliga uttryck och förmedlar sina tankar och känslor till omvärlden. Ungdomskultur kan därför inte endast förstås som estetiska objekt utan måste också tolkas utifrån sina sociala funktioner. De estetiska val vi gör kan förstås som uttryck för den position vi intar i ett socialt sammanhang, på nätet liksom genom klädval, vänner, bilmärken och mobiltelefoner.

Drotner hävdar de estetiska uttryckens nödvändighet under barns och ungdomars hela uppväxt som ett sätt att kanalisera identiteter och att skapa kultur i ett samhälle. Om det inre inte får gestaltas och andas kommer människor att psykiskt ”koka över” och kanske agera utan kontroll eller helt vid sidan av samhället.

Estetiken som gestaltad erfarenhet, där estetik blir en slags reflektion över det levda livet, hänger samman med det som professor Sara Danius lyfte i radioprogrammet Filosofiska rummet i januari i år: att estetiken överför det vi erfar. Hon säger:

– Estetiken är ett vidöppet fönster. En uppsättning frågor, hur många som helst. Vilka frågor vi ställer, och en reflektion över hur vi ställer våra frågor.

Danius lyfter nödvändigheten av reflektion. Hennes förtydligande av estetiken som ett vidöppet fönster kan användas som metafor för hur en lärare kan se på sina elevers erfarenheter som behöver gestaltas i ett klassrum. På så sätt kopplas estetik som gestaltad erfarenhet till reflektionen som betydelsebärande element i undervisningen. I Lgr 11 står det redan i första kapitlet, på sidan 10:

”Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.”

Ansvaret att främja estetiska lärprocesser i undervisningen ligger alltså på varje lärare. Det kan ske genom att öppna upp undervisnings- och redovisningsformerna så att eleven får möjlighet att åskådliggöra och utforma sitt kunnande på många olika sätt. Elevernas delaktighet och inflytande fördjupas genom att kunskaper och färdigheter kan gestaltas med många olika språk, i vidgad mening, och på många olika sätt.

För att kreativitet och skapande ska komma till stånd i skola och utbildning krävs en ökad lärarkompetens inom det estetiska området. De skolor som snävt satsar på att förstärka enbart svenska, engelska och matematik urholkar möjligheterna till ökad måluppfyllelse i skolans alla ämnen. En lärare behöver ha en rik uppsättning av metodiska verktyg för att stimulera alla barns lärande. För att utveckla barns tänkande i exempelvis matematik behöver de estetiska perspektiven förstärkas; om vi ska förstå abstrakta begrepp och förhållningssätt behöver vi utveckla fantasi och kreativitet.

Att lära sig tänka själv, stå för sin åsikt, utveckla sin tanke och tänka tillsammans med andra är förmågor som är viktiga att odla i en demokrati. De utgör grunden för yttrandefrihet i ett samhälle med en värdegrund som handlar om alla människors lika värde.

Ett estetiskt förhållningssätt innebär att öppna samtalet i klassrummet så att varje elev vågar samtala, tänka högt och delge gruppen sina erfarenheter. Eleverna ska vänja sig vid mångfald, så att det inte blir farligt att inte tillhöra normen i majoritetssamhället. På så sätt bidrar också klimatet i klassrummet till att motverka mobbning i skolan mellan barnen.

Det betyder att varje lärare behöver utveckla ett arbetssätt där varje elevs tankar, samtal och gestaltning kommer till uttryck – i skolans alla ämnen. Och olika uttrycksformer i skolans alla ämnen handlar om att förverkliga estetiska lärprocesser. Det gynnar en kunskapsutveckling där eleven får knyta samman känslor, upplevelser, kunskaper, erfarenheter och analys till en helhet. Alla språk, alla delar av språkutvecklingen, ska användas: talspråk, skriftspråk och de estetiska språken (musik, bild, dans, teater, form, media etcetera) för att formulera och gestalta elevens lärande.

I dag börjar de estetiska lärprocesserna bli en naturlig del av skolans kunskapssyn, inte bara i läroplanstexterna utan även i skolans vardagsarbete. Många kommuner och skolor ser stora möjligheter att utveckla skolan på detta sätt för att få fler elever som klarar kunskapsmålen.

Nu har vi i Sverige fått en läroplan som rimmar med samtidens krav på ett brett kunnande hos medborgarna. Varje forskare, tekniker och ingenjör behöver också kunna omfatta estetiska och etiska aspekter i sin verksamhet. Vi säljer i dag mobiltelefoner och bilar där teknik och estetik skapar en helhet.

Likaså ställer tiden krav på varje människa att skapa sig själv. Med många olika verktyg kan det bli möjligt.

Selma Bäckström drar fram en stol till hyllan för att komma åt glasburken med penslar på hyllan. Hon delar ut en pensel var till kompisarna som ska vara med och måla: Jonathan Berger, Ofelia Brants och Charlie Karlsson. Samtidigt ställer förskolläraren Lena Grandin Eriksson ner färgerna på rullpallen framför det stora papperet som sitter uppsatt på väggen. Hon hinner knappt få av locken på burkarna innan barnen sätter igång att doppa penslar, blanda och måla.

I dag ska de få måla med flytande täckfärg och prova att använda en målarkniv, ett nytt redskap för det här gänget. Förklädena är på och det är tur, för det viftas friskt med penslar och målarknivar i klungan, som står tätt samlad runt färgburkarna.

Barnen här på avdelningen Polaris är 3 och 4 år och vana att dela på målarduken.

­– Vi är noga med att saker inte ska vara ”mina” utan att man kan samsas. Och att resultatet inte är det viktiga. Syftet är att barnen ska få pröva sig fram mellan olika material och tekniker för att kanske hitta sin egen uttrycksform, säger Lena Grandin Eriksson.

Här har man, som i många andra förskolor, hämtat inspiration från Reggio Emilia-filosofins tankar om att ett barn har hundra språk och lägger stor vikt vid estetiska uttrycksformer.

Selma Bäckström gör ett streck i gult och sedan ett i blått, som korsar det gula.

– Titta vad som hände. Här blev det grönt, säger Lena Grandin Eriksson och pekar på färgbrytningen. Hur får man grönt?

Selma Bäckström visar hur hon blandar.

– Ahh, det är så det går till när man får fram en ny färg, säger Lena Grandin Eriksson.

De fortsätter att experimentera med att blanda färger: röd och gul blir orange, vit och blå blir ljusblå.

– Jonathan, ser du att det blandar sig så att det blir nya färger? säger hon.

Charlie Karlsson har målat klart och vill gå i väg och leka.

Lena Grandin Eriksson delar ut målarknivar till dem som vill prova. Alla vill. Att måla med kniven är annorlunda jämfört med penslarna, förklarar hon. Man ska inte ta för mycket färg för då rinner den bara. Och man kan använda färgen som redan finns på duken för att dra fram nya mönster och skrapa fram färgen som finns underst.

­ – Prova att måla i stället för att slå. Annars stänker färgen på dig, säger hon till Ofelia Brants.

När alla har målat klart får färgerna stå kvar en stund ifall något annat barn skulle få lust att testa.

Vid bordet intill sitter Marcus Eliasson och Leo Pettersson och ritar med tjocka kritor.

– Kommer ni ihåg vad kritorna heter? Oljepastellkritor, påminner Lena Grandin Eriksson.

Det är en färg som har en annan kvalitet och är mer fyllig och kraftfull än vaxkritorna som barnen brukar använda. Den är ganska svår att få bort om den kommer på kläderna och därför behöver det vara någon vuxen med som kan ge ledning i var och hur de får använda den. Annars är grundprincipen att materialet ska finnas tillgängligt i barnhöjd så att det kan användas när lusten faller på.

Ofelia Brants, Selma Bäckström och Jonathan Berger vill också rita med oljepasteller. Selma Bäckström ritar med två kritor samtidigt, en i varje hand. Det vill de andra också testa.

Leo Pettersson ritar en Volvobil. Ofelia Brants gör cirklar i olika färger. Selma Bäckström visar Jonathan Berger hur man gör en gubbe. Marcus Eliasson ritar en brandbåt som släcker bränder. Han börjar hacka med kritorna mot det stora papperet som täcker hela bordet, och då blir det prickar. Snart dunkar alla runt bordet med sina kritor.

– Jag målar bajs. Mycket bajs, säger Jonathan Berger.

– Det är helt nytt för i dag, att de använde namnen på alla färgerna, som lila, brunt och ljusblått, säger Lena Grandin Eriksson, medan hon plockar undan på bordet. Tidigare har de bara sagt namnen på grundfärgerna.

Att använda de riktiga begreppen är en del av det estetiska lärandet här. Som på de olika färgtyperna: vattenfärg, akvarell, oljepastell, pulverfärg, vaxkritor och kol. Och om skillnaden på att arbeta med våta färger jämfört med torra kritor och pennor.

Barnen hänger tillbaka förklädena och tvättar händerna medan Lena Grandin Eriksson går in det lilla rummet som fungerar som ateljé. Hon tvättar av muggar, spatlar och penslar under kranen. Här inne är det är fritt fram för barnen att använda materialet som står framme: ull, vattenfärger, vaxkritor och pennor. Men eftersom rummet ligger lite avsides går knappt någon hit på egen hand. Därför ska förskolan i stället satsa på att utveckla den delen av köket som används för skapande och som ligger i lokalernas mitt. Där är det livligare, ljusare och mer öppet.

– Än så länge leder jag det mesta av den skapande verksamheten men målet är att det inte ska vara så. Ju äldre barnen blir desto mindre ledning behöver de.

Ambitionen på Stella är att det ska vara flexibelt med skapandet. Vill någon måla klockan sju på morgonen så ska det vara möjligt att fånga tillfället när lusten faller på, säger Lena Grandin Eriksson.

Stina Braxell är förskollärare, ateljerista och arbetar med att vidareutveckla bildarbetet i förskolorna i stadsdelen Kärra-Rödbo, där Stella ingår. Hon fungerar som en mentor för pedagogerna i det skapande arbetet. För henne har just bild blivit ”det första språket” men alla former av skapande, så som dans, drama och musik, är lika värdefulla, säger hon. Att erbjuda en rikedom av material tidigt i åldrarna är viktigt, precis som att utmana barnen och inte bedöma det som de gör. Därför ordnar hon workshops för pedagogerna då de får pröva nya typer av material och får tips på hur man kan använda dem.

– När barnen skapar kommunicerar de, utvecklar och berikar sitt språk. Det gör det lättare för dem att förstå hur saker och ting förhåller sig om de till exempel både får prata om fåglar, skapa fåglar i lera och teckna.

Men för pedagogerna handlar det inte bara om att följa det som barnen gör. Ibland måste de ligga steget före så att de kan utmana och lära ut tekniken.

– Ser man till exempel att ett barn försöker sätta ihop klossar av trä är det dags att presentera lim.

Stina Braxell säger att hennes egen syn på skapandet har gått från ett ”produkttänk” till ett ”processtänk”.

– Hela skoltiden handlade det om att producera saker som tilltalar andra och att värdera dem. Personligen har jag inte blivit hämmad av det men många som jag har stött på i förskolan kan säga dag och datum då de slutade måla.

När barnen på Stella frågar Lena Grandin Eriksson om hon gillar deras teckningar brukar hon använda ord som att hon ”tycker om” teckningen eller kanske att ”den är härlig”. Aldrig ”fin” eftersom hon inte vill att barnen ska hindras av att hon har makt över det som de skapar.

– Jag bedömer aldrig det som de skapar. Vem har rätt att avgöra hur en fågel eller en bil ska se ut? Och måste allt föreställa något? Det tycker inte jag.

Tidigare arbetade det en förskollärare här som brann för dans och musik. När den förskolläraren slutade blev det mer fokus på bild och form i stället, och så måste det få vara, tycker Lena Grandin Eriksson.

– Huvudsaken är att barnen får möjlighet att möta många typer av material och pröva olika uttrycksformer. I dag är det det verbala uttrycket som dominerar, att kunna tala för sig. Men de som inte har lätt för att prata ska kunna ha bilden, dansen eller något annat som sitt språk.

Det här är en utveckling som tvingar kommunerna att agera. I våras tog Malmö stad det drastiska beslutet att lägga ned Rosengårdsskolans högstadium – en åtgärd som tvingades fram av en nedåtgående spiral med elevflykt och allt sämre skolresultat.

Men även i mindre städer är skolsegregation ett problem. I Falköping försöker man lösa det genom att i princip byta upptagningsområde för centralortens två högstadieskolor. Kyrkerörsskolan, en gammal välansedd realskola, har under senare år varit ett högstadium med relativt höga betyg. Nu har andelen elever med utländsk bakgrund ökat från 5 till 20 procent trots att reformen ännu inte är genomförd fullt ut.

Den här tisdagsmorgonen på vårterminen har klass 7B en samarbetsövning. Eleverna tar upp plastkort med namn på olika kroppsdelar som de ska hålla fast mellan sig. De ler blygt, skrattar och pushar varandra.

– Axel! Fort nu! Håll fast den med pannan mot hennes axel.

– Mage! Hur gör vi nu?

Ju fler plastkort desto mer komplicerat blir det. Efter en kort stund är eleverna insnärjda i varandra likt en stor knut. Mentorn och svenskläraren Annette Carlstén berättar att klassen haft flera liknande övningar.

– Det har gjort att de arbetar bättre som grupp. Vi arbetar mycket med att få alla att känna sig delaktiga.

Mer värdegrundsarbete och mindre klasser är två åtgärder som den nya elevsammansättningen har tvingat fram. Skolan har också anställt en extra speciallärare, förstärkt engelskan eftersom många utlandsfödda har brister där, och lägger alltid svenska och svenska som andraspråk parallellt i schemat. Dessutom har de börjat med så kallade målpass en gång i veckan – en form av frivilliga extralektioner eller läxhjälp.

– Vi har fått tänka nytt och diskutera hur vi möter eleverna. Det är alltid svårt för de elever som inte har svenskan eftersom språk och kommunikation är centralt i skolan. Men det är viktigt att vi inte ändrar allting. Vi vill ha kvar samma höga förväntningar och inte tänka för mycket på elevernas bakgrund, säger Charlotta Robson, rektor på Kyrkerörsskolan.

Ett par hundra meter därifrån, på andra sidan en park, ligger Centralskolan. Det är den gamla folkskolan som på senare år varit en F–9-skola med elever främst från de centrala hyresbostadsområdena i Falköping. I och med rockaden med upptagningsområden har de fått en blandning av elever som bättre motsvarar hur det ser ut i kommunen i stort. Andelen elever med utländsk bakgrund har minskat från 45 till 30 procent. Skolans rektor Margareta Högberg säger lite tillspetsat att de går från att vara ”en mångfaldsskola till en kunskapsskola”.

– Lärarna i de årskurser som har hunnit bli mer blandade jobbar mer med kunskapande eftersom de eleverna redan har språket och kulturen. Vi har redan märkt att det blir ett högre meritvärde och en högre måluppfyllelse.

Margareta Högberg tycker att de nya elevflödena var ett ”modigt politiskt beslut” och tror att det kommer att gynna både kommunen som sådan och eleverna.

– Det är fler i kommunen som får ta del av mångfalden. Personal, elever och föräldrar kommer att få uppleva att den berikar. I skolan vinner eleverna i förståelse för varandra och i konsten att samarbeta. De får en kulturkompetens och en riktig bild av hur Sverige ser ut i dag. Det berikar också religion, samhällskunskap och många fler ämnen som kan dra nytta av ett mångkulturellt klassrum.

Både Margareta Högberg på Centralskolan och Charlotta Robson på Kyrkerörsskolan säger att elever och föräldrar över lag har varit positiva. Det är nästan bara elever med äldre syskon som utnyttjat det fria skolvalet till att få gå i den skola de traditionellt skulle ha tillhört. Det faktum att skolorna ligger nära varandra och har ett samarbete har antagligen underlättat processen. Liksom frånvaron av konkurrerande friskolor.

Nu i höst kommer dock två friskolor som kan förändra spelreglerna.

– Vi hade den stora turen att friskolor inte fanns när förändringen genomfördes. Nu har alla fått chans att se hur det blev det här första året. Om de byter till friskolan är det i alla fall inte av rädsla för något nytt och annorlunda, säger Margareta Högberg.

En kommun som har gjort liknande försök som Falköping är Katrineholm. Där blev kommunen uppvaktad av svenskfödda föräldrar som var oroliga över deras barns språkutveckling i den alltmer invandrartäta Nyhems-skolan.

– Vi förstod föräldrarnas oro och vi tycker att det är viktigt att skolorna speglar samhället. Vår ambition var att skolorna skulle vara mer blandade, säger Anneli Hedberg, socialdemokratisk ordförande i bildningsnämnden.

Kommunen lyssnade på föräldrarna och 2010 lades Nyhemsskolans tidigaredel, årskurserna F–5, ned. I stället placerades eleverna ut på två andra skolor.

– Det blev en bättre blandning av elever. Sedan har friskoleetablering och många nyanlända barn gjort att det har varit svårt att kunna styra över det här. Vi har fortfarande en ganska bra mix på våra kommunala skolor. Däremot har friskolorna ingen bra mix. Det är främst svenska föräldrar som valt dem, säger Anneli Hedberg.

Malmö har sedan tidigare positiva erfarenheter av att integrera elevgrupper. På grund av en ombyggnad fick Linnéskolan, i den rika villastadsdelen Limhamn, för ett par år sedan ta emot elever från närliggande Kroksbäcksskolan, i den socioekonomiskt utsatta och invandrartäta stadsdelen Kroksbäck. Trots inledande protester, bråk och viss elevflykt blev det till slut ett lyckat projekt. Eleverna från Linnéskolan behöll sina relativt höga betyg och Kroksbäckseleverna höjde sina betyg. Enligt en rapport av Berit Wigerfelt vid Malmö högskola berodde det främst på kamrateffekten, det vill säga att eleverna från Kroksbäck hamnade i en mer studiemotiverande miljö.

Nu hoppas Anders Malmquist, skoldirektör i Malmö stad, att eleverna från Rosengårdsskolans högstadium ska gynnas när skolan läggs ned.

– Vi måste konstatera att vi inte har lyckats. Vi har försökt att förbättra resultaten i många år och kan inte se på när så många elever år efter år misslyckas att få gymnasiebehörighet. Vår utredning visar att det saknas förutsättningar att under överskådlig tid göra någon förändring, säger han.

Skolans 140 elever har från och med i höst placerats på ett 20-tal andra högstadieskolor runt om i staden. Det ska leda till bättre integration och till att eleverna kan dra nytta av ett mer positivt studieklimat.

– Vi har haft ett starkt elevperspektiv i hela den här processen. När eleverna från Rosengård integreras i andra skolor tror vi att deras resultat kommer att förbättras.

– Tjaba, hur är läget? ropar några pojkar och skrattar sinsemellan i sina informella blå skoluniformer som mest liknar träningsoveraller.

– Jag tycker det är galet roligt att komma hit, berättar trettonårige Junia Katumata, som har fräknar och smittande energi.

På ytan ser Kataribas kvällsskola ut som vilken skola som helst, en vit fyra-våningsbyggnad med anslagsprydda korridorer, läskedrycksapparat och sedvanligt hög ljudnivå. Men utanför fönstren står rader av temporära hem, vitmålade plåtrektanglar à 30 kvadratmeter, och läraren Tetsuya Yamauchi förklarar att ingenting är som vanligt här.

– I en av grundskolorna fick åttio procent av eleverna sina hem bortspolade och minst hälften av barnen förlorade åtminstone en förälder, berättar han.

Onagawa var en av de hårdast drabbade kuststäderna när östra Japan skakades av en kraftig jordbävning den 11 mars 2011. Hela centrum nere vid vattnet krossades av den efterföljande tsunamin och 566 personer dog. I dag finns det fortfarande 1 300 temporära hem i staden, vars befolkning numera ligger på omkring 5 000 invånare. Det är en dryg halvering jämfört med före olyckan.

När Kumi Imamura, grundare av den nationella utbildningsorganisationen Katariba, kom på besök efter katastrofen så träffade hon en pojke som hängde på den asfalterade plätten framför de temporära husen och försökte läsa läxorna. Det var svårt att få någon studiero på de 30 kvadratmetrarna som han delade med sin farmor. Mötet gav Kumi Imamura idén att göra något för att underlätta barnens studier och fyra månader efter tsunamin, i juli 2011, öppnade kvällsskolan.

Kvällsskolor, eller juku som de kallas här, är ett vanligt inslag i det japanska utbildningsväsendet. De förbereder bland annat studenter på det krävande antagningsprovet till universiteten. I Onagawa spolades tio av elva kvällsskolor bort. Så Kumi Imamura beslöt sig för att starta en ny juku, i samarbete med de lokala myndigheterna och japanska och internationella bidragsgivare. Den initiala tanken var att ge barnen ett ställe att studera på efter den vanliga skoldagens slut, men då barnen hade stora trauman att bearbeta kom jukun att betyda mer än så.

Till en början hade många elever låg studiemotivation. Men personalen gav stort utrymme åt att lyssna på och känna in eleverna när de kände sig ledsna eller behövde stöd. Det kunde vara så att samtal fick ersätta lektionerna när saker kom upp för barnen i grupp, eller att lärarna tog barn åt sidan för att prata efter skolans slut. Om något barn behövde extra mycket uppmärksamhet kunde det hända att personalen följde med dem på fritidsaktiviteter utanför skoltid.

– Det fanns många här som kunde stödja studenterna och muntra upp dem, inte bara lokalbor utan även volontärer från Tokyo. Så småningom började barnen känna sig tryggare och uttrycka sig friare, berättar Tetsuya Yamauchi som även han fick sitt hem bortspolat.

I Onagawas juku går nu 59 elever från grundskolan och 87 högstadieelever. På grundskolenivå l

äser barnen japanska och matematik, mellan klockan 16:20 och 17:15. Högstadieeleverna läser engelska, matte, NO-ämnen och samhällskunskap mellan klockan 18 och 21.

Kvällsskolan betalar regelrätt lön till en del lärare, men jobbar fortfarande även med volontärer. Efter katastrofen var viljan stor att hjälpa området och det kom många hjälparbetare.

– Plötsligt fick eleverna möjlighet att träffa nya typer av människor, nya yrkeskategorier, berättar Tetsuya Yamauchi.

Onagawa är annars en liten stad med fiske som huvudnäring. Den till och med luktar fisk. Före katastrofen var kontakten med yttervärlden begränsad.

–  Nu har eleverna sett så många hjälparbetare att deras egna framtidsdrömmar har ändrats. En del vill bli läkare nu, och utveckla medicin för sina mormödrar. Över huvud taget har deras drömmar blivit klarare och fått en annan riktning, fortsätter Tetsuya Yamauchi.

Hälften av skolans engelsk- och matematiklärare kommer utifrån och ett par gånger per termin får jukun besök av gästföreläsare. De är unga yrkesutövare, allt ifrån designers till universitetsprofessorer, som berättar om sina arbeten och passioner. De pratar om vetenskap och om rymden. De öppnar nya horisonter.

– Eleverna har lärt sig att överleva och ta sig igenom de tuffa omständigheterna, säger Tetsuya Yamauchi.

Han förklarar att efter skolan-programmet inte längre handlar om att förbereda sig för ett prov.

– Det handlar om personlig utveckling. Vi försöker skapa ledare och innovatörer, fortsätter han.

Organisationen Katariba tränar egentligen grupper av universitetsstudenter i att hålla workshops i karriärutveckling för gymnasieelever. De äldre studenterna berättar om sina egna erfarenheter av att överbrygga svårigheter, realisera drömmar eller att göra karriärval.

Efter tsunamikatastrofen startade Katariba två kvällsskolor i de hårdast drabbade områdena, den i Onagawa och ytterligare en i Osuchi. De kallas kollaborativa då de opererar i samverkan med kommunfullmäktige, lokalbefolkning, lärare från stödundervisningsprogram som förlorade sina jobb på grund av katastrofen och volontärer från hela landet. Dessutom finansieras projekten av nationella och internationella donatorer.

Skolan tillhandahåller läroböcker, men sedan i fjol kostar undervisningen motsvarande 350 kronor i månaden, efter beslut från föräldrarna själva som ville bidra. Kataribas juku håller regelbundna möten med lokalborna kring utbildningen på skolan.

Jukun har även program där volontärer erbjuds jobberfarenhet. Dessutom har de inlett karriärcoachning liknande den som annars erbjuds på gymnasienivå till de 14-åriga eleverna.

Regnet hänger i luften när vi tackar för besöket och kör ned till vattnet, där ett enda hårt ansatt hus är allt som återstår av stadskärnan, bland jordhögar och grävskopor.

Vi slingrar runt kullen, förbi det temporära stadshuset och ännu högre upp till ett tillfälligt uppbyggt affärsområde av timrade envåningshus. Inte bara människors hem, utan även butiker försvann i vågorna. Men katastrofen har också fört människor närmare varandra. Just nu är skoleleverna i full fart med att arrangera en festival för affärsägarna, för att få fart på försäljningen.

– Tidigare flyttade många ifrån stan men nu vill allt fler stanna kvar och hjälpa till med uppbyggnaden, avslutar Tetsuya Yamauchi.

– Jag har inte varit blind hela mitt liv och kan därför skriva, men jag använder inte tavlan lika mycket som andra lärare. Det är mer prat och diskussioner på mina lektioner.

För det mesta blir det rätt när hon skriver på tavlan, men ibland hamnar ett ord lite snett i förhållande till de andra och då påpekar eleverna det och hjälper henne hitta rätt.

– De får hjälpa mig med en del praktiska saker, men annars ska inte mina lektioner skilja sig från andra lärares. Jag säger alltid till mina elever i början av terminen att min synskada inte ska leda till att de får sämre undervisning eller sämre betyg.

Någon vit blindkäpp syns inte heller till i klassrummet. Den använder hon bara den första veckan under höstterminen för att de nya sjundeklassarna ska vänja sig vid att hon är synskadad.

Caroline Broholm föddes med den ärftliga ögonsjukdomen retinitis pigmentosa, men den upptäcktes först när hon var fyra år. Ögonläkaren berättade för hennes föräldrar att hennes syn gradvis skulle bli sämre och i värsta fall leda till total blindhet, men att ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta.

– Min syn försämras så sakta att man knappt märker det. I dag kan jag bara ana konturer på ena ögat och skilja mellan ljus och mörker på det andra. För tio år sedan kunde jag fortfarande urskilja vilken frisyr en kvinna på tv:n hade. I dag ser jag bara färger flimra förbi.

Den värsta tiden var tonåren när hon ville vara som alla andra jämnåriga. Då var det svårt att acceptera att hon hade en synskada, att hon var annorlunda. Men samtidigt har det aldrig hindrat Caroline Broholm från att göra, eller åtminstone försöka göra, det hon vill.

– Jag har alltid haft total stöttning av min familj och mina vänner. Om du frågar mina vänner vem jag är så är jag säker på att det första de säger inte är att jag är synskadad.

Redan i årskurs nio när det var dags att välja gymnasieprogram var Caroline Broholm säker på vad hon ville jobba med.

– Min pappa är produktionsledare på en mekanisk verkstad och mamma är resursperson på gymnasiet, men för mig var det självklart att jag skulle bli lärare. Alltid när vi lekte skola när vi var små var det jag som fick vara fröken. 

– Jag har alltid gillat att stå inför folk och berätta saker, som man gör inför elever, och jag har alltid trivts i skolmiljön. Jag har bara positiva erfarenheter från min egen tid som elev.

Efter gymnasiet fortsatte Caroline Broholm till Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping där hon utbildade sig till gymnasielärare i två ämnen. Hon läste dessutom en termin specialpedagogik med inriktning på elever med funktionsnedsättning och en termin livskunskap.

– Jag tog min lärarexamen i januari 2009 och två månader senare fick jag mitt första jobb, ett graviditetsvikariat på Hillerstorpsskolan. I mitt personliga brev skrev jag att jag var synskadad och kvinnan som då var rektor här berättade att hon själv hade haft synskadade elever.

Vikariatet har blivit en fast tjänst och Caroline Broholm arbetar 72 procent som lärare i svenska som andraspråk och engelska för elever på högstadiet. Hon är dessutom klassföreståndare för 21 elever som nu i höst börjat i årskurs åtta.

– Jag skulle inte orka arbeta heltid. Att inte kunna se kräver så stor koncentration på att höra och minnas att man är helt slut efter en dag. Ofta somnar jag i färdtjänstbilen som kör mig hem.

Vi återvänder till lektionen i engelska. Caroline Broholm känner igen alla sina elever på deras röster. I stället för att räcka upp handen säger eleverna sitt namn när de vill svara, men ibland behöver de inte ens göra det.

– Det är bara två av mina elevers röster som jag har svårt för att skilja åt. Det är två flickor och de brukar dessutom alltid sitta tillsammans.

Hennes hörsel ersätter synen så till vida att hon hela tiden ”pejlar av” klassrummet för att höra om något är på gång.

– Om jag till exempel står vid Lisa och hjälper henne gäller det att höra om någon annan i klassrummet blir orolig och börjar röra sig. Jag chansar ofta när jag säger till någon att sätta sig ner igen, men oftast blir det också rätt.

Samma sak är det med reglerna om att eleverna inte får ha på sig mössor eller ytterkläder under lektionerna eller använda sina mobiltelefoner till att ringa eller skicka sms.

– Men visst slinker det nog igenom ett och annat sms under mina lektioner och nog händer det att någon har mössa på sig.

Även om hörselnär viktig för Caroline Broholm tycker hon att minnet är ännu viktigare. Dels för att komma ihåg alla elevernas namn, dels för att hon, som hon säger, har ”all planering i huvudet”.

– Naturligtvis har jag det nerskrivet också, men jag förlitar mig i första hand på mitt minne.

Ett par timmar i veckan har Caroline Broholm en kollega som assisterar henne med saker som hon inte klarar själv. Det handlar bland annat om att kopiera papper och att rätta prov.

– Men det gäller bara om proven lämnas in handskrivna på papper. Om de lämnas via dator kan jag själv rätta dem eftersom min dator har talfunktion.

Men hon sticker inte under stol med att hon inte kan göra precis allt som en icke synskadad lärare kan.

– Om man stöter på problem får man antingen lösa dem eller så får man strunta i dem. Jag måste till exempel inte ha en flashig powerpoint-presentation på mina lektioner. Det kan elever

na få på andra lärares lektioner och jag har aldrig hört någon klaga på att jag inte har det.

Ibland kan det uppstå problem i nya situationer, som när alla elever i årskurs nio fick surfplattor.

– Då tyckte jag först att det var jobbigt. Hur skulle jag som inte kunde se klara en touchskärm? Men sedan var det en kille från leverantören som visade mig hur jag skulle använda den och nu är den ett utmärkt hjälpmedel för mig.

En tänkare som utifrån egna erfarenheter tog sig an uppgiften att försöka förstå och beskriva rasismens natur är Frantz Fanon (1925–1961). Han blev världsberömd i början av 1960-talet genom boken Jordens fördömda, som skildrar de förtryckta folkens kamp för frigörelse från kolonialmakterna. Fanon brukar tillskrivas begreppet ”tredje världen”, men egentligen använde han uttrycket ”Tiers monde”, alltså ”en tredjedel av världen”. Genom översättningar av Jordens fördömda spred sig begreppet ”tredje världen” och Fanon gjorde sig till en talesman för människorna där.

Längre fram på 1960-talet – då Vietnamkriget dominerade den världspolitiska debatten, och en kraftig vänstervåg med marxistiska förtecken sköljde över västvärlden – kom Fanon att betraktas som en framstående revolutionsteoretiker vid sidan av ledargestalter som Che Guevara i Latinamerika och Ho Chi Minh i Vietnam. I dag har Fanons analys av rasismen en större aktualitet än hans teorier kring avkolonialisering och postkolonialism. Faktum är att de kan appliceras direkt på den aktuella svenska debatten.

Frantz Fanon växte upp i en svart medelklassfamilj i den franska kolonin Martinique i Västindien, men flyttade redan som tonåring till Frankrike. Han såg sig själv som en fransk patriot, anslöt sig till general de Gaulles befrielsearmé mot den tyska ockupationen, deltog i de allierades landstigning i Normandie och Frankrikes befrielse.

Efter kriget utbildade han sig till psykiater med psykoanalytisk inriktning, samtidigt som han skaffade sig djupgående kunskaper i filosofi och tog aktiv del i kulturdebatten. Bland annat medarbetade han i Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes(Moderna tider). Han var en fransk intellektuell – något som normalt ger en hög status i detta land – men tvingades konstatera att omgivningen främst såg honom som en svart invandrare, en ”neger”.

Rasismen var en levande realitet i Frankrike, trots att de stolta parollerna från franska revolutionen om ”frihet, jämlikhet och broderskap” fortfarande ansågs gälla ochomfatta alla oavsett ras eller etnisk bakgrund. Denna, för Fanon smärtsamma, insikt ledde till att han skrev boken Svart hud, vita masker (1952).

Fanon kombinerar ett psykoanalytiskt synsätt med existentialismens (i Sartres tappning) frihetsbegrepp och ett efter hand allt större inslag av marxism. Med utgångspunkt i sina erfarenheter från Martinique lägger Fanon hela det svarta kollektivet på psykoanalysens divan. Han konstaterar att de svarta lider av ett mindervärdeskomplex i förhållande till de vita. Det har sin grund i förtrycket under kolonialismen, som kuvat de svarta och skapat bilden av dem som underlägsna de vita. Men också i uppfattningen om färgen svart som symbol för allt farligt, fult och ont – mörkrets makter, djävulen, bödeln, svarta kannibaler och så vidare. Sådana föreställ-ningar sköljer över de svarta från barnsben – inte minst genom populärkulturen – och skapar en negativ självbild. De svarta har, skriver Fanon, ”tagit till sig européns samtliga arketyper”.

Jonas Hassen Khemiri vittnar i sin uppmärksammade artikel Bästa Beatrice Ask om liknande upplevelser från dagens Sverige: ”Att vara åtta och kolla på actionfilmer där mörka män våldtar, svär gutturalt, slår sina kvinnor, kidnappar sina barn, manipulerar och ljuger och rånar och misshandlar.”

Stereotyperna snärjer, begränsar och låser inne både de svarta och de vita, konstaterar Fanon: ”Den vita människan är instängd i sin vithet. Den svarta människan i sin svarthet.” Hans mål är inget mindre än befrielse, både av svarta och vita.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria, summerar i sin djupgående studie Frihet, jämlikhet, brodermord – revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon: ”Läsaren konfronteras med ett starkt befrielsepatos: målet är att ’hjälpa den svarta människan att befria sig själv från den uppsättning komplex som utvecklats i den koloniala situationen’. Men inte bara den svarta människan: i slutändan utgör verket en meditation över frågan om hur en ny mänsklighet skall skapas, hur nya mänskliga relationer skall etableras och hur ett ömsesidigt erkännande oberoende av hudfärg och ras skall etableras.”

Men det är inte bara föreställningar och fobier av det slag som Fanon beskriver som lever kvar i dag utan också sociala förhållanden som i sig är uttryck för eller skapar rasism. Det öppna koloniala förtryck som Fanon utgår ifrån är historia nu. Men de koloniala strukturerna lever kvar i stora delar av världen inom ramen för dagens globalisering. Och de svarta utgör i stor utsträckning fortfarande en underklass i de västerländska samhällena, oavsett om de har funnits där i många generationer (som i usa) eller är första eller andra generationens invandrare (som i många europeiska länder).

Däremot känns Fanons resonemang förlegat då han kommer in på frågor om oidipuskomplex, om kvinnlig och manlig sexualitet, om sexuella drömmar och fantasier knutna till rasistiska föreställningar. De representerar en form av psykoanalytisk ortodoxi som var vanlig när Fanon skrev sin bok men som i dag känns otidsenlig.

Det utesluter inte att det finns sexuella element i rasismen. Ett exempel finner vi i Fanons intressanta jämförelse mellan de rädslor och fobier som skapar rasism gentemot svarta, och dem som leder till antisemitism. De svarta uppfattas som kroppsliga, fysiska hot – antingen på grund av myter om deras starkare sexualitet eller på föreställningar om att de är mer primitivt våldsinriktade än vita. Judarna däremot uppfattas som ekonomiska och politiska hot. De påstås nästla sig in överallt, berika sig på andras bekostnad och skaffa sig oberättigade maktpositioner.

Trots den avslöjande analysen av rasismen, och Fanons avsky inför den, harSvart hud, Vita masker en försonlig grundton. ”Jag tror”, skriver han, ”att de som känner igen sig har tagit ett steg framåt” och fortsätter: ”Jag vill verkligen övertyga min medmänniska, svart som vit, att hon med all sin kraft måste slita av sig den skändliga tvångströja som vävts under århundraden av bristande förståelse.”

Fanons bok Jordens fördömda har en annan, hårdare och mer oförsonlig, ton. I den framställer han våldet som en nödvändighet i de koloniserade folkens kamp för frihet. Han föreställer sig också att våldet ska bli den renande kraft som återger de förtryckta deras värdighet och stolthet. Det ska förändra samhället i grunden och ”göra dem som gått längst bak i ledet till ledare, att låta dem klättra upp för de trappsteg som kännetecknar ett organiserat samhälle”.

Förändringen i ton och tyngdpunkt mellan Fanons båda böcker kan förklaras av den dramatiska utvecklingen – både i Fanons eget liv och i det franska samhället – som ligger mellan deras utgivning.

1953 kom Fanon till det av Frankrike styrda Algeriet som överläkare vid ett sjukhus. Året därpå reste den nationella befrielsefronten, Front de Libération Nationale, FLN, upprorsfanan mot det franska kolonialstyret. Frankrike svarade med att sätta in stora truppstyrkor och omfattande repression för att slå ned upproret.

Kriget blev det grymmaste och blodigaste av alla de krig och konflikter som ingick i avkolonialiseringen efter andra världskriget. Närmare en miljon människor dödades, tre miljoner spärrades in i läger eller deporterades, 400 000 fängslades och 300 000 flydde till grannländerna.

I Frankrikes krigföring ingick grymma tortyrmetoder, och läkaren Frantz Fanon tvingades behandla psykiska skador både hos torterarna och hos deras offer. Som den engagerade människa han var kunde Fanon inte avstå från att ta ställning – han valde upproret mot kolonialmakten och anslöt sig till fln.

Fanons engagemang för befrielsefronten gjorde att hans ställning vid sjukhuset blev ohållbar. 1957 tvingades han fly till grannlandet Tunisien där han blev utgivare av befrielsefrontens tidning El Moudjahid, arbetade som psykiater i organisationens läger och företrädde den i internationella sammanhang.

Vid den tiden upptäcktes att Fanon led av leukemi, blodcancer. Han visste att han var döende och skrev Jordens fördömda under stor tidspress våren och sommaren 1961.

Fanon fick aldrig uppleva Algeriets självständighet som kom 1962. Han avled den 6 december 1961 på ett sjukhus i New York. Samma dag som hans bok skulle komma ut i Frankrike, men stoppades av censuren.

I den ekonomiska krisens Europa är rasismen en ödesfråga. Människor med en annan hudfärg görs till synda-bockar för problemen. Inte bara främlingsfientliga utan också rent fascistiska partier och organisationer håller på att växa sig starka. Demokratins, humanitetens och välfärdens framtid är beroende av om vi framgångsrikt kan bekämpa rasismen. I det arbetet är Frantz Fanons analys en av flera viktiga kunskapskällor.

Svenska förskolor behöver fler män. Nu har regeringen kommit med sitt första uppdrag till Skolverket i det som jämställdhetsminister Maria Arnholm (fp) kallar en nationell strategi för att öka andelen män i förskolan.

– Det är viktigt för barnen i förskolan att få möta en mångfald bland personalen – både könsmässigt och på andra sätt, säger hon i ett uttalande.

Uppdraget till Skolverket innebär bland annat att plocka fram lärande exempel för att öka mäns intresse för förskollärarutbildningen och för att arbeta inom förskolan. Erfarenheterna av det arbetet ska spridas genom fyra konferenser runt om i landet.

Mats Olsson, adjunkt på Malmö högskola, har i många år arbetat för att få fler män till förskolan. Nyligen var han inbjuden till utbildningsdepartementet för att diskutera arbetet med den nationella strategin. Han ser mycket optimistiskt på regeringens intentioner.

– Tidigare utredningar och rapporter har visat på både självgodhet, ointresse och uppgivenhet. Signalerna har antingen varit att det inte är en viktig fråga eller att det inte behövs män i förskolan utan att det räcker med duktiga pedagoger. Men nu verkar det som att Maria Arnholm verkligen vill arbeta för en förändring, säger han.

Men för att lyckas krävs en långsiktighet och Mats Olsson tror inte att det räcker med några konferenser för att bryta en trend och skapa en varaktig förändring.

– För att få en kontinuitet i arbetet är mitt förslag att inrätta ett nationellt kunskapscentrum, som man har i Norge och Tyskland. Det räcker inte med lokala nätverk som bygger på eldsjälar. För att få till ett samarbete mellan lärosäten och huvudmän, få med forskningen och dessutom marknadsföra förskolläraryrket som ett attraktivt alternativ för män krävs en övergripande satsning, säger han.

Skolverket får totalt 3,7 miljoner till uppdraget som ska slutredovisas senast 1 mars 2015.