– I och med att vår läroplan är så tolkningsbar uppfattas saker på olika sätt beroende på vad man själv har med sig för erfarenhet. Därför behöver vi lyfta dessa frågor så att vi inte hamnar i ett rätt och fel-tänk, säger förskolläraren Veronica Lundberg.

Arbetslagskontrakt infördes på förskolor i Hjo för några år sedan av förskolechef Caroline Hägglund efter en idé från en kollega i Töreboda. Tanken var att skapa ett gott samtalsklimat och minska risken för missförstånd och konflikter.

Målet är att gå igenom blanketten varje höst eftersom arbetslaget förändras när personalen följer med barnen. Frågeställningarna rör bland annat användningen av material, kompetenser, föräldrakontakt, arbetsmiljöarbete och förväntningar på varandra. Genom att prata om dessa saker tycker Veronica Lundberg att missförstånden minskar och att det inte blir lika mycket irritation som ligger och bubblar under ytan.

Personalen pratar också om hur de vill bli bemötta. Vissa kan till exempel känna sig på­hoppade om andra är för raka, då gäller det för kollegorna att ta upp saker på ett sätt som inte får de personerna att känna sig trängda.

– Det är för att öppna upp och få förståelse för hur jag och mina kollegor fungerar i olika frågor. När vi har gått igenom frågorna vet jag att min kollega vill ha information på ett visst sätt, säger Veronica Lundberg som påpekar att blanketten är ett diskussionsunderlag och inte ett kontrakt i ordets mening.

Hon ger ett exempel på när hon hade hög­läsning för barnen i samband med mellanmålet och en annan kollega började diskutera hämtning och lämning med en förälder som kom fram till matbordet. Eftersom Veronica Lundberg tyckte att barnen inte respekterades i den situationen och visste vilket sätt som var bäst att säga det på kunde hon ta upp det utan att kollegan kände sig trängd eller sårad.

– Sådana saker är viktiga att lyfta. Jag känner att om vi har en god grund och bra relation i arbetslaget kan vi plocka upp såna här situationer. I det fallet visste jag att min kollega vill att jag är rak, säger Veronica Lundberg.

Själv har hon blivit medveten om att hon i vissa lägen kan vara lite för tydlig. Det är hon glad över att veta, för att ha det i åtanke i de situationer då det inte passar.

– Ibland behöver jag linda in orden för att nå vissa personer. Ibland hamnar jag i missförstånd, men det utvecklas och lär jag mig på, säger Veronica Lundberg.

– I och med att vår läroplan är så tolkningsbar uppfattas saker på olika sätt beroende på vad man själv har med sig för erfarenhet. Därför behöver vi lyfta dessa frågor så att vi inte hamnar i ett rätt och fel-tänk, säger förskolläraren Veronica Lundberg.

Arbetslagskontrakt infördes på förskolor i Hjo för några år sedan av förskolechef Caroline Hägglund efter en idé från en kollega i Töreboda. Tanken var att skapa ett gott samtalsklimat och minska risken för missförstånd och konflikter.

Målet är att gå igenom blanketten varje höst eftersom arbetslaget förändras när personalen följer med barnen. Frågeställningarna rör bland annat användningen av material, kompetenser, föräldrakontakt, arbetsmiljöarbete och förväntningar på varandra. Genom att prata om dessa saker tycker Veronica Lundberg att missförstånden minskar och att det inte blir lika mycket irritation som ligger och bubblar under ytan.

Personalen pratar också om hur de vill bli bemötta. Vissa kan till exempel känna sig på­hoppade om andra är för raka, då gäller det för kollegorna att ta upp saker på ett sätt som inte får de personerna att känna sig trängda.

– Det är för att öppna upp och få förståelse för hur jag och mina kollegor fungerar i olika frågor. När vi har gått igenom frågorna vet jag att min kollega vill ha information på ett visst sätt, säger Veronica Lundberg som påpekar att blanketten är ett diskussionsunderlag och inte ett kontrakt i ordets mening.

Hon ger ett exempel på när hon hade hög­läsning för barnen i samband med mellanmålet och en annan kollega började diskutera hämtning och lämning med en förälder som kom fram till matbordet. Eftersom Veronica Lundberg tyckte att barnen inte respekterades i den situationen och visste vilket sätt som var bäst att säga det på kunde hon ta upp det utan att kollegan kände sig trängd eller sårad.

– Sådana saker är viktiga att lyfta. Jag känner att om vi har en god grund och bra relation i arbetslaget kan vi plocka upp såna här situationer. I det fallet visste jag att min kollega vill att jag är rak, säger Veronica Lundberg.

Själv har hon blivit medveten om att hon i vissa lägen kan vara lite för tydlig. Det är hon glad över att veta, för att ha det i åtanke i de situationer då det inte passar.

– Ibland behöver jag linda in orden för att nå vissa personer. Ibland hamnar jag i missförstånd, men det utvecklas och lär jag mig på, säger Veronica Lundberg.

Stockholms centralstation. Människor i rörelse och i väntan. Människor som talar olika språk och olika dialekter, som har olika bagage och olika saker i bagaget. Människor på väg – bort eller hem, människor på flykt.

Vi fångar Jonas Stier i farten. Han är professor i interkulturella studier och forskningsledare vid Högskolan i Dalarna och skriver under på att det råder förvirring då det gäller begreppet interkulturellt förhållningssätt. Trots att det förekommer flitigt i skolors och förskolors styrdokument, vet långt ifrån alla vad det innebär – och än mindre hur man gör.

Det är då de vänder sig till Jonas Stier. Ofta får han förfrågningar om föreläsningar eller utbildningar om interkulturalitet och lika ofta med förhoppningen att han ska ge en manual: ”Fem punkter – gör så här!”.

– Jag kan tycka det är lite naivt, det finns ingen uppsättning enkla tips. Vad man möjligtvis kan göra är att ta fram trubbiga verktyg, sedan är det upp till varje individ och situation vad som funkar, säger han.

Det är enklare att förklara vad ett interkulturellt förhållningssätt inte är:

– Det är att vara kategorisk, att generalisera. Att se en homogen grupp: ”Ni är alla smålänningar och därför är ni så där”. Eller att vara lyckligt ovetande, att utgå från att ”alla är vi människor och därmed som jag”, säger Jonas Stier.

Inter betyder mellan, en ömsesidig process när människor möts. Kulturell är föreställningen om att människor representerar eller bär olika kulturer. Mångkulturell och inter­kulturell är två begrepp som förekommer tillsammans och ibland sammanblandas. Med mångkulturell menas ett samman­hang där ett flertal kulturer finns representerade men där de kan leva sida vid sida utan att ha nämnvärd interaktion. Interkulturell innebär däremot att personerna som finns i det mångkulturella sammanhanget möts och samspelar.

– Föreställningen är att det ofta uppstår krockar, svårigheter eller problem när bär­are av olika kulturer möts, det vill säga när man inte delar språk, koder eller normer, säger Jonas Stier.

– Samtidigt måste man förstå att mångkulturalitet är något vi själva skapar genom att säga att ”här finns det många olika kult­urer”. Jämför med utanförskap. Bara genom att använda det begreppet pekar vi ut att ”den där är utanför”.

Dessutom är det inte lätt att avläsa kulturer.

– Vi människor är mer lika än vad vi tror. Därför borde vi också fokusera på likheter eftersom olikheter ofta är kopplade till problem, säger han.

Det finns en mängd andra fallgropar med det interkulturella förhållningssättet förutom problem- eller olikhetsfällan. Till exempel kulturell hemmablindhet: ”De är/har kultur – inte vi!” Eller det kulturella soptunnesyndromet; när ”de” gör något dåligt beror det på kultur, när jag gör något mindre lyckat beror det på att jag hade en dålig dag – det vill säga individualisering. Viljan att främja tolerans kan också leda till en förstärkning av skillnader – exotisering.

– Till exempel, när man ska visa på mång­fald kommer man nästan alltid in på mat, kanske ger man uppmaningen: ta med mat från era hemländer! Men om man tänker ett steg längre – vad skulle man själv ta med och visa upp? Kanske inte det som man brukar äta till vardags och som egentligen representerar ens egen kultur mest, säger han.

En annan fallgrop är att oreflekterat tycka synd om människor: ”De har varit på flykt och har haft det så tufft”.

– Vi glömmer att de är kunniga, drivna och starka människor som även kan hjälpa oss. Men det är en svår balansgång, för samtidigt vill man bistå de som vill ha hjälp. Därför måste man försöka se varje individ och situation som unik, säger Jonas Stier.

Ändå – med tanke på alla olika fallgropar – tycker han att man måste tillåta sig att inte vara perfekt. Det är viktigare att våga fråga, våga förklara – vara tydlig – i stället för att hela tiden gå och oroa sig för att trampa fel.

Under förra läsåret höll Jonas Stier en ut­bildning i Stockholmsstadsdelen Rinkeby-Kistas förskolor, som ett led i deras utvecklingsarbete om ett interkulturellt förhållningssätt. Anledningen till att de hörde av sig till honom var just att begreppet förekom i styrdokumenten upprepade gånger – problemet var att ingen riktigt visste vad det betydde.

– Redan från början visste jag att jag inte ville komma in som en ”clown” och köra några föreläsningar. I stället utgick vi från förskolornas egen vardag och därför måste förskollärarna involveras – det är de som är experter på det området, säger han.

Kursen handlade om att få en förståelse för det interkulturella samspelet och hitta specifika situationer man ville tänka till extra runt. Det visade sig att flera avdelningar faktiskt redan hade jobbat fram ett förhållningssätt på egen hand – de insåg det bara inte själva förrän de formulerade det.

– Till stor del handlar det om självreflektion, säger Jonas Stier.

Husby i norra Stockholm. Barn i rörelse ute på gården, barn som leker, pysslar eller sjunger i en samling. Barn som talar samma men också olika språk, 99 procent har annat mod­ersmål än svenska. Barn som är bärare av olika kulturer men som också tillhör en och samma kultur: förskolan Solrosens.

Här arbetar Amna Sheikhomer, en av de för­skollärare i Rinkeby-Kista som deltagit i kursen om ett interkulturellt förhållningssätt.

– Kultur är det som folk har med sig i bagaget: det kan vara språk, olika erfarenheter, material. Det är däremot inte religion, säger hon och låter orden sjunka in innan hon fortsätter:

– Interkulturaliteten uppstår här på för­skolan, när barnen lär känna och interagerar med varandra.

För att se och förstå andra kulturer måste man även identifiera sin egen: Vad har vi för kultur? I förskolan Solrosen? Men också på de olika avdelningarna.

– Det skiljer, även om man tror att det är samma och det är sådant vi diskuterar, säger hon.

Kultur brukar vara starkt förknippat med språk. Amna Sheikhomer talar fem språk: svenska, engelska, arabiska, tigrinja och tigre – vilket förstås är en stor tillgång i arbetet. Samma sak gäller de flesta av kollegorna, de är flerspråkiga och som grädde på moset kompletterar språken varandra.

– Vi får använda tolk om det skulle behövas, men vi har faktiskt inte behövt det. Så stor språklig kompetens finns hos personalen, säger Amna Sheikhomer.

Även om det är en fördel att tala många olika språk och att vara insatt i flera kulturer finns det också nackdelar.

– Ibland blir det som om jag skulle vara en kulturbärare för hela Eritrea bara för att mina föräldrar råkar vara därifrån. Av praktiska skäl är det bra om jag kan hjälpa till när det blir språkförbistringar på andra avdelningar, när kollegor ber om hjälp. Men det får inte bli så att de från Eritrea alltid ska prata med just mig, eller bara har förtroende för mig när det är någonting. Jag jobbar ju med alla barn!

Fördelarna överväger ändå, tycker hon. Under utvecklingsarbetet blev det i diskussionerna tillsammans med kollegor från andra förskolor tydligt att många blandar ihop kultur och religion.

– Där hade vi kommit mycket längre i vårt förhållningssätt, säger Amna Sheikhomer och ger ett exempel:

”Min son ska inte lära sig stå vid spisen”, säger en pappa när sonen ifråga leker vid förskolans leksaksspis.

– Då måste man förstå att det har ingenting med religion att göra även om pappan hänvisar till det. Det har att göra med kulturen han har med sig, hans egen uppväxt. Men däremot måste vi förstås bemöta det.

Amna Sheikhomer säger att det inte är lätt. Man måste göra klart att barn inte kan förbjudas att leka på ett visst sätt och samtidigt respektera föräldrarna. Men det går, menar hon, det måste bara få ta tid.

Luciafirande är ett annat exempel då det interkulturella förhållningssättet gör sig akt­uellt.

– Det är inte alltid enkelt att förklara för föräldrar att Lucia i första hand är tradition och inte religion. Vårt förhållningssätt är därför: Vi har luciatåg. De som vill får vara med, men vi tvingar ingen. Det finns de som väljer att låta barnen vara hemma hela den dagen men ofta köper de argumentet: Låt i alla fall barnen vara med och titta!

Amna Sheikhomer tycker det är fel när föräldrar för tidigt pressar på barnen någon­ting. Själv är hon muslim och bär slöja, men det var något hon började med på gymnasiet och av eget val.

– Det är en ständig balans mellan ”för barnens bästa” och respekt för föräldrarna – för enligt läroplanen ska de ha inflytande på verksamheten. Det man kan göra är att förklara, förklara, förklara, säger hon och menar att man ska tänka på att förskola är en svensk företeelse vars motsvarighet inte finns i många andra länder:

– Ibland kan det kännas tröttsamt att behöva berätta att det inte bara är barnpassning, men man måste. Vi som har växt upp i Sverige, själva har gått eller har barn som har gått i förskolan har en helt annan förförståelse, säger hon.

Under kursen i interkulturella studier tog de fram en handlingsplan och nu betar de av ett strävansmål i taget för att det blir enklare att implementera. Ett sådant mål är att barnen ska mötas av positiva attityder till sitt språk och sin kultur och förutom att uppmuntras till att tala sitt eget modersmål sporras de också till att ta med sig saker hem­ifrån: kläder, material, foton – eller så googlar de tillsammans i förskolan efter bilder och musik. De tänker på miljön på avdelningen och hur materialet representerar olika kulturer. Vilka djur finns i leklådan, vilka dockor? Och så har de material som kan användas på många vis. Lego kan till exempel vara mångfald, det kan byggas på olika sätt, bli till olika maträtter eller hus.

– När man tar emot nya barn är det också ett led i att skapa trygghet, att skapa en miljö där de känner sig hemma, säger Amna Sheikhomer.

Det handlar också om att vara intresserad och uppmuntrande när barnen berättar eller visar något. Men samtidigt kan det ibland bli en balansgång när det uppstår kulturkrockar.

Till exempel när ett barn äter soppa direkt från tallriken och liksom slurpar i sig.

– Det ser förstås inte bra ut i våra ögon och första tanken är kanske att lära barnet bordsskick. Men samtidigt är det kanske just så de äter soppa i barnets hem, i den kulturen barnet har med sig. Då kan man inte döma ut det som fel. Vad man däremot kan säga är: ”här på förskolan brukar vi äta soppa med sked” – eller helt enkelt sticka åt barnet en sked och låta det prova. Man måste tänka att man gör det för barnets bästa, för att det inte ska utsättas för andras blickar eller kommentarer. Att det ska lära sig vår kultur och de olika koderna: Hemma äter vi soppa ur skålen, på förskolan och på restaurang äter vi med sked, säger Amna Sheikhomer.

Hon tycker att man i första hand ska se krockar som positiva, spännande och utvecklande:

Att få lära sig om andra kulturer hela tiden, från barnen, från föräldrarna.

Lite sävlig, ett under av lugn. Så skulle en kunna beskriva Mamma Mu. Hennes närmaste vän, Kråkan, är likadan. Fast tvärtom. Impulsiv, snabb och har alltid nära till de drastiska lösningarna. Trots det eller kanske just därför, är de så goda vänner. De står ut trots att den andre hoppar sönder rutschkanor i vattnet eller producerar hopplöst svåra ritningar när inte fullt så kluriga problem ska ordnas upp.

Som symboler för vänskap är Mamma Mu och Kråkan perfekta. De är olika men finns alltid där för varandra, trots att de ibland tycker annorlunda och gör annorlunda och trots att de egentligen är en gung-, cykel- och bob-älskande ko respektive en ibland ganska så tjurig och samtidigt kaxig fågel. Samtidigt inspireras de och lär sig av varandra. Det Mamma Mu kan, vågar och klarar av, det vill också Kråkan göra.

I förskolans värld rör sig inga kor och inga kråkor, i alla fall inga livs levande sådana. Men vi kan ta en stad som ja, Skövde, där finns det massor med barn, barn som inte är likadana, de är till och med ganska olika om man tittar och lyssnar lite kvickt sådär. Kanske heter de sånt som Taghrid, Kasper, Milly och Philip och talar inte samma språk. Men de lär sig mycket av det andra barnen de träffar, gör. Kan de inte prata med varandra kan de på andra sätt visa hur saker går till.

Kommer det nya barn gör de som sina mer vana förskolekompisar. De använder kroppen, pratar så gott de kan, men varje barn har sin plan, sitt sätt att ta sig an det nya stället. Att de, på ett eller annat sätt, samarbetar med andra barn, utvecklar språket samtidigt som de lättare kommer in i vardagen på förskolan.

Ellinor Skaremyr tittade i sin licentiatuppsats på Karlstad universitet närmare på hur nyanlända kommunicerar med verbalt språk, kroppsspråk och material under den inled­ande perioden i den svenska förskolan. I fem månader följde hon två flickor under deras första tid på varsin förskola.

Nu delar hon sin tid mellan doktorandtjänsten där hennes forskningsfokus riktas mot finskt språkstöd i förskolan och en utvecklingstjänst i Skövde kommun.

– Från början var jag intresserad av att titta på hur förskollärare arbetar med att utveckla andra modersmål än svenska i förskolan. Men allt eftersom kom mitt fokus att riktas mot barnen i stället. Hur går man till väga när man är ny i ett språk och är ny i förskolan? Jag har jobbat i förskolan i så många år och naturligtvis hade jag tankar om att jag skulle få se gester, pekningar och ansiktsuttryck och att de imiterade varandra, säger Ellinor Skaremyr.

När hon gjorde sin noggranna analys, där hon transkriberade varje sekund av de filmer hon spelat in, fick hon syn på saker som hon inte tidigare lagt märke till. Hon såg tydligt hur de nyanlända tittade på och inspirerades av de barn som redan fanns på förskolan. Dessa barn var viktiga för de nya då de mer erfarna på ett väldigt fint sätt, korrigerade, rättade och hjälpte.

– Är det någon som vet vilka saker som är roliga att leka med och vilka osynliga regler som finns på förskolan, så är det barn­en själva. Det kan handla om att man alltid ska städa upp det man har plockat fram, eller att man ska gå på toaletten i en viss tid eller att man ska befinna sig i ett visst rum en viss tid innan mat, alla såna saker. Det handlar om ett inkännande förhållningssätt där det är en del av ett perspektiv att ge barnen en framträdande roll, det genomsyrar hela dagen oavsett om man har nyanlända där eller inte, understryker Ellinor Skaremyr.

Samtidigt betonar hon att alla barn inte är lika spontana, inte heller lika inbjudande, men om de får uppmaningar, små hintar som ”Kan inte du ta fram tuschpennorna?” eller ”Kan du visa var det finns?”, då blir de ändå guider eller lärare på samma sätt som om de sitter och ritar eller bygger med Lego. De visar hur det går till utan att sätta ord på det.

Den ena flickan som följdes av Ellinor Skaremyr var fem år och hade persiska som modersmål på en förskola där ingen talade samma språk som flickan. Den andra flickan var tre år och kunde få ett helt annat språkstöd på sin förskola eftersom hon talade engelska. De pedagogerna kunde översätta vad de andra barnen sade och de kunde läsa vissa böcker på engelska, och också sjunga sånger på engelska. Möjligheten fanns även att brygga övergångarna från en verksamhet till en annan, som genom att upplysa barnet om att de snart skulle gå ut och att hon måste städa: Förutsättningarna var olika, precis som hur de tog sig an uppdraget att vara ny.

– Jag kanske inte hade förväntat mig att de skulle göra likadant, men den treåriga flickan skuggade sina kamrater systematiskt. Det var handling, skuggning, handling, skuggning. Hon var som ett eko. Satt vi runt ett bord och barnen ritade: ”Kan du skicka tejpen?”, så hörde man en sekund senare: ”Kan du skicka tejpen?”. De andra barnen var så tillåtande. Jag hörde aldrig något barn säga att hon skulle sluta härmas, konstaterar Ellinor Skaremyr.

Vad den persiska flickan gjorde, det kom inte forskaren på förrän efter ett tag. Vad var det för ljud? Hon bara pratade på. Till slut hittade hon forskning som handlade om artificiella eller påhittade språk, som är vanliga att barn tar till när man tränar ett nytt språk. Som när barn pratar engelska. Det hade hon dock inte hört i sin roll som förskollärare när hon tagit emot nyanlända. Den persisktalande flickan var väldigt uttrycksfull både kroppsligt och verbalt, lite burdus, pratade högt och sa nej.

– Men efter en tid, ju fler svenska ord hon lärde sig, såg jag hur hon blev mindre burdus i förhållande till de andra barnen. Då kunde hon sätta ord på det hon kände inuti och det hon ville. Den flickan fick genom att höja sin röst och rent fysiskt ta plats, både inflytande och ibland makt över situationerna, i de händelserna som hon deltog i. Hon kunde vara med och påverka och styra i leken och inte bara låta sig styras av andra, säger Ellinor Skaremyr.

Studien har gett henne en insikt om vikten av ett medvetet fokus på barngruppen, att det är nödvändigt att planera för grupper som är gynnsamma för att skapa relationer. Hon menar att det handlar om att ge barn gemensamma erfarenheter där det inte har någon betydelse var du kommer ifrån eller vad du har med dig hemifrån. Förskolan är en plats för likvärdighet. Det är här Kråkan och Mamma Mu kommer in i bilden, liksom barnen Taghrid, Kasper, Milly och Philip.

Förskolan Fjärilen i stadsdelen Ryd i Ellinor Skaremyrs hemkommun Skövde har sedan flera år tillbaka ett projekt om vänskap där Kråkan och Mamma Mu är naven.

– De är så olika karaktärer. Det är ju så vi är, olika. Fast det går bra ändå. De fungerar som konfliktlösare också. Om de bråkar frågar vi barnen hur de tror att Mamma Mu och Kråkan tänker när det blev så här, konstaterar Elisabeth Carlström som är förskollärare på Fjärilen.

Barnen är lotsar in i vardagen på förskolan för de som kommer nya, som Taghrid. Hon kom för tre månader sedan, som nyanländ. Hennes kamrater på avdelningen Smaragden visade henne direkt till det mesta som finns på förskolan. Hon kunde inte cykla då, men cyklar nu. Hon kunde inte ett ord svenska då, men kan säga mjölk och vatten och räkna 1, 2, 3. Hon kan också leka med Lego och hon vet hur det går till när det är lunch.

– Samtidigt är det viktigt att den vuxne är med och lyssnar och finns intill, så man säkert vet att de här relationerna är bra. Att ge barn en framträdande roll handlar inte om att lämna över till barnen ensamma att skola in eller ta emot eller lära. Vi som pedagoger är också viktiga i det. När barn tillsammans har gemensamma reflektioner och gemensamma tankar, lär man sig som ny av det, säger Ellinor Skaremyr.

I ateljén fortsätter Elisabeth Carlström, Taghrid, Kasper, Milly och Philip med målningen som de började med dagen innan. Den förstorade teckningen täcker en stor del av golvet och föreställer Kråkan och en liten kråkbebis. Beväpnade, inte med vingar, utan med penslar, börjar de färglägga, Kasper, Milly och Philip. Taghrid tittar och en liten stund senare fyller hon i, nära, nära kamraternas färger. Kråkan målas. Trädet målas och kråkbebisen målas och Taghrids fokus är att ha koll på vad de andra barnen gör. Står de bredvid för att klura ut nästa drag, gör Taghrid också det. Elisabeth Carlströms synpunkter och kommentarer, de lyssnar hon inte alls på. Taghrid diskuterar mycket hellre Kråkans ögonfärg med Milly.

När koncentrationen börjar rinna ut i vattenfärgsexplosioner sätter de fyra barnen sig och börjar måla på varsitt papper. Då är situationen den omvända. Taghrid sneglar inte en sekund på kompisarna. Bestämt fyller hon papperet med färgglada figurer i lila, blått, grönt och rött. Det finns inga förhållningsorder, inga regler och nu är det Milly, Kasper och Philip som är lite försiktiga och Taghrid den som de andra sneglar på.

– Vad var det som hände? Hann du inte med när de andra barnen sprang iväg? undrar förskolläraren Pirjo Nieminen och tröstar flickan.

Pirjo Nieminen sätter igång en katt- och råtta-lek där alla barnen får chansen att vara med på nytt. När leken är slut ska de gå in och tvätta händerna, innan det är dags för en kort samling och lunch.

– Det är viktigt med rutiner. Det gör att barnen, i synnerhet de nyanlända, känner trygghet på förskolan. Flyktingbarnen behöver få en fungerande vardag igen.

På Körvelgatans förskola i Angered har alla utom ett av de 80 barnen utlandsfödda föräldrar. De flesta barnen är födda i Sverige, men det finns också de som kommit som flyktingar. Åren 2011 och 2012 genomförde stadsdelsförvaltningen i Angered till­sammans med Göteborgs universitet och Center för skolutveckling projektet Barnets bästa – för flyktingbarn i förskolan. Syftet var att ta fram arbetssätt för ett likvärdigt bemötande av nyanlända barn i förskolan. En viktig del i mottagandet på förskolan blev kartläggningssamtalen med barnets vårdnadshavare. Pirjo Nieminen var en av de förskollärare som var med och provade ut samtalen, som numera används i alla Angereds förskolor.

– Kartläggningssamtalen går mer på djupet än inskolningssamtal. Jag får till exempel veta om barnet varit med om traumatiska händelser och vilka personer i hemlandet och i Sverige som betyder mycket för barnet. Informationen ger mig en trygghet i hur jag ska bemöta barnet.

Hon berättar om en nyanländ flicka som kunde paralyseras av skräck vid starka ljud. I kartläggningssamtalen med föräldrarna fick hon reda på att flickan blivit skrämd av ljudet från bombanfall.

– Genom att jag hade den informationen kunde jag oftast ligga steget före och förbereda flickan på olika ljud som kunde komma, till exempel om vi skulle gå förbi ett bygge med kraftiga hammarslag eller om det kunde börja hagla.

Så småningom avtog flickans rädsla.

– Vi fick en stark relation. Trots att jag bara kunde några få ord på hennes språk, kunde jag förklara och lugna henne med hjälp av kroppsspråk och bilder. Det var fantastiskt att se hur skäcken lade sig och hur hon gick vidare i sin utveckling.

Att bygga upp en bra kontakt med det nyanlända barnets föräldrar är grunden i mottag­andet, menar Pirjo Nieminen. Föräldrarna bjuds först in till ett inskolningssamtal.

– Vi låter inskolningen få ta tid. En del familjer har svåra upplevelser av separationer bakom sig, till exempel kan en förälder ha varit kvar i hemlandet medan barnet flytt till Sverige med den andra föräldern. Då kan det vara tufft att lämna barnet på nytt, när familjen väl har återförenats.

Under inskolningen tillfrågas föräldrarna om de vill delta i kartläggningssamtal, för att förskolan ska lära känna barnet och familjen bättre. Kartläggningssamtalen sker i en serie, oftast med 4–5 samtal. Samtalen leds av en förskollärare och tolk finns med.

– I kartläggningssamtalen ställer jag till exempel frågor om tiden i hemlandet och om det finns händelser som barnet påverkats av. Vi pratar också om familjens nuvarande situation och hur de tagit sig till Sverige. Jag avväger vilka frågor som känns bra att ställa och vilka som ska sparas till kommande tillfällen. Det gäller att även våga fråga om sådant som kan upplevas som känsligt. Det svåra har redan hänt och föräldrarna har ofta behov av att berätta.

För att kartläggningssamtalen ska få en trygg inramning är det viktigt att det praktiska runt omkring fungerar. Pirjo Nieminen berättar att hon är noga med att se till att det finns ett rum som är bokat, att det finns en start- och sluttid angivet för samtalet och att föräldrarna informerats om samtalets syfte i förväg. Tillsammans med föräldrarna brukar hon också skapa ett familjeträd för att få veta mer om vilka personer som är viktiga för barnet.

– I Sverige är vi så vana vid kärnfamiljen, men för många av de nyanlända barnen är familjen betydligt större. Kusiner kan vara lika viktiga som syskon.

Det har hänt att föräldrar berättat om anhöriga som har dött, men att de inte talat om det för barnet.

– Vi hade en liten kille som trodde att hans pappa hade försvunnit på väg till affären i Bagdad. I själva verket hade pappan dött. Jag försökte prata med mamman om att det var bättre att hon berättade för pojken, än att han skulle leva med fantasier om vad som hänt.

Som förskollärare kan hon bli en viktig person utanför familjen för de nyanlända barnen. Hon berättar att de kan behöva någon som står ut med att höra om deras känslor och upplevelser. Ibland orkar föräldrarna inte lyssna på grund av egna svåra upplevelser. Samtidigt poängterar hon att när barnet fastnar i sin utveckling, till exempel har svårt att komma till ro eller inte vill leka med andra barn, kopplar hon in specialpedagog och ibland även barn- och ungdomspsykiatrin.

Pirjo Nieminen har under sitt 40-åriga yrkesliv som förskollärare alltid arbetat i de nordöstra förorterna i Göteborg. Hon flyttade som åttaåring till Uddevalla från Finland tillsammans med sina föräldrar. Utan att kunna ett ord svenska.

– Jag känner igen utanförskapet som de nyanlända kan uppleva. Det är nog en anledning till varför jag valt att jobba här. Jag vet också hur viktigt det är att få lov att få prata om sin historia och sina minnen, säger hon.

Förskolan nr 6 2016 Så jobbar du med nya möten. Låt språken få ta plats, ta vara på barnens kompetens och ta hjälp av föräldrarna. Förskolor i Karlstad, Skövde och Angered delar med sig av sina erfarenheter.

Shne, 4 år, uttalar orden klart och tydligt och tittar på förskolläraren Emelie Johansson.

– La la? Vad var det för blomma då?

En röd, säger Shne. Hon vänder blicken mot laptopens skärm igen.

– Kanske en tulpan? fortsätter Emelie Johansson.

Shne nickar. Sedan klickar hon sig vidare på Skolverkets hemsida där det finns ordspel på olika modersmål. Deron, 4 år, sitter bredvid henne. De övar på ord på sydkurdiska, sorani. När de klickar på en bild av en symbol hörs en röst uttala ordet, som barnen upprepar.

Vi är på Dirigentens förskola i Kronoparken, en stadsdel i Karlstad där många har sina rötter i andra länder än Sverige. På förskolan har nästintill alla barn ett annat modersmål. Det är förmiddag vilket innebär att barnen väljer aktivitet bland lärmiljöerna runt om i lokalerna. Medan Shne och Deron övar begrepp vid datorn är de flesta 3–5-åringarna i ett rum och dansar med studenter från Karlstad universitet i ett pågående projekt. Andra ägnar sig åt att bygga med träklossar, titta på kortfilmer eller göra sig redo för att ge sig ut i skogen.

Förskolans väggarär täckta av dokumentation, teckningar, foton och – framför allt – ord på olika språk. På en fönsterruta, intill avklippta mjölkkartonger med nyplanterade växter, sitter fasttejpade lappar märkta med ord som jord, vatten och planta. Varje pappers­lapp pryds av en liten illustration. Svenska ord följs av översättningen på arabiska, kurdiska, serbiska eller något annat av det femtontal språk som pratas här. På lappen för vatten syns en vattensamling i blå tusch, ordet vatten skrivet på svenska och arabiska samt en bokstavering av ordets uttal – ”maa”.

Det är ett nytt inslag. För ett och ett halvt år sedan bestämde förskollärarna att modersmålet ska finnas i verksamheten hela tiden utifrån forskning som visar att modersmålsträning gynnar utvecklingen av det svenska språket.

– Vi jobbar mycket med begrepp och samlar på oss så vi kan arbeta med dem även när modersmålslärarna inte är här, säger Emelie Johansson.

I stället för att modersmålslärarna går iväg med barnet för enskild undervisning de 45 minuter i veckan som de är på plats bjuder förskollärarna in dem till aktiviteter som barnen redan är uppe i. Planteringsprojektet till exempel.

– Då har vi tagit med modersmålspedagogerna och berättat att vi har planterat och att de gärna får sätta upp begrepp kring det. Att de får prata om den pedagogiska dokumentationen och tillföra ord till den.

På så vis övar barnen på modersmålet utan att ta en paus i aktiviteten. Dessutom slipper barn känna sig utanför genom att avvika från gruppen. Det gör också andra barn nyfikna på språket, menar Emelie Johansson.

– Det blir statushöjande att barnen kan många språk, säger hon.

Den här förmiddagenär en polsk modersmålslärare på plats för att arbeta med ett barn. Kompisen, som pratar serbiska, kan inte hålla sig från att lära sig polska och sitter vid samma bord.

Förskolläraren Emelie Johansson passerar dem på väg till ateljén och bygg- och konstruktionsrummet, där hon huserar i dag. Förskolan arbetar med storarbetslag och förskollärarna är fördelade på olika delar av lokalerna. Intill dörröppningen till ateljén dyker Payam upp i sällskap av Lina. Payam, som har sorani som modersmål, berättar att hon och Lina, som pratar dari, kan räkna på kurdiska.

– Ska jag visa? säger Payam och räknar till tio.

Innan Emelie Johansson hinner säga något går Payam över till engelska för att visa att hon kan även det. Hon räknar till ”twelve”. När Emelie Johansson frågar vad det är för siffra på svenska blir Payam osäker.

– Du räknade till tolv, säger Emelie Johansson.

I en annan del av lokalerna ligger Yassir i en soffa och tittar på en film om Pino med två kompisar när förskolläraren Anna-Karin Bjarby kliver in i rummet. Språket som talas i filmen är kirundi.

– Yassir, förstår du kirundi också? frågar Anna-Karin Bjarby.

Yassir skakar på huvudet. Han tittar ändå.

Så småningom reser han sig och skannar av en QR-kod på väggen med surfplattan för att se film på sitt modersmål, somaliska. Förskollärarna har klistrat upp lappar med direktlänkar till Utbildningsradions kortfilmer på olika språk. Om barnen vill höra födelsedagssånger på modersmålet finns det ett häfte de kan bläddra i och skanna av för att få fram rätt Youtubeklipp. Anna-Karin Bjarby beskriver QR-koderna som förskol­ans guldkorn just nu eftersom de gör språk­film­erna mer lättillgängliga.

– Är det så att man ska upp med en dator och knappa fram en länk tappar barnen ofta intresset, säger hon.

Storarbetslagets tre surfplattor är också fyllda med språkappar. De används flitigt.

Sedan modersmålsinlärningen fått en central roll på förskolan har det blivit en helt annan attityd till språk, berättar Anna-Karin Bjarby. Barnen pratar om språk med varandra, tycker det är roligt att fråga saker som ”vad heter banan på kurdiska” och vill gärna höra förskollärarna uttala orden.

– Man ser en annan utveckling hos barn­en nu. Just hur språket blir mer integrerat, säger hon.

Det har även blivit mer naturligt att blanda svenska med hemspråket. Emelie Johansson förklarar att språket tidigare var situationsbundet, barnen pratade modersmålet hemma och svenska på förskolan.

– Tidigare var det jättesvårt att få dem att säga vad mjölk heter på deras språk vid matbordet. Barnen kopplade det egna språket till en viss plats, säger hon.

Det beror till viss del på att förskolan har ändrat förhållningssätt till vårdnadshavarna. Förr var kontakten sisådär på grund av språkförbistring. Nu tar förskollärarna del av vårdnadshavarnas kunskaper till översättning, hur man firar olika traditioner och ber dem förklara hur man ser på saker inom olika kulturer.

Emelie Johansson säger att de nu för tiden är mer nyfikna på vad vårdnadshavarna känner och förväntar sig inte att de alltid ska rätta sig efter förskolans normer. Hon är noga med att fråga om föräldrarnas tankar och föra fram vad förskolan är för verksamhet och vad förskollärarna har för syn på saker och ting. Föräldrar har till exempel varit oroliga för att barnet inte ska lära sig svenska tillräckligt och försökt prata det så mycket som möjligt i hemmet, men efter att förskollärarna förklarat hur bra modersmålet är för utvecklingen av svenskan har det skett en förändring.

På utvecklingssamtalenär tolk med när det behövs för att förklara styrdokumentens krång­liga begrepp.

– Eftersom man kan ha språkliga missuppfattningar frågar jag gång på gång om vårdnadshavarna förstår vad jag säger, berättar Emelie Johansson.

Det har lett till färre missförstånd. Hon nämner en situation där en förälder inte ville att barnen skulle vara med i dansen som universitetsstudenterna håller i. Föräldern sa att hon inte delade Emelie Johanssons värderingar. I stället för att låta barnet avstå från dansen tog hon en diskussion med föräldern, som visade sig ha en annan föreställning av dans än det förskolan arbetade med.

– Då hade vi misslyckats i kommunikationen. När jag förklarade att dans här handlar om rörelsekvaliteter och kroppsuppfattning, att det inte är showdans, förstod hon. Då gick det bra, säger Emelie Johansson.

Hon menar att det är lätt att skapa sig en bild av varandra som inte stämmer. Bara för att en förälder är född i ett visst land betyder det inte att hen har samma kulturella identitet som en annan förälder från det landet. Samma sak med barnen. Vid ett tillfälle när arbetssättet var nytt placerade förskollärarna ut foton på barnens ansikten på en karta, i ett försök att lyfta deras hemkulturer. Då utbrast ett barn ”men jag är ju från Sverige”.

– Det är lätt att tillskriva barnen en kulturell tillhörighet som de inte känner att de står på. Man får vara väldigt vaksam, säger förskolläraren Pernilla M Johannesson.

Det drar ihop sig till lunch, avdelningarna samlas för sig. När barnen i Anna-Karin Bjarbys grupp ställer sig upp och räknar på sina hemspråk, och förskollärarna försöker sig på uttalen, lyser barnen av stolthet.

Fotnot: Pernilla M Johannesson har efter att reportaget gjordes bytt jobb och är nu förskolechef.

Hur man talar om de barn som kommer från andra länder, eller som har föräldrar som kommer från andra kulturer varierar. Ibland får man inte kalla dem invandrare, andra gånger går det utmärkt. Ibland benämner vi dem som barn med annat modersmål än svenska. Fast barnen kan ju tillhöra en familj där de lär sig både svenska och ett annat språk samtidigt, och vad kallar man dessa barn då? Samtidigt har vi alla en bild – rätt eller fel – av att det är barn som på något sätt bär med sig andra (kulturella) erfaren­heter och oftast har annat modersmål. Men vilka är då de nyanlända barnen? När ska de ha anlänt till Sverige eller förskolan för att vi ska kalla dem nyanlända? Kanske talar vi om barn som varit på flykt med sina föräldrar under längre eller kortare tid? Hur som helst så är dessa barn en otroligt brokig skara.

I någon bemärkelse är alla barn nyanlända när de börjar förskolan. De har alla andra erfarenheter än de som de kommer att möta i förskolan. De har olika utvecklat språk, vare sig det är svenska eller något annat. De har varit med om olika saker som har påverkat vissa barn att bli ängsliga och osäkra, medan andra barn är självsäkra och kavata. Ja, man kanske kan sammanfatta de barn som vi nu kallar nyanlända, som att de är precis som alla andra barn och därmed måste de också mötas som unika individer.

Samtidigt kan man ta till sig det som barnläkaren Lars H Gustafsson med flera säger i boken Möta barn på flykt, som Unicef har gett ut. Det finns ett antal risk-­

faktorer som man ska vara uppmärksam på när nyanlända barn kommer till förskolan, så som undernäring, infektionssjukdomar, svåra traumatiska upplevelser, eller förlust av nära anhöriga och vänner. Författarna säger också att det är lika viktigt att hålla utkik efter friskfaktorer hos dessa barn, såsom inneboende motståndskraft, stödjande vuxna, samt leken och fantasin.

Jag hade en tid en kollega som kom från Estland och som där varit med om krigsanfallen på 40-talet, som innebar att hela familjerna fick gå ner i källarens skyddsrum när sirenerna ljöd. Detta kan te sig som något som skulle vara fasansfullt, men hon berättade om dessa tillfällen som spännande och lustfyllda situationer där barnen fantiserade och lekte. Å ena sidan kan man undra, är detta möjligt? Har hon förträngt det fasanfulla? Å andra sidan kan man tänka sig att hon som barn levde i en trygg familjesituation där dessa tillfällen aldrig blev till trauman. Det blev något spännande mellan barnen som de kunde fantisera om och skapa något av. Att ha varit på resa genom Europa behöver inte innebära att ett litet barn är traumatiserat.

Det jag försöker säga med detta exempel är att vi egentligen aldrig vet vad olika upplevelser har satt för spår. Eller vilken personlighet varje barn har utvecklat redan i unga år, som påverkar hur de tar sig an nya upplevelser, så som att börja i förskolan. Det enda vi vet är att varje barn måste mötas med respekt i relationer och kommunikation, och att alla individer har såväl styrkor som svagheter. Att bli välkomnad och inkluderad framstår då som det allra viktigaste, vilket är en process där språket spelar en stor roll. Då blir den stora frågan, hur stöder man som förskolepersonal barnet i sin kommunikation och språkutveckling? I en nyligen publicerad studie om förskolan som resurs för barns väl­befinnande framkommer det klart att många verksamma förskollärare behärskar flera språk, men också att dessa sällan utnyttjas mer systematiskt för de nyanlända barnen i förskolan som helhet. Kanske något att fundera över – hur tar vi tillvara all den kompetens som finns i personalgruppen för att stödja dessa barn?

Sist men inte minst, förskolan kan vara och är för många barn en fantastisk resurs för att barnen och deras föräldrar ska bli inkluderade i det svenska samhället och berika detta.

PS: Boken Möta barn på flykt kan laddas ner gratis från Unicef.

Elevernas roll är att bidra med sitt perspektiv vid intervjuer av rektorer precis som lärarfack, ledningspersonal och chefer, enligt Michael Martinson som är initiativtagare till projektet på utbildningsförvaltningens chefsenhet i Stockholms stad.

– Det är dock alltid gymnasiechefen eller grundskolechefen som fattar beslutet om vem som ska tillsättas, säger han.

Beslutet att elever ska få delta vid intervjuerna av rektorer fattades strax före sommaren av stadens gymnasiechef och grundskolechef. Det grundar sig både i barnkonventionen och skolans demokratiuppdrag. Innan beslutet fattades pågick en försöksverksamhet på sex skolor, tre gymnasieskolor och tre grundskolor och utfallet av rekryteringarna blev, enligt Michael Martinsson, så lyckat att förvaltningen beslöt sig för att fortsätta med det.

Michael Martinson har själv erfarenhet av att ha elever med vid rekryteringar av både lärare och biträdande rektor. Det fanns på grundskolan Nya Elementar i Stockholm där han arbetade som rektor för ett par år sedan.

– Det hade införts innan jag tillträde som rektor men för mig var det en självklarhet att ha med eleverna och jag upplevde att de var mycket kloka, säger han.

Stockholms stad har 143 grundskolor och 26 gymnasieskolor i kommunal regi. Det blir skolor som har elever från årskurs 4 och uppåt som får delta i rekryteringsintervjuerna. Eleverna kommer att tillhöra en av fem intervjugrupper.

Det har funnits kritik från personal inom samverkansgrupperna under pilotverksamheten. Skolledarförbundet var först kritiskt till att försöksverksamheten inleddes utan samverkan. Lärarnas Riksförbund hade synpunkter på att barn skulle vara med och fatta den här typen av beslut.

– Vi fick bromsa och processade detta under våren 2016 i samverkansgrupp. Vi trodde inte att det skulle upplevas som kontroversiellt när vi startade försöket, säger Michael Martinson.

Nu finns tydliga riktlinjer kring hur det formella ska gå till kring rekryteringsintervjuerna.

Varken lärarna eller skolledarna inom Lärarförbundet är kritiska. Även Skolledarna och har släppt kritiken. Lärarnas Riksförbund har uttryckt ett principiellt motstånd mot att elever ska få ett ansvar i samband med chefstillsättningar.

– Vi fackliga har ett förtroendeuppdrag och har ansvar gentemot våra medlemmar och arbetsgivare. Vi kan ställas till svars och tvingas avgå ifall vi gör misstag. Det är ett ansvar som man inte kan avkräva elever – i synnerhet inte minderåriga, säger Ragnar Sjölander, ordförande Lärarnas Riksförbund i Stockholms stad.