Varför har du startat en förskollärarkör?

– För att sprida kunskap hur man kan sjunga med barn. Jag tror egentligen inte det sjungs för lite på förskolorna, men vi vill inspirera personalen i hur man kan ta sångglädjen ett steg vidare.

Hur menar du då? Berätta!

– Det handlar dels om att upptäcka att det går att använda sång vid så många fler tillfällen än när man sitter i en organiserad samlingsring på golvet. Man kan använda sången för att lösa konflikter, när man klär på sig för att gå ut, inför maten. Men det handlar också om att fundera på vad man har för syfte med sången vid varje tillfälle: handlar det om språkutveckling, att uttrycka känslor eller vill man ta barnens musikaliska utveckling vidare. Och där jobbar vi med hur man kan göra det.

Har du några konkreta tips på hur man gör det, utvecklar barnens musikalitet?

– Om vi börjar med själva sjungandet så är ett vanligt misstag att lägga sången alldeles för lågt, utifrån sin vuxna röst. Barns ljusa röster klarar inte det. Dessutom räknar man kanske alltid in 1,2,3 även om sången går i fyrtakt. Barnen behöver något att förhålla sig till för att kunna sjunga med. Om ingen i personalen spelar ett ackordinstrument, som till exempel gitarr, kan man sätta på bakgrundsmusik. Det blir ett stöd för barnen.

Finns det annat man kan tänka på?

– Att jobba med enkla musikaliska grunder som puls och rytm. Man kan klappa i händerna till sången, eller gå runt i puls. Eller göra rörelser och dansa till musik. Det ger barnen en djupare musikalisk upplevelse.

Vad är det för sånger ni jobbar med i förskolepersonalkören?

– Vi ses fyra gånger varje termin, en och en halv timme åt gången. Inför varje ny uppstart ber jag deltagarna, det brukar vara personal från runt 15 förskolor i hela kommunen, att komma med önskemål. Ofta försöker jag hitta musik som anknyter till teman som deltagarna jobbar med ute på förskolorna. Musiken ska vara en del av verksamhetens helhet. Jobbar man till exempel med känslor så hittar jag musik om det. 

Ni har hållit på i drygt fem år, ser ni något resultat?

– O, ja! Förskolepersonalen vittnar hela tiden om det, hur de får ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Ofta saknar man de här musikpedagogiska grunderna och kören ger inspiration. Sången blir till ännu ett pedagogiskt verktyg. Exempelvis berättade några hur de kunde lösa en konflikt mellan barnen med en sång som handlade om att ”alla får vara med”. Vi har också haft konserter i konserthuset flera vårar. Det är inget självändamål i sig, men både personal och barn har önskat det. Att se runt 200 förskolebarn som tillsammans står och delar glädjen i att kunna samma sånger, det är fantastiskt.

Hur gör man med en elev som inte kan läsa på förpackningen? Går det att tävla i matlagning? Och hur utmanar vi dem som är extra duktiga? Frågorna är många och svaren ännu fler när Sollentunas lärare träffas för att inspirera varandra.

Varför var eleverna mer motiverade den här gången jämfört med förra året när du hade samma planering av lektionen?

Frågan ställs av Mona Öhman, en av fem lärare i hem- och konsumentkunskap som sitter samlade vid ett stort bord.

– Svårt att svara på. Jag gissar att det nog beror på att elevgruppen var annorlunda den här gången, säger Eva Eriksson.

Lärarna resonerar tillsammans kring en lektionsplanering om tallriksmodellen. Kortfattat handlar det om att eleverna i sjuan ska skapa den bästa tallriken för en idrottande ungdom. De ska utgå från pasta och köttfärssås och får välja vilket recept och vilka livsmedel de vill använda. Det är Eva Eriksson från Gillboskolan som delar med sig av sina erfarenhet från lektionen.

Temat för dagens träff är tillgänglig skola. Mona Öhman berättar om en elev som har mycket svårt att arbeta när någon tittar på vad hen gör. Hon undrar hur man skulle kunna inkludera den eleven i uppgiften.

Camilla Östergren, som är lärare här på Edsbergsskolan, har ett tips:

– Vi hade en elev en gång som fick filma sig själv. Sedan kunde vi titta på metoderna i matlagningen. Det bedömde vi som viktigare än hur själva maträtten smakade, berättar hon.

Diskussionerna övergår sedan i hur alla ska kunna utmanas av att laga den bästa måltiden för en idrottande ungdom.

– De som är duktiga läser på förpackningarna och de reflekterar över vilka val de gjort utifrån hälsa, ekonomi och miljö, säger Eva Eriksson.

– Jag har elever som inte kan läsa på en förpackning. Jag har till exempel särskoleelever integrerade, berättar Mona Öhman.

– Då kan någon annan läsa för dem och så får de resonera över sina val till maträtten, tipsar Eva Eriksson.

Inslaget med tävling i lektionen intresserar lärarna. Priset till den som skapar den bästa tallriken är äran. Slutresultatet, själva rätten, dokumenteras med text och foto, berättar Eva Eriksson.

– Möjligen är killarna mer sporrade över att det är tävling, men det är egentligen inte så upphaussat, säger hon.

Dagens träff ingår i Sollentuna kommuns modell för lokal utveckling. Syftet är att stärka det kollegiala samarbetet och lärandet mellan olika skolor. Varje termin är det tre till fyra träffar för varje ämne.

Annica Sund, som är förstelärare i hem- och konsumentkunskap, har extra ansvar för innehållet under träffarna. Hon är också lite av en samtalsledare runt bordet och ser till så att alla blir delaktiga.

I dag är det också hon som bidrar med kaffebröd. Termosar och kanelknäckekakor står framme på ett bord. Och i salen surrar tvättmaskinen som är full med diskhanddukar.

Danes möte inleddes med att alla kort fick berätta om en lektion och sedan föll valet på den om tallriksmodellen. En övergripande fråga för nätverket är att få till en rättvis och likvärdig bedömning i de olika skolorna.

– Vi måste ha samsyn kring förmågorna och kunskapskraven så att vi bedömer samma saker. Man hör ibland från eleverna att de tycker att kompisarna får högre betyg på någon annan skola. Genom att diskutera betyg kan vi få så likvärdig bedömning som möjligt, säger Annica Sund.

En rektor eller biträdande rektor är också med på träffarna. För hem- och konsumentkunskap är det Katarina Österberg, rektor vid Sofielundsskolan. Hon har i dag suttit med sex lärare i den andra hkk-salen.

– Förra året var jag med bildlärarna. Det är värdefullt att få den här inblicken då jag inte är ämnesexpert. Förslaget om att ha de här träffarna har kommit från lärare i praktiskt estetiska ämnen då de ofta saknar kollegor i sina ämnen, säger hon.

Kaffet är slut och ingen vill ha någon mer av Annica Sunds kanelknäckekakor. Med andra ord så börjar dagens träff lida mot sitt slut efter nära två timmars diskussioner.

Nästa gång är det möte i Sofielundsskolan. Då ska lärarna få följa en lektion i en åttondeklass. Sedan ska de resonera kring och jämföra hur de skulle ha bedömt olika moment.

Andrea Silier, lärare i hem- och konsumentkunskap vid Sollentuna musikklasser, är nöjd med dagens möte.

– I det här forumet kan man säga saker och veta att de andra förstår. Man får nya synvinklar och man kan utveckla sin undervisning. I de här mindre ämnena har vi inte alltid en kollega.

Hon har också fått med sig några tips.

– Jag tar med mig att man kan skriva upp olika begrepp och att jag kan visualisera och lägga till med en bild bredvid ordet. Det gör nog att fler elever förstår bättre och lär sig mer. 

Hur kan en skoltrött elev få tillbaka lusten? Uppmuntran, utmaning på rätt nivå och konkret återkoppling föder motivation enligt forskare.

Vad är motivation egentligen? I sin doktorsavhandling vid Karolinska institutet undersökte Alva Appelgren vad mellanstadieelever och vuxna personer motiveras av och vilken typ av feedback som är mest effektiv.

– Motivation är en drivkraft som behövs för att man ska kunna påbörja någonting, men också för att man ska vilja fortsätta med aktiviteten eller uppgiften. Det handlar också om förväntningar och vad man klarar av. Viljan och drivkraften kan vara grundad i olika saker, säger Alva Appelgren.

Hon kopplar motivation till inre och yttre faktorer.

– Ja, om det är inre faktorer drivs man av det man själv vill göra. Yttre faktorer är att man drivs av någon belöning som pengar, godis eller betyg, förklarar Alva Appelgren.

I sin avhandling kom hon fram till att det är bättre att komma med konkret beröm som rör prestationen och hör ihop med personens utveckling framåt. ”Du valde rätt” är ett sådant exempel. Kommentarer som exempelvis ”du är smart”, bedömer individens karaktär och kan snarare skapa osäkerhet och tvivel när det kommer till den egna förmågan.

– Små, små nyanser gör skillnad. Det finska uttrycket sisu beskriver uthållighet och kampvilja. I engelskan pratar man om effort, även det är positivt, att man är beslutsam och försöker, att man känner att man kan påverka situationen. Men i svenskan talar vi om ansträngning som inte har en lika positiv klang. Det beskriver mer något som är belastande och påfrestande, säger Alva Appelgren.

Hon understryker att det ska vara bra att anstränga sig, men att det i vårt språk inte ger samma positiva signaler.

– Man måste tänka på det extra mycket, lägga vikt vid att förklara att det inte är så att saker kommer naturligt. Man måste anstränga sig och öva på något och det är viktigt att förmedla det. Lärarna påverkar detta, får man uppmuntran så är chansen mycket större att man fortsätter, säger Alva Appelgren.

Hon menar också att skolan måste ge eleverna uppgifter som känns kul och givande och att lärarna ska kunna förmedla syftet, men då gäller det att även hitta rätt svårighetsgrad för varje elev. Annars riskerar vissa att tycka att det är för svårt, samtidigt som andra elever kanske känner att det är för lätt.

Joanna Giota är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och inne på samma spår. Hon menar att elevernas egen motivation inte får så stort utrymme, att skolan har problem med just det Alva Appelgren nämner, med att stötta de svagaste eleverna och utmana de starkaste.

Man måste som lärare kunna se var eleverna befinner sig, hur de lär sig och vad de vill uppnå. Då kommer prestationen också att bli mer positiv. Det kräver tid att se varje elev och det är jättesvårt när man har många elever som har olika behov och helt olika intressen, säger Joanna Giota.

Hon menar samtidigt att skolan måste kännas meningsfull här och nu, att det inte räcker att prata om nyttan av ett ämne i framtiden. Hon efterlyser även ett större mått av elevinflytande.

– Det är ofta de starka eleverna som är med och bestämmer i elevråd och liknande och då tappar vi många som känner att de inte blir motiverade och som inte känner sig lyssnade på. Vad har vi för elevsyn, ja, hur möter vi elever som vi kanske inte tycker om, som vi kanske uppfattar som stökiga eller som utmanar oss? undrar Joanna Giota.

Beteendevetaren Staffan Hultgren, med ett förflutet som lärare i idrott och hälsa, har i många år varit utbildare och föreläsare på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Han menar att den svenska skolan länge har koncentrerats på metoder och resultat med fokus på fakta. De som inte är motiverade, får dåliga resultat. Då löser man det med hårdare tag, regler och ordning, i stället för att fokusera på ungdomars behov och att hjälpa dem att hitta motivationen.

– När jag var lärare såg jag det som min uppgift att ägna tid åt de elever som inte var motiverade. De andra kunde jag lätt ordna sysselsättning åt. De utvecklades ändå, säger Staffan Hultgren.

Han berättar att han till och med gick och fikade med elever på lektionstid för att väcka deras engagemang och nyfikenhet.

Som han ser det är det tre saker ungdomar behöver lära sig som de inte lär sig av sig själva. Det handlar om att träna upp sin empatiska förmåga, att lära sig att tänka i konsekvenser (om jag gör något, hur blir det då?), att lära sig vad strategier är (hur gör jag för att få till en förändring?) och hur man praktiskt tillämpar dessa strategier i skolans vardag.

– Har man inget av det här då är man ofta helt omotiverad till att gå i skolan.

Om man däremot jobbar aktivt med de tre områdena är det ”relativt enkelt” att få eleverna motiverade, enligt Staffan Hultgren.

– Då kommer också glädjen tillbaka. ”Dina lektioner vill jag vara närvarande på. Du ser något hos mig som jag inte ser. Det vill jag förstå”. Då skapar man goda förutsättningar för motivation till de flesta ämnena i skolan

Med längre teman och tydliga syften med varje lektion ökar motivationen bland eleverna. Det märker försteläraren Johanna Jonsson, som nu fått utökad tid för sitt ämne.

Johanna Jonsson med en dator under ena armen och en banan i den andra. Hon har precis avslutat dagens sista lektion i idrott och hälsa här på Vittra Södermalm i Stockholm där hon är förste­lärare.

Skolan har inför det här läsåret fördubblat antalet lektioner i idrott och hälsa för alla klasser i grundskolan. Syftet är att både förbättra elevernas välmående och höja deras studieresultat.

Men hur motiverar man elever som inte är så förtjusta i ämnet om det blir ännu fler lektioner?

– Jag berättar om syftet med varje pass. Vi talar också om vilken god investering idrott och hälsa är för livet. Jag är tydlig med vad vi ska göra inför varje lektion. De elever som är oroliga kan få hem planeringen eller titta på Google Classroom.

Johanna Jonsson försöker också använda sig av längre teman. Niorna har ett projekt där de under en sexveckorsperiod lägger upp en planering om hur de ska nå ett visst kunskapskrav.

– Det är spännande att se vilken implementering det blir av kunskapen i stället för ett duttande. Det här har ökat motivationen avsevärt för de äldre eleverna.

Hur berättar man för en åttaåring att träning är en investering för hälsan?

– Vi har till exempel pratat om en artikel som beskriver hur elever i Chicago har presterat dubbelt så bra i matematik när de har cyklat och tränat innan lektionen. De märker också själva att det är skönare att läsa när de har tränat innan och blivit av med spring i benen.

Riskerar idrott och hälsa att förlora sitt värde som eget kunskapsämne när det ofta i debatten sägs att det är bra för att motivera elever att prestera i andra ämnen?

– Jag tycker inte det. Att träna och vara fysiskt aktiv är populärt i dag. Det är inne och på så vis får ämnet hög status. Jag har motiverade elever som vill visa att de är duktiga. Och är det något som vi idrottslärare är bra på så är det feedback som vi ger direkt i salen.

Är betyg ett sätt att skapa motivation hos eleverna?

– För en del, medan det för andra skapar press. Jag är tydlig med att det är vad man presterar som bedöms, inte om man är snäll eller rolig. Om någon till exempel säger att han eller hon inte kan dansa så tydliggör jag att det är själva processen som bedöms, inte endast det summativa resultatet. Att utvecklas så långt som möjligt är en mycket viktig del i utbildningen.

Johanna Jonsson är ensam lärare i idrott och hälsa men hon tycker ändå att hon kan få bra inspiration för egen del.

– För det första är jag en väldigt glad och nöjd lärare och förstår inte hur man kan ha något annat jobb. När det gäller påfyllning för mig som idrottslärare så finns det bra sidor på nätet och grupper på Facebook där man kan dela med sig och få inspiration. Sen tvingar jag mina kollegor att lyssna på mig. De brukar ge mig bra feedback. 

Hopprep, snabba upphopp och några varv runt huset. Så kan ett tidigt träningspass på Kringlaskolan i Södertälje se ut. Pulsen går upp och tanken är att studieresultaten ska gå samma väg.

För två år sedan satt Magnus Andersson på en lärarkonferens och lyssnade på en föreläsning om pulsträning och hur den hänger ihop med skolresultaten. Det berättades om ett tv-inslag från en skola i Chicago, Naperville Central High School, som arbetade just med fysisk aktivitet, pulsträning, kopplat till inlärning.

Magnus Andersson jobbar på Kringlaskolan i Södertälje. Hans tankar sedan länge, att skolresultaten gynnas av att eleverna rör på sig, gick plötsligt att länka ihop med befintlig forskning. Han övertalade skolans rektor och så åkte de, tillsammans med läraren Nedzad Karaahmetovic som undervisar i idrott och hälsa, till Chicago för att kolla in pulsträningen på Naperville Central High School.

– De hade fantastiska förutsättningar, det var en annan värld. Fem idrottshallar och gym med alla tänkbara redskap. De hade en annan nivå, men det handlar om att få upp pulsen, säger Magnus Andersson som numera är biträdande rektor.

Det är en riktig Tomas Ledin-morgon i stadsdelen Geneta i Södertälje. Inte ett moln syns på himlen, men det är en kylig, och krispig höstvariant. Om 45 minuter börjar matematiklektionen för niorna på Kringlaskolan, men redan nu, kvart i åtta, står drygt 25 elever på skolgården.

Den här morgonen är det Kristina Özel Jakobson som leder passet med PFL, puls för lärande. Hon ber eleverna att springa tre varv runt den närmaste skolbyggnaden och sedan delar de upp sig på två stationer. På den ena ska de böja sig ner, sätta händerna i marken för att sedan hoppa upp med nävarna i luften. Vid den andra stationen står en plastlåda som innehåller en massa färgglada hopprep. Egentligen ska varje elev bära en pulsklocka vars information direkt syns på lärarnas surfplatta, men skolan väntar på att nya armband ska komma. Tanken är att eleverna ska nå upp till ungefär 80 procent av maxpuls. Meningen är att det ska generera energi och koncentration till lektionerna efteråt.

– Det kändes så rätt när man såg eleverna i Chicago komma ner till träningen. De tog sina pulsband och ja, sen började det. Det var så enkelt. De bara gjorde det, förklarar Nedzad Karaahmetovic.

– Ja, de har ju det inbakat i sin skoldag, men även där hade de börjat på den här nivån och de hade snabbt sett goda resultat. Främst för så kallade struggling students, sådana som hade problem med matten. Och för dem med diagnoser. De ansvariga där pratade också om att det gav effekt socialt. Det blev mindre bråk och mindre stök, säger Magnus Andersson.

Kringlaskolan började med med frivilliga PFL-pass förra hösten och Magnus Andersson tycker att det gav ett annat lugn i skolan redan under det första läsåret. Då var det 38 åttor och nior som deltog, av sammanlagt runt 100 elever. Den här terminen handlar det om dryga 30 elever i åttan och nian och runt 20 som går i sjätte klass.

– Så klart pushar vi på dem, de äldre är ju tonåringar. Det är klart de är lite trötta ibland. Jag kan förstå att det inte alltid är kul att gå upp tidigt, att komma hit när det är mörkt och kallt. Men de gnuggar på bra, säger Magnus Andersson.

Flera av eleverna har bara kortärmade tröjor och shorts på sig, trots de få plusgraderna. En av killarna springer med armarna innanför tröjan och Kristina Özel Jacobsson tjoar till honom att han ska ta ut armarna. Han ropar tillbaka: ”Ah, men det är kallt”. Han fortsätter springa, armarna trollas ut och farten höjs direkt. Även skolans lärare får vara med på PFL-passen. Som Tove Gottfriedz som får beröm när hon med stor inlevelse hoppar upp och ner på stället. ”Bra jobbat, Tove!”.

De elever somär med på de två passen i veckan har fått skriva på ett kontrakt där de lovar att delta aktivt. Nedzad Karaahmetovic konstaterar att det är viktigt att locka alla, ett sätt är att variera träningspassen så mycket som möjligt. Han påpekar också att några elever som har det lite svårare i till exempel matematik, är med som en del av en typ av åtgärdsprogram.

Förra året fick också alla sjätteklassare godkänt på nationella provet i matematik. Med ett leende erkänner Nedzad Karaahmetovic att det inte går att veta om PFL-passen verkligen hade något med det att göra. Men morgonträningen har åtminstone inneburit att många har fått bättre kondition och en mer positiv inställning till ämnet idrott och hälsa. Inte minst gäller det de elever som inte är så fysiskt aktiva utanför skolan.

– Egentligen krävs det inte så mycket för att få upp pulsen till 80 procent av maxpulsen. När man kommer in i ett flow när man joggar och känner att det här tempot kan jag hålla länge, då är man på rätt nivå. Lär de sig det, då är det inte jobbigt, säger Nedzad Karaahmetovic, samtidigt som svischandet och vinandet från hoppreps­hopparna omkring honom tonsätter det han säger.

Melissa Krideär en av de elever som märker skillnad. Hon tycker om att idrotta, så hon nappade direkt när chansen dök upp.

– Det är roligt men jobbigt. Men det känns att man blir piggare och mer motiverad. Jag märker verkligen skillnad, jag har fått högre betyg. Särskilt jobbigt var det i början, men jag vande mig snabbt. Hjärnan börjar arbeta eftersom pulsen höjs, förklarar Melissa Kride.

Christian Halef går i nian. Han tycker att det är lättare att hänga med på lektionerna sedan de började med PFL-passen.

– Att det ger bättre skolresultat lät ju häftigt, speciellt matten. Och jag vill höja mig i matte, ­eller jag vill ju höja mig i alla ämnen. Ju piggare jag blir, desto mer fortsätter jag att plugga, säger Christian Halef. 

Många älskar vårt ämne. Det ger motivationen draghjälp, menar Åsa Grundström som är lärare i hem- och konsumentkunskap och förstelärare med inriktning mot bedömning.

För att motivera eleverna i sitt ämne handlar det också om att själv vara en motiverad lärare, menar Åsa Grundström. För hennes del är det inget problem eftersom hon tycker att innehållet i hem- och konsumentkunskapen är så viktigt:

– Det handlar om att främja hälsosam livsstil och att eleverna ska få känna glädje i att laga mat och skapa intresse för ekonomi och miljö, säger hon.

Åsa Grundström är lärare i hem- och konsumentkunskap samt svenska på Västangårds skola i Umeå. Hon ser tydlighet och struktur som viktigt i undervisningen. Inte minst för de elever som är lite osäkra på vad ämnet hem- och konsumentkunskap innehåller.

– De ska veta vad som förväntas när de kommer till lektionen. Det krävs ett tydligt ledarskap för att få eleverna med sig och för att få dem att känna sig trygga. Det här är ett ämne där det är väldigt olika vad eleverna har med sig för kunskaper och färdigheter när de kommer till sexan. Några kanske hjälper till med middagen och annat i hemmet medan andra inte har så stor vana.

Hur är intresset för ämnet?

– Det är stort och här har vi draghjälp när det gäller motivation. En del säger att det är det enda ämnet där de får lära sig något riktigt. Det är ytterst få som inte gillar hkk.

Hur får du själv inspiration som lärare?

– Vi har ett jättebra nätverk för hem- och konsumentkunskap här i Umeå. Vi träffas två till tre gånger per termin för att utbyta idéer och erfarenheter. Ibland har vi någon speciell fråga kring ämnet, till exempel innehållet och progressionen i olika årskurser. Jag och många andra lärare arbetar ju ensamma på våra skolor med hem- och konsumentkunskap så det blir viktigt att ha någon kollega att diskutera ämnesfrågor med.

Kan du ha lärarna på din skola som bollplank?

– Inte så mycket om den praktiska undervisningen förutom att jag samarbetar med SO- och NO-läraren, främst när det gäller ekonomi och näringslära. I elevfrågor så har jag självklart stöd av mina kollegor. Vi är en liten skola så alla har i stort sett alla elever.

I Åsa Grundströms uppdrag som förste­lärare ingår bland annat att bidra till kollegialt lärande. I praktiken handlar det om att hålla i fortbildning om bedömning för kollegorna och att ansvara för möten.

– Uppdragen som förstelärare har varit lite oklara i kommunen, men en grund är att verka för skolutveckling, så klart, och att inspirera mina kollegor. 

I tv-serien Gympaläraren fick Kalle Zackari Wahlström motsträviga elever att komma till lektionerna. Här är hans bästa tips för att motivera elever i idrott och hälsa.

1 Var snäll mot eleverna.

– Barn är så ovana vid att vuxna är schysta mot dem. Det blir mycket förmaningar, som ”gör inte det och gör inte det”.

2 Gör så att eleverna känner sig duktiga.

– Vi vuxna kan välja vad vi vill göra men barn måste vara i skolan, det är lag. Därför är det viktigt att de känner sig bra. Säg ”hej alla duktiga barn, vad roligt att ni är här”. Skapa en trygg situation. Då är det svårt med lagspel. Innehållet måste anpassas till alla. De som har det mest krångligt måste få lyckas med sina övningar.

3 Gör så att lektionen känns meningsfull.

– Eleverna måste känna att de är i skolan för sin egen och inte för de vuxnas skull. Man måste ha olika knep och man måste se varje elev, men att skapa meningsfullhet för alla är nog den svåraste utmaningen. Att säga till barnen att de har nytta av den här träningen senare i livet biter inte för att öka motivationen.

4 Ha supernärvaro.

– Man måste se och bekräfta alla barnen. Man ska vara en skön person, om man kan säga så, och man ska vara vara ödmjuk.

5 Våga göra fel.

– Man ska kunna visa att det är okej att göra fel även som lärare. Det kan handla om att man inte klarar en övning i ringarna eller något annat.

När stödet sätts in för att skapa arbetsro i klassen, och dessutom förutsätter en diagnos – då är det inte konstigt att flickor blir utan.

Åtgärdsprogram är nästan dubbelt så vanligt bland pojkar som bland flickor. Och i de särskilda undervisningsgrupperna är pojkarna i klar majoritet.

Betyder det att pojkar behöver dubbelt så mycket hjälp i skolan eller är stödet snedfördelat mellan könen? Det är svårt att svara på eftersom vi inte kan sätta en siffra på det verkliga behovet i respektive grupp. Individers stödbehov bestäms av en komplicerad mix av medfödda egenskaper, förvärvade förmågor och sociala faktorer. Den går inte att översätta till en genomsnittssiffra för pojkar respektive flickor.

Det som står klart är att pojkar presterar sämre i skolan och har gjort så under en lång tid. Det spelar ingen roll om man tittar på betygen, de nationella proven eller internationella undersökningar som Pisa. Flickorna överglänser konsekvent pojkarna, särskilt när det gäller läsning som är en viktig grundfärdighet i skolan. Det är en omständighet som talar för att stödbehovet är mindre hos flickor som grupp.

Men även om flickors snittresultat är bättre finns det förstås en grupp lågpresterande flickor som behöver särskilt stöd. Det finns tecken på att de drar det kortaste strået i kampen om skolans knappa stödresurser. De orsakar helt enkelt inte tillräckligt mycket besvär. För om valet står mellan att sätta in åtgärder för en flicka som inte hänger med i undervisningen och en pojke som omöjliggör undervisningen för hela klassen så faller valet lätt på den senare. Skolan prioriterar i de flesta fall att ”lösa ett klassrumsproblem” som Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik vid Uppsala universitet, uttrycker det.

– Det blir tydligt när man gör studier på lokalnivå att stödet sätts in för de barn som stör ordningen så pass mycket att det blir svårt för läraren att genomföra undervisningen.

Och det är pojkar som är stökigast?

– Vissa pojkar blir mer synliga i klassrummet och tar mycket uppmärksamhet på bekostnad av andra barn, däribland flickor som är i behov av stöd. Det visar sig om man anlägger ett genusperspektiv och det är en delförklaring till att mest pojkar hamnar i åtgärdsprogrammen.

Pojkar är överrepresenterade när det gäller flera av de diagnoser som kräver mycket stödinsatser i skolan, bland annat adhd. Delvis kan även det hänga ihop med skolans fokus på att hantera stökiga elever, tror Ann-Carita Evaldsson.

– Sättet att få extra stöd i dag går ofta via en utredning som leder fram till en diagnos. Och den processen sätts många gånger igång för att hantera ett klassrumsproblem.

Lisa Asp-Onsjö är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskar om elevdokumentation och skillnader i flickors och pojkars skolresultat. Hon menar att det syns i åtgärdsprogrammen för pojkar att stödet ofta är en disciplinåtgärd.

– Åtgärdsprogrammen tar ofta fasta på pojkarnas problematiska beteende och att man menar att de inte kan vara i klassrummet hela tiden.

Hon tror också att skolan ibland underskattar flickors kunskapsbrister.

– Flickor får ofta högre betyg än vad som motsvarar deras resultat på nationella prov. De kompenserar genom att vara trevliga mot lärarna, lämna in sina arbeten i tid med ett snyggt försättsblad och ha hög närvaro på lektionerna.

Kan de undgå en F-varning på det sättet?

– Ja, och då aktualiseras inte heller frågan om att sätta in särskilt stöd.

År 2010 skrev professor Inga Wernersson en rapport om könsskillnader i skolprestationer för den statliga Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja. Där konstaterade hon att skillnaderna i begåvning mellan pojkar och flickor är små eller obefintliga. Flickornas försprång förklaras snarare av deras förhållningssätt. De lägger ner mer tid, arbete och engagemang i skolarbetet och tillämpar mer effektiva arbetssätt.

Men det faktum att flickor pluggar mer och kämpar hårdare för att leva upp till skolans norm är inte bara till fördel för dem, enligt Lisa Asp-Onsjö.

– Baksidan är att flickor i högre utsträckning lider av psykisk ohälsa och stress.

Om det nu är så att flickor missgynnas när stödet i skolan fördelas – hur kommer vi till rätta med problemet? Professor Ann-Carita Evaldsson tror att en del av lösningen finns i den rådande trenden inom specialpedagogiken. Den som går bort från särlösningar mot att anpassa det ordinarie klassrummet.

– Den strategin har visat sig fruktbar inte bara för de problematiska pojkarna utan för alla elever i klassen. Det kan ge hjälp också till flickorna som sitter tysta men inte klarar sina uppgifter. 

Hon efterlyser också ett mer normkritiskt perspektiv i skolan.

– Då kanske vi skulle få syn på de grupper som har varit osynliga. Det kan vara de tysta flickorna. Men det finns fler aspekter att undersöka som har att göra med exempelvis klass och etnicitet.

Flickor får mindre särskilt stöd men har ändå bättre skolresultat. Är stödet till pojkarna rent av kontraproduktivt? Ja, i vissa fall kan det vara det, enligt Ann-Carita Evaldsson.

– Det finns många studier som visar att det här med att bli plockad ur klassrummet och placerad i särskild undervisningsgrupp inte leder till en framgångsrik skolkarriär. 

Skolan har blivit bättre på att upptäcka flickor med adhd, enligt forskaren Svenny Kopp. Men utvecklingen är inte lika positiv för flickor med autism.

När Svenny Kopp publicerade sin avhandling år 2010 blev den en väckarklocka för många. Hon visade att sjukvården gång på gång misslyckades med att ställa rätt diagnos på flickor med adhd och autism. Konsekvensen blev onödigt lidande för flickorna som fick vänta länge på rätt behandling och rätt insatser. Många blev mobbade i skolan och misslyckades med sina studier.

Men något har hänt under de år som gått sedan avhandlingen publicerades, enligt Svenny Kopp, medicine doktor och specialist i barn- och ungdomspsykiatri.

– Det har kommit mycket ny forskning om adhd hos flickor och i dag upptäcks många fler, berättar hon.

Hon ser också en ökad medvetenhet hos skolpersonal som bidrar till att fler flickor utreds för adhd.

– På en del håll har lärarna blivit duktiga på att fånga upp flickors signaler. Det kan annars vara svårt eftersom flickors problem inte är lika synliga i skolan. De är mer utåtagerande i hemmet.

Forskarna räknar med att adhd är ungefär dubbelt så vanligt bland pojkar som bland flickor. Men tittar man på faktiskt ställda diagnoser så är skillnaden betydligt större. I många landsting är det hela fyra till sex gånger vanligare att pojkar får en adhd-diagnos. Den snedfördelningen har funnits länge. Det nya är att den verkar ha försvunnit på några ställen i landet, enligt Svenny Kopp. Där är det numera ”bara” dubbelt så vanligt att pojkar får diagnosen vilket speglar den förväntade fördelningen enligt forskningen.

Mycket har alltså hänt när det gäller flickor och adhd. Men när det gäller diagnosen autism har utvecklingen inte gått framåt lika mycket, anser Svenny Kopp.

– Det finns fortfarande väldigt lite forskning om flickor och autism och det finns en stor osäkerhet kring när diagnosen ska sättas på flickor.

Sjätteklassaren Flora Lunding fick ta saken i egna händer och skaffa sig en plats i Vasaskolans resursklasser. Här kan hon jobba ostört.

Höstlöven ligger i drivor ute på skolgården och på ett bord i kapprummet står en urgröpt pumpa och grinar tandlöst mot besökaren. Inga elever syns till men här och var ligger påbörjade pärlplattor med svarta fladdermöss. Allhelgona är fortfarande ett par helger bort men skräckpysslandet är i full gång i Vasaskolans resursklasser. Här går femton elever i årskurserna F–6 med diagnoser som Aspergers syndrom, högfungerande autism, adhd och add.

En bit ner i korridoren, i ett av de små klassrummen, sitter fem elever i sexan och räknar primtal. Det enda man hör är lite rasp från blyertspennor och prassel när någon vänder blad i matteboken. Annars är det tyst. Läraren Cajsa Jahn smyger runt mellan bänkarna och konverserar lågmält.

– Ska vi göra så att du jobbar fram till den här uppgiften så kan du rita lite sedan? Jag kan göra ett streck här i boken, säger hon.

Nej, det behövs inget streck, tycker eleven Flora Lunding och sätter i gång med första uppgiften. Matten är inte hennes favoritämne. Hon beskriver det som lite ”hälften, hälften” så där. Mest gillar hon att teckna, gärna storögda japanska mangafigurer eller superskurken Harley Quinn från Batmanserien. Så här års varvar hon med lite Halloweenpumpor också.

Hon kom till Vasaskolans resursklasser från en vanlig klass på samma skola. Hon trivdes inget vidare där.

– De andra pratade så mycket och när läraren gick ut så blev det jättestökigt, minns hon.

Frågar man hennes nuvarande klasskamrater så bär de på liknande erfarenheter. Här i resursklasserna talar man om en slags ”intrycksallergi” som gör eleverna extra känsliga för stökiga miljöer och höga ljudnivåer.

I Flora Lundings fall var det inte skolans personal som såg att hon behövde komma till en mindre klass, utan det var hon själv som insåg.

– Jag kollade upp vad resursklasserna var för något och sedan bad jag mamma och pappa att få börja här, förklarar hon.

Och så blev det. Flora Lundings nuvarande lärare, Cajsa Jahn, tycker att det är typiskt att skolan missade Floras stödbehov.

– Pojkar blir utåtagerande medan flickorna har sitt kaos inuti och fångas därför inte upp av vare sig skolan eller psykiatrin, säger hon.

Flickorna har dessutom strategier som gör dem svårare att upptäcka, enligt henne.

– De förstår kanske inte ett ord av lärarens instruktioner men när alla andra elever tar upp sina engelskaböcker så gör de likadant. Flickorna följer flocken och tar rygg på andra barn.

Av 15 elever i Vasaskolans resursklasser är fyra flickor. Det är visserligen en rekordhög andel jämfört med tidigare år men fortfarande en avsevärd snedfördelning. Cajsa Jahn ser det som ett tecken på att flickor med neuropsykiatriska funktionshinder, npf, går osedda genom systemet och glöms bort ute på skolorna.

– Det är ett stort misslyckande och väldigt tragiskt när man samtidigt läser att många av dem utvecklar självskadebeteenden och ätstörningar. De tar skada utan att någon har sett dem, konstaterar hon.

Hon har jobbat med npf-elever i åtta år samtidigt som hon har fortbildat sig inom området. Numera arbetar hon också med att handleda andra lärare i knepiga elevärenden. Och även i den rollen märker hon att flickors stödbehov hamnar i skymundan.

– Vi har kollegial handledning i tolv olika grupper med lärare. Hittills är det bara i en av grupperna som lärarna har tagit upp svårigheter kring en flicka. I övrigt handlar det bara om pojkar, berättar hon.

Hon tror att det behövs stora utbildningsinsatser om lärare i allmänhet ska bli bättre på att fånga upp flickors signaler.

– Samtidigt har jag stor respekt för att lärarna har mycket annat att hålla koll på. Kanske behöver vi få in andra yrkesgrupper i skolan som hjälper till.

Hon nämner socialpedagoger som exempel.

– Det är en grupp som kan betrakta klassrummet med andra glasögon och som har en spetskompetens när det gäller hur pojkar och flickor bemöts.

En annan som verkar ha blick för de här frågorna är eleven Måns Derouche Hasselberg. Han har suttit tyst vid sin bänk, uppslukad av en bok, men nu vill han ge sin syn på saken.

– Om det var en kille och en tjej som räckte upp handen samtidigt i min gamla klass så var det alltid killen som fick hjälp först. Säkert åtta av tio gånger.

Varför är det så tror du?

– Jag vet verkligen inte.

Vad tycker du om att det går så få tjejer här i resursklasserna?

– Det är lite dumt. Tjejer borde få lika mycket hjälp som killar. Jag trivs mycket bättre i skolan sedan jag började här. I min gamla skola trivdes jag tre och här trivs jag åtta.

Forskningen visar att diagnoser många gånger är avgörande för att elever ska få särskilt stöd. Det riskerar att missgynna flickor eftersom de inte får diagnoser i lika hög utsträckning som pojkar. Det beror i sin tur på att psykiatrin saknar kunskap om hur npf kommer till uttryck hos flickor, menar Cajsa Jahn och hänvisar till psykiatern Svenny Kopps forskning (se sid 27).

Cajsa Jahn har själv fått insyn i de utredningar som görs inom barn- och ungdomspsykiatrin eftersom hon är med när resultaten redovisas för hennes elever. Intrycket är att flickor ofta blir utan diagnos för att de inte riktigt passar in i mallen, upplever hon.

– Flickor har till exempel inte lika svårt med ögonkontakt eller att läsa av ansikten, enligt min erfarenhet. När psykiatrin ser det i en utredning så blir det lätt ”check, inte autism”.

Men hon tycker inte man kan vara så fyrkantig, särskilt inte om eleven visar upp en mängd andra typiska svårigheter som ljudkänslighet, tendenser att fastna i detaljer, bristande föreställningsförmåga och svårigheter att strukturera sina uppgifter.

– Det är problem som verkligen ställer till det under skoldagen. Att kunna ha ögonkontakt är en petitess i jämförelse.

Hon blir frustrerad över det hon ser.

– Det är så många rättigheter som flickorna går miste om utan en diagnos. Det handlar om allt från skolskjuts till att få stödpersoner, konstaterar hon. 

När skolor ber om råd handlar det oftast om pojkar. Flickor uppmärksammas i princip bara om de beter sig som pojkar, visar en ny rapport från SPSM.

Under flera års tid har Specialpedagogiska skolmyndigheten, spsm, lagt märke till att skolor betydligt oftare vänder sig till myndigheten med frågor om pojkar än om flickor. Det märks särskilt när det gäller elever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, som adhd och autismspektrumtillstånd. Av rådgivningsuppdragen kring npf mellan 2013 och 2015 handlade bara 13 procent om flickor medan 59 procent rörde pojkar. Övriga berörde blandade grupper.

I en ännu opublicerad studie har spsm gått igenom ett antal ”flick-” respektive ”pojkärenden” för att försöka reda ut vad snedfördelningen beror på.

– Vi upptäckte snart att de flickärenden som kommer till oss är pojklika, det vill säga de rör flickor som är utåtagerande och som påverkar klassen och lärarna i stor utsträckning. Då är läget så pass akut att skolan ber om rådgivning, säger Charlotta Pettersson, projektledare för studien på spsm.

Hon insåg att svaret på frågan om varför så få skolor vill ha råd om flickor inte stod att finna i befintliga rådgivningsärenden, utan tvärtom – i de ärenden som inte kommer in. Studien kompletterades därför med intervjuer med spsm:s rådgivare, som bygger sina resonemang på befintlig forskning samt sina egna erfarenheter av hur skolor arbetar med elever i behov av stöd.

Slutsatsen är att det finns ett mörkertal bakom det låga antalet flickärenden. Det skulle alltså finns en rad flickor där ute i klassrummen med icke pojkaktiga symtom, som ännu inte har upptäckts av sina lärare.

Dags för en brasklapp! Självklart handlar det om generaliseringar när vi skriver ”flicksymtom/pojksymtom”. Ingen människa är den andra lik och funktionsvariationer är just individuella variationer. Dock finns det forskning, exempelvis av Svenny Kopp och Karin Sonnby, som pekar på skillnader i hur npf-diagnoser tar sig uttryck hos pojkar och flickor.

– Flickorna döljer sina svårigheter bättre än pojkarna och vänder symtomen inåt i stället. De blir duktiga på att härma andra och kan därför se ut att hänga med bättre än de gör. Deras beteende stör inte omgivningen på samma sätt som pojkarnas utåtagerande beteende, säger Charlotta Pettersson.

Den hyperaktivitet som förknippas med adhd, kan i flickors fall ta sig uttryck i en överdriven pratsamhet och stora känslostormar. Den kan också visa sig i en ”inåtriktad hyperaktivitet”, med ord från Kitty Lassinanttis avhandling från 2014 om kvinnor med adhd. När hyperaktiviteten vänds inåt kan den omvandlas till ångest eller kroppsliga smärtor.

Och vad händer med den flicka som bitit ihop hela skoldagen, dolt sina svårigheter att lösa matteuppgifterna och härmat det sociala samspelet på rasterna? Energinivån är på noll när hon kommer hem och hon exploderar känslomässigt. Därför är det vanligt att föräldrarna uppfattar flickors problem tidigare än vad lärarna gör, påpekar en rådgivare i studien. I vissa fall känner sig föräldrarna dessutom misstrodda av skolan när de påpekar att dottern har det kämpigt.

Flickors svårigheter blir synliga i skolan först när kunskapskraven ökar; vid nationella prov eller betygsättning. Då visar det sig att hon som suttit tyst bakom sin lugg på bakersta raden inte har hängt med.

– Våra rådgivare berättar att lärare inte sällan blir förvånade när de får höra att en viss flicka har adhd. ”Va, hon som är så lugn och tyst?!” Det händer tyvärr att skolor är rätt nöjda med att eleven är tyst och verkar göra det hon ska. De har inte resurser att fördjupa sig i hur det egentligen ligger till.

Här behövervi fundera kring normer, tycker Charlotta Pettersson. Flickor förmodas vara lugna och duktiga, pojkar rörliga och utåtriktade. När en flicka med adhd visar sina symtom på ett mer traditionellt, pojkaktigt vis – ja, då hamnar hon långt utanför normen. Och då, först då, blir hon föremål för skolans oro och insatser.

Även om flickors och pojkars symtom på en npf-problematik kan variera, så behöver de i grunden samma typ av åtgärder, understryker Charlotta Pettersson. Om eleven har svårt med ljud och ljusintryck behöver man se över den auditiva och visuella miljön.

– Och så handlar det om att hjälpa eleven med planering av uppgifter och egna arbeten, tydliggöra strukturer, kanske använda sig av bildspråk. Tydlighet, helt enkelt, sådant som är bra för alla elever.

Vad ska då spsm använda sina slutsatser till? Den är ju en myndigheten vars uppgift är att agera på förfrågningar, när skolor ber om hjälp.

– Vi kan ju så klart inte påverka de ärenden vi inte har, men en lärdom av studien är att vi ska bli bättre på att berätta om flickors symtom när vi är ute på skoluppdrag, träffar arbetslag, leder utbildningar och så vidare. Skolorna måste veta vad de ska titta efter.

En observant pedagog kan till exempel studera leken i tidiga åldrar, enligt Charlotta Pettersson. Flickors förmåga att härma och vilja vara som andra, gör att de ofta är med och leker. Men hur är kvaliteten i leken?

– Är det alltid någon annan som talar om för henne att hon ska vara hund eller katt, eller driver hon själv leken framåt?

Att missa flickors stödbehov har ett högt pris både i personligt lidande och samhällsekonomiskt, framhåller Charlotta Pettersson. Forskning visar att misslyckad skolgång utgör en riskfaktor för framtida möjligheter.

– Därför är det en viktig samhällsfråga att flickor får det stöd de behöver. Och att de får det i tid, innan svårigheterna leder till depression, ångest och självskadebeteende.

Vardagsankuten kemi ökar elevers intresse för ämnet, visar Karolina Bromans forskning. – Choklad är ett bra exempel som finns överallt och ofta syns i media.

"Mörk chokladär bra för hälsan.” ”Sju härliga anledningar till att du ska äta choklad.” ”Nej, rödvin och choklad är inte så ’nyttigt’ som det sägs.” Åtskilliga är de löpsedlar och artiklar som handlar om chokladens välgörande eller överdrivna effekter. I livsmedelsaffärerna trängs chokladkakor av olika märken och kakaohalt.

– Choklad är, precis som vin, något som gärna lyfts fram i media. Den ena veckan är det bra för oss och nästa vecka dåligt, säger Karolina Broman som är lektor i kemididaktik vid Umeå universitet.

Själv har hon sedan länge ett stort intresse för choklad och har, som gymnasie­lärare i biologi och kemi, använt det i undervisningen.

– Mina elever visste redan på den tiden att jag var förtjust i choklad.

Förr fanns inte så många olika sorters choklad, det var mest ljus eller mörk. Numer finns det, precis som med öl och vin, en hel vetenskap om det som vi äter, dricker, njuter av och vill veta mer om, på­pekar hon.

– Det finns nog ingen som inte vet vad choklad är. Du kan knappt slå på tv:n utan att se ett bakprogram där någon häller ut choklad på ett bakbord och tempererar den. Den ska svalna med lagom hastighet för att bli bra.

Karolina Broman disputerade, för snart två år sedan, på en avhandling om kemi-ämnet på gymnasiet. Där undersökte hon bland annat vad eleverna tycker om ämnet. Hennes resultat visar att många elever tycker att kemi är intressant och relevant, att de vill ha mer laborationer och att ämnet ska vara vardagsanknutet.

– Det gäller att visa på intressanta och relevanta områden så att eleverna ser att kemin inte bara finns i klassrummet. Det kan vara saker som finns i hemmet, vad de äter och dricker eller vad som händer i kroppen när de tränar eller tar mediciner. Jag brukar ta energidryck som exempel på sådant som elever uppfattar som intressant och relevant.

Hon tar ett annat exempel som knyter ihop vardagen och kemin: hundar och katter som inte får äta choklad? Är det sant eller en skröna?

– Det är sant och det finns en kemisk förklaring till det. Teobromin, som är en kemisk förening i choklad, är giftig för hundar och katter. Men vi människor har ett enzym i kroppen som gör att vi kan bryta ner den.

Även yngre elever kan tycka att ämnet är intressant. Många har hört vuxna prata om att man blir lycklig av choklad. Det är spännande att prata om varför, tycker Karolina Broman.

Med dem passar det också bra att jämföra vad som händer med smaken i olika temperaturer.

– Om man äter en chokladbit när det är kallt på vintern blir känslan i munnen lite kletig.

Prova att lägga en bit choklad i frysen och jämför hur det är att äta kall choklad och rumstempererad, tipsar hon.

– För de äldre eleverna är det de kemiska strukturerna och hur ämnena påverkar kroppen som är spännande.

Det finns en hel del annat intressant som har med choklad att göra och som går att spåna vidare om, tycker Karolina Broman och tar en artikel som handlar om korrelationen mellan hur mycket choklad som konsumeras i ett land och antal Nobelpristagare som exempel.

– Naturligtvis hänger det inte direkt ihop, men det kan vara kul att hitta sådana kopplingar. Man kan ju diskutera statistiken och vad det är som gör att saker hänger samman statistiskt.

Förresten var det Carl von Linné som 1753 gav kakaoträdet det latinska namnet Theobroma cacao, vilket betyder gudarnas mat.

– Som lärare kan man prata om det också.

Finns det några problem att använda choklad i skolan?

– Det kan naturligtvis finnas allergiker och diabetiker. Men att prata om choklad tror jag alla uppfattar som intressant och relevant.

Tyvärr finns det inte så mycket material med vardagsanknutna laborationer på svenska än. Men kan man tänka sig att läsa engelska så finns hur mycket som helst, säger Karolina Broman och tipsar om den amerikanske webbsidan How Stuff Works.

– Här finns mycket roligt att fundera vidare på. Intresserade lärare får gärna höra av sig så kan vi kanske producera ett material.

Blir man glad av choklad? Frågan är svår att svara ja eller nej på rent kemiskt, anser Karolina Broman.

– Jag blir det av måttliga mängder. Det finns naturligtvis kemiska förklaringar till det som händer i kroppen. Choklad består av cirka 400 kemiska föreningar och det är inte ett färdigforskat område. En del handlar kanske om sammanhanget, att man unnar sig en bit när man kommer hem och sätter sig i soffan, före-
­slår hon.

– Jag tror inte att vi har sett den sista löpsedeln om choklad. Det forskas om det hela tiden.

Vi äter mer och mer choklad i Sverige. Men hur goda pralinerna än är lämnar de en dålig eftersmak av usla arbetsvillkor, barnarbete och stora risker för miljön.

Hela kakor, små bitar i lösvikt, i glass, bakverk, müsli, drycker – kakaon är en viktig ingrediens för livsmedelsindustrin. På senare år används den till och med i skönhetsprodukter och när forskare började tala om kakaons nyttiga hälsoeffekter ökade konsumtionen ytterligare.

I Sverige äter vi närmare sju kilo choklad per person och år, Schweiz ligger i topp med över tio kilo. Än så länge är det framför allt i Europa och USA som de största choklad­älskarna bor men Kina är en växande marknad. Vi äter dessutom mer och mer mörk choklad som innehåller en större mängd kakao. Sammantaget visar prognoserna att kakao kan bli en bristvara inom en 10–15-årsperiod.

Men det finns mörka sidor av kakao­produktionen. I framför allt Elfenbenskusten och Ghana, där den största delen av världens kakao odlas, förekommer det fort­farande barnarbete och människohandel. Migrantarbetare saknar ofta tillstånd vilket gör dem extra utsatta.

En grundläggande orsak till den svåra situationen för arbetarna är att bönderna får så lite betalt för sin kakao. Även om priset har stigit något de senaste åren är det historiskt sett lågt. I dag kostar ett ton kakao
4 000 dollar. När priset var som högst i mitten av 1900-talet kunde det vara tre gånger så dyrt. Merparten av kakaon odlas dessutom av småbönder som har svårt att få sin verksamhet lönsam.

Situationen kring kakaoproduktionen i Elfenbenskusten och Ghana uppmärksammades på allvar i ett antal larmrapporter i början av 2000-talet. Då inleddes ett internationellt samarbete kring en åtgärdsplan för att sätta stopp för missförhållandena, framför allt när det gällde barnarbete i Elfenbenskusten. Avsikten var att skapa ett kontroll- och certifieringssystem av kakaoproduktion, helt fristående från chokladindustrin.

Men avtalet har hela tiden skjutits på framtiden. I dag är det främst genom certifieringar som Fairtrade, Rainforest Alliance och UZT som ett utvecklings- och förbättrings­arbete sker.

Men inte ens certifierad choklad är garanterat fri från exempelvis barnarbete. Det visar den danska dokumentärfilmaren Miki Mistrati. I hans filmer The dark side of chocolate som kom 2010 och uppföljaren två år senare Shady chocolate, visas hur barn fortfarande arbetar långa dagar på kakaoplantagen och skördar frukter med stora machetes, trots att odlingarna är certifierade.

En av de organisationer som skrev en rapport om missförhållandena inom kakaobranschen 2006 var Swedwatch, en ideell förening som granskar svenskrelaterade företags verksamheter i utvecklingsländer. Kristina Areskog Bjurling var en av dem som jobbade med frågan på Swedwatch då, i dag är hon hållbarhetsansvarig för varor på Axfood där frågan ständigt är aktuell. Hon menar att certifiering ändå är den väg man måste gå för att nå hållbarhet i hela produktionen. Särskilt Fairtrade, som har ett system där de anslutna bönderna får en extra ekonomisk bonus, betyder mycket för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.

– I våras besökte jag Dominikanska republiken och kunde se hur bönderna gemensamt hade kommit överens om hur pengarna skulle användas, berättar hon.

I byn Kristina Areskog Bjurling besökte fanns elektricitet, en skola och organiserad vidareutbildning för arbetarna, allt bekostat av bonuspengarna. Bönderna hade även lyckats med förädling av kakaoplantorna.

– Från att ha sålt den sämsta möjliga kakaon, utan certifiering och långt under världsmarknadspris, till USA:s massindustri har de nu lyckats bygga upp en förädlingsindustri där de har bra kvalitet som gör att de får betalt över världsmarknadspriset. Det var fantastiskt att se, säger hon.

Men fler och fler symboler dyker upp på chokladkakorna. Nu har de stora chokladtillverkarna börjat med egna certifieringar för att på så sätt säkra tillgången på kakao i framtiden. Enligt deras program satsar de bland annat på att höja kvaliteten på kakaon och på att bryta fattigdomen inom industrin så att folk kan jobba kvar.

Som enskild konsumentär det svårt att sätta sig in i alla aspekter av problematiken inom kakaoindustrin. Duan Dove driver en chokladbutik i Stockholm där han bland annat säljer choklad gjord på kakao från sin egen odling på den karibiska ön Tobago. Han har ett enkelt råd:

– Det är omöjligt att tillverka en billig produkt med kakao som går att spåra tillbaka till en odling så att man kan kontrollera villkoren. En sådan chokladkaka, med äkta kakaosmör, kostar inte under 50 kronor, så besök en butik som säljer kvalitetschoklad, säger han.

En kort stund står det och väger, men vetgirig­heten vinner över chokladsuget. Åttorna i Sundbyskolan vecklar av godis­papper – och utvecklar ämnes­språket i biologi på samma gång.

Tom Gatsinzi vänder och vrider på den lilla, rosa­glansiga förpackningen.

– Det står ingenting om vad den innehåller, men det hade varit bra om eleverna hade kunnat läsa om ingredienserna.

En stund tidigare har åttondeklassen i Sundbyskolan i Spånga tagit del av hans powerpointpresentation. På bara lite mer än de stipulerade tio minuterna har de lärt sig grunderna om chokladtillverkning. Att den stora kakaofruktens vita fruktkött, i vilket bönorna finns, ser läskigt ut, men smakar utsökt. Att kakaobönorna måste jäsas, torkas, rostas och valsas till kakaomassa. Att kakaosmöret avskiljs för att sedan tillsättas igen i önskad grad när chokladen tillverkas …

Biologiläraren Tom Gatsinzi vill bygga undervisningen i det pågående temat kropp och hälsa på något som eleverna kan relatera till, och choklad intresserar och engagerar alla.

Under presentationen rör han sig energiskt vid duken, klickar sig vidare. Bilder på fylld choklad, mörk choklad och den mer udda vita chokladen, avlöses av foton på chokladdryck och chokladbollar. Världskartan, där delar av Sydamerika, Afrika och Asien är markerade som huvudsakliga produktionsområden, visas. Columbus dyker upp, som den som troligen förde med sig mayafolkets och aztekernas urgamla tradition att tillreda kakao, till Europa. Läraren försummar inte heller att ta upp chokladproduktionens problemområden, såsom barnarbete och miljöförstöring.

Ungefär halvvägs i framförandet låter han en burk som det står ”Smått och gott” på, gå runt i klassen.

– Ät inte på en gång! Vänta tills ni har hört nästa punkt, om choklad är bra eller dåligt för hälsan.

För som det står i kursplanen så ska eleverna kunna pröva egna och andras argument utifrån kunskaper i biologi. På så sätt ska de kunna göra val, till exempel när det gäller hälsa.

Kunskap om chokladens påverkan på kropp och själ är väsentlig för temaarbetet. Men redan innan information om det dyker upp på duken, hörs det fina prassel som godispapper ger upphov till. När burken med praliner skickas runt blir chokladsuget för en stund större än vetgirigheten hos åttorna.

En intressant aspekt, tycker eleven Oliver Dison, är att hjärnan fungerar så att en bild på en chokladbit sätter igång ett sug efter choklad. Hur ska en då kunna motstå en pralin?

”Är choklad bra eller dåligt?” är rubriken på den slide som nu syns på powerpointen. Läraren räknar entusiastiskt upp fakta.

– Kakao innehåller nyttiga ämnen som mineraler och antioxidanter, det kan minska risken för sjukdomar. Särskilt mörk choklad med hög kakaohalt är bra. Man blir glad av choklad, och lagom mycket kan förlänga livet.

– Men, fortsätter han, det dåliga är att den kan vara beroendeframkallande. Och leda till övervikt och diabetes. Och, säger han med eftertryck, den är giftig för hundar och katter.

Men informationen övertygar inte riktigt. ”Ska man avstå helt från choklad?” frågar någon. ”Och om det är beroendeframkallande – kan man sniffa kakao då?” frågar en annan elev. På den sista frågan blir läraren svaret skyldig. Han påpekar att man i en presentation kan be att få ta reda på mer och återkomma.

I bänkarna prasslas det med tomma godispapper. Koncentrerade tar eleverna in kunskaper på två plan: dels lär de sig fakta om choklad, dels noterar de hur själva presentationen genomförs. Det sista är en del i ett språkutvecklande arbete i ämnena som pågår på Sundbyskolan. Tom Gatsinzi beskriver flera nivåer; det akademiska språket, även kallat skolspråket, och själva ämnesspråket. Skolspråket skiljer sig från vardagsspråket bland annat genom att det tenderar att utvecklas utifrån begreppsförklaring. Detsamma gäller det än mer specifika ämnesspråket.

Tom Gatsinzi avrundar sin snålvattenframkallande presentation till elevernas applåder. Som ett sätt att visa sina förmågor i att kunna samtala om frågor kring kropp och hälsa, ska eleverna utvärdera presentationen. Det står klart att de inte har några problem med de skolspråkliga uttrycken.

– Du hade en bra struktur, det fanns en röd tråd, och du höll dig till ämnet, kommenterar en elev.

– Du hade fina slides, blir omdömet från en annan.

Tom Gatsinzi tar några snabba steg framför duken.

– Ja, presentationen var bra, säger han. Nu blir jag självgod!

Han pratar en stund om vad som krävs för en god presentation. Att fånga publikens intresse direkt, och att det faktiskt kan vara en poäng att hålla undan viss information, för då lockas åhörarna att ställa frågor.

– Men vad kan jag förbättra? Var kritiska, uppmanar han klassen.

”Du var inte tillräckligt påläst om detaljerna, till exempel om de olika chokladsorterna. ”Du höll inte tiden”, blir elevernas kommentarer.

– Riktigt, jag hann inte komma in på chokladens påverkan på hjärnan, som jag hade tänkt. Ni ska tänka på att inte dra över tiden, säger Tom Gatsinzi, och syftar på elevernas egna arbeten som ska presenteras kommande vecka.

När burken med”Smått och gott” har gått ett andra varv och lektionen har avrundats, pratar jag med två elever.

Ella Hedströmmer är uppskattande.

– Det är kul med choklad, för jag älskar att äta det.

Men det finns en annan orsak till att hon är extra intresserad av temat kropp och hälsa. Hennes ett år yngre bästa vän har drabbats av diabetes och Ella Hedströmmer vill skaffa sig ordentliga kunskaper om sjukdomen för att kunna stötta och hjälpa henne. Det är skälet till att Ella Hedströmmers elevgrupp har valt att göra sin presentation om diabetes.

Eleven Oliver Dison hade hoppats att Tom Gatsinzi skulle berätta mer om vad som händer i hjärnan när en blir sugen på choklad, inte minst eftersom läraren faktiskt är doktor i neurokemi.

Trots intressetansåg gruppen som Oliver Dison ingår i att hjärnan var ett för om­fattande område att studera. I stället valde de sjukdomen malaria som ämne. Av lärarens presentation tog Oliver Dison till sig att choklad kan vara nyttigt, i rätt mängd.

– Man får alltid höra: ”ät inte godis”, men nu får man ett annat perspektiv.

Efter att temaarbetet i biologin avslutats, kommer det så småningom att följas upp i klassrummet intill. Där tar en kollega som är kemilärare vid med arbetsområdet ”livets kemi” eller biokemi. Också där lämpar sig choklad bra som studieobjekt.

Tom Gatsinzi trivs med att undervisa. Så bra att han läste in lärarbehörighet i biologi, kemi, teknik och matematik, efter att ha tagit sin doktorsexamen i neurokemi.

Han synar de två praliner som återstår i burken.

– Hjärnans belöningssystem ska användas i undervisningen, tycker jag. Till exempel brukar jag bjuda eleverna på choklad efter ett prov. Då får de en positiv koppling till det.

Fettlösliga ämnen, viskositet, amorfa och kristallina ämnen. Det är några saker som kan belysas i labbar med choklad.

Det finns likheter mellan de estetiska ämnena i de nordiska länderna – men också stora skillnader i både läroplaner, status och lön.

I våra grannländer slöjdas, tecknas och musiceras det för fullt och förändringar sker överallt. Drama är ett nytt skolämne på Island. I Norge har bild och slöjd varit ett gemensamt ämne sedan 1960 men nu funderar man på att dela upp dem igen. I Danmark har ämnet hantverk och design ersatt slöjd och handarbete. Och i Finland får slöjdlärarna möjlighet att börja undervisa i programmering.

I Finland kallas de praktisk-estetiska ämnena »konst- och färdighetsämnen«. Där ingår musik, bild, slöjd, idrott och hem- och konsumentkunskap. Olavi Arra, sakkunnig på finländska lärarförbundet Opetusalan Ammattijärjestö, upplever att lärarnas status hos allmänheten är bättre i Finland än i Sverige. Både grundskollärarna och ämneslärarna har en magisterutbildning. Över 90 procent av alla lärare i grundskolan är behöriga. Men det varierar i landet enligt Olavi Arra.

– På landsbygden kan det vara brist på kompetenta musiklärare och samtidigt kan det finnas arbetslösa musiklärare i universitetsstäder där de utbildas. Antalet veckotimmar är mindre i små skolor. Det betyder att i vissa fall kan det vara svårt att locka sökande till tjänster på landsbygden.

I Norge är cirka 60 procent av estetlärarna behöriga i grundskolan. Den norska riksdagen har i år bett regeringen komma med en plan för hur de praktisk-estetiska ämnen ska stärkas framöver och hur man ska rekrytera fler kvalificerade lärare. Enligt Karin Elizabeth Torp, tjänsteman på norska lärarfacket Utdanningsforbundet, är de estetiska ämnena på frammarsch.

– Efter ett decennium av fokus på grundläggande ämnen, naturvetenskap och matematik, verkar det som att politikerna också har förstått värdet och betydelsen av de praktisk-­estetiska ämnena – både för bättre inlärning av mer teoritunga ämnen, men också ämnenas egenvärde.

Norska lärarutbildningar ger behörighet att undervisa i alla årskurser, vuxenskola och kulturskola. Det tar tre, fyra eller fem år att bli lärare i musik eller i konst- och hantverk. Längden på utbildningen påverkar lönen, inte ämnet eller skolformen.

I Danmark finns tre estetiska ämnen: musik, bildkonst och det nya ämnet hantverk och design, som ersatt slöjd och handarbete. Grundärarutbildningen är fyraårig och man specialiserar sig i tre olika ämnen där de estetiska kan ingå. Enligt Danmarks Lærerforening genomförs 84 procent av elevernas musikundervisning av en behörig lärare. I bild är siffran 67 procent och i hantverk och design 80 procent. På en del skolor kan de yngsta eleverna undervisas av lärare utan ämneskunskaper i musik och bild.

Åsa Bonde, konsulent på Danmarks Lærerforening, om estetämnenas status:

— Det finns inga nationella prov i ­estetiska ämnen, och med det ökade fokuset på att testa och mäta i det danska skolsystemet, kan det tolkas som att de estetiska ämnena inte har så hög politisk status. Många lärare upplever också att deras ämnen är nedgraderade ekonomiskt på skolan när man ska prioritera pengar för material eller utbildning.

Det råder lärarbrist, särskilt på musiklärare. Ämnet har utökats i timplanen de senaste åren och situationen löses ofta genom att lärare från kulturskolan kommer in och undervisar. Det finns också en ny lag som säger att kulturskolan och skolan ska samarbeta och att de praktisk-estetiska ämnena ska stödja de teoretiska, särskilt i danska och matematik. Läs mer om det i reportaget från Danmark på sidan 32.

På Island delas de estetiska ämnena upp i konst och hantverk. I konst ingår scenkonst – drama och dans, bild och musik. I hantverk ingår textilslöjd, hantverk och design samt hem- och konsumentkunskap. Varje skola organiserar de praktisk-estetiska ämnena självständigt utifrån ett antal obligatoriska timmar. Rektorn beslutar om ämnesområdena ska undervisas separat eller användas i andra ämnen, om ämnena ska ges i koncentrerade korta kurser eller kontinuerligt under året. Det nyaste estetiska ämnet är drama – vilket är unikt i Europa. Andra länder med drama på schemat är Australien och Nya Zeeland. Läs mer om isländsk dramaundervisning i reportaget från Reykjavik på sidan 22.

Källor: Nordic Union of Art and Music Schools (2015), Finska, danska och norska lärarförbund, Islands universitet, nationella läroplaner.

Så ser undervisningen i praktisk-estetiska ämnen ut i Norge, Finland, Danmark och Island.

Musik

Island

Ämnet ska stärka elevernas känslighet inför och kunskap om de grundläggande faktorerna i musik: tonhöjd, noter, klangfärg, volym, ackord, tolkning och form, så att de kan bilda sig en uppfattning om olika musikstilar och inser värdet av musik i sina liv.

Finland

Musikämnet bör främja en positiv inställning till musik och kulturell mångfald. Eleverna ska sjunga, musicera och komponera. Man ska både främja elevernas musikaliska kunskaper och deras förmåga att samarbeta.

Norge

Fokus ligger på sång och noter. Upphovsrätt och digitala verktyg är andra inslag.

Danmark

Till skillnad från de andra länderna är musik bara obligatoriskt från första till sjätte klass. Antalet musiktimmar har ökat med en timme i veckan i årskurs 1 och 5. Eleverna ska bland annat sjunga danska sånger. Ämnet lägger grunden för »livslångt och aktivt deltagande i musiklivet«. I högstadiet är musik en valbar kurs. Musikskola och skola ska samarbeta, läs mer om det på sidan 32.

Från och med i höst ska programmering in i slöjden i Finland. Uttryck var med från start.

Mörkret är här. Slöjdläraren Kasper Hiltunen säger det med ett dramatiskt tonfall, som om klassen har hamnat mitt i en science fiction-film. I själva verket är vi i ett klassrum på Vasa övningsskola i österbottniska Vasa. Kasper Hiltunen, som är lärare i teknisk slöjd, och kollegan Stina Ahlmark, som undervisar i textil slöjd, har samlat sina två halvklasser för ett gemensamt projekt. För första gången ska sexorna programmera i slöjden – ett nytt inslag i den finska läroplanen från och med i höst. Men det är inte därför Kasper Hiltunen pratar om att mörkret är här. Han menar det bokstavligen. Dimman och regnet utanför fönstret vittnar om att vinterhalv­året har tagit sitt grepp om staden. Det innebär att risken för trafikolyckor ökar eftersom det blir svårt för bilisterna att se fotgängare, förklarar han för klassen.

– Så nu vill vi att ni ska vara extra försiktiga.

Eleverna får se ett filmklipp. De ska räkna hur många personer som kommer emot dem på filmen som visar en gata i höstmörkret. Inom kort syns en reflexklädd man närma sig kameran. Först när han bara är ett par meter bort ser man att det går en annan person bredvid. Eleverna tror att den första mannen syntes mycket tidigare eftersom han har har reflexer på sig, vilket är en korrekt bedömning. Kasper Hiltunen förklarar att de framöver ska jobba med att synas bättre i trafiken, och framför allt, på ett roligare sätt.

– Ni ska planera och tillverka någon slags mojäng som hjälper er att synas i mörkret. Det är upp till er och er uppfinningsrikedom att uppfinna vad mojängen skulle kunna vara, och vem som bär den, säger han och föreslår att det kan vara något som blinkar och lyser.

Efter att ha gått igenom en matris med färdigheter som projektet berör, hämtar textilläraren Stina Ahlmark en strykbräda, ett strykjärn och några gamla plastpåsar och förpackningar. Innan de börjar skissa på sin manick ska eleverna själva pröva att smälta ihop flera lager plast, vilket gör materialet slitstarkare och är ett sätt att återanvända material.

– Det som ska blinka och lysa kan vi inte hänga i luften, det måste ju fästas någonstans också, säger Stina Ahlmark.

Hon demonstrerar hur hon sänker värmen på strykjärnet, lägger plast i två lager, bakar in det i bakplåtspapper och stryker ovanpå. Kasper Hiltunen visar upp ett fotband som han själv gjorde när han programmerade med fritidsklubbar i ett försöksprojekt inför det nya momentets intåg i slöjden. Det är ett grönt kardborreklätt band med lampor fastsydda, som blinkar i olika färger när han knyter det runt ankeln för cykelturen. Problemet är att bandet som är i tyg lätt blir smutsigt, han tror att plast kan vara ett bättre material eftersom det är lättare att rengöra.

När ordet programmering kommer på tal tänker många av oss på en datorskärm med en djungel av siffror och tecken. I den finska slöjden handlar det mer om programmerbar elektronik.

– För mig är det inte intressant att programmera en jamande katt på datorskärmen, utan jag vill att det ska bli någonting. Det är främst för att få en lysdiod att blinka eller tona ut, skapa något slags blinkmönster, få en motor att snurra eller en melodi att spela, säger Kasper Hiltunen.

I Finland heter trä- och metallslöjdens motsvarighet teknisk slöjd, vilket är som en kombination av slöjd- och teknikämnet. Vid sidan av trähantverk brukar eleverna löda fast dioder. Steget till att programmera maskiner är därför inte så långt. Men eftersom den textila och tekniska slöjden är ett enat ämne i Finland är programmering i teorin lika mycket en del av textilslöjden. Med den nya läroplanen finns också en tydligare förväntan om att eleverna ska jobba med mångmateriella projekt. Även om många förmodligen bara kommer att programmera i den tekniska slöjdsalen vill Kasper Hiltunen jobba med mjuka material.

– Världen är ju mångmateriell. Kan vi närma oss uppgiften från en teknisk synvinkel men också erbjuda eleverna en uppgift där de får kombinera både textil och teknik är det jättebra, säger han.

Det finns även en jämställdhetstanke bakom. Varken Kasper Hiltunen eller Stina Ahlmark vill att programmering ska bli något som bara den, i de allra flesta fall manliga, tekniska slöjdläraren sysslar med. De vill också få flickor intresserade av teknik och programmering, och då kan textil vara en bra ingång. Precis som i Sverige lockar textilsalen mest flickor medan pojkarna föredrar teknisk slöjd. När eleverna väljer slöjdart i åttonde och nionde klass är valet i hög grad könsbundet, en tradition lärarna gärna lämnar bakom sig.

Eleverna delas in i grupper och går till de två angränsande textilsalarna för att pröva att smälta plast. De sätter ivrigt i gång och experimenterar, och det dröjer inte länge innan nya plastkombinationer träder fram. Eric Voldi visar stolt upp hur han och kamraterna har lyckats smälta ihop sju lager påsar och förpackningar. Ronja Hästman har gjort ett halsband av en plastremsa och ett utklippt hjärta av en svart sopsäck. Kasper Hiltunen är imponerad av att hon fick till en upphängningsfunktion.

Efter en lunchpaus blir det presentation av vad de kommit fram till när de prövat att smälta plast. Det leder till en diskussion om plastens miljöpåverkan och tillverkning innan Kasper Hiltunen tar fram en kartong med små lysdioder. Han berättar att det speciella med dessa lysdioder är att det går att sy fast dem med ledningstråd, och skickar runt några som eleverna får känna på. De får veta att det krävs en liten dator i deras produkt för att styra över lysdioderna. Även en sådan visar Kasper Hiltunen upp. Den är som ett litet chip och en elev frågar om det verkligen är en dator.

– Den har minne, processor och till och med en liten usb-port, säger Kasper Hiltunen och tillägger:

– Om vi programmerar den att skicka strömmen till port 1 så gör den det.

När eleverna har sytt fast trådar, lysdioder och den lilla datorn på ett plagg ska de koppla in manicken i en dator via usb-porten. I ett datorprogram ställer de in hur lamporna ska agera; när de ska slås på, om de ska blinka och i vilken takt. Det enda som behövs är någon typ av batteri som kopplas på vid användning. Det kan låta krångligt, men när Kasper Hiltunen demonstrerar tycks det vara solklart för sjätteklassarna som har massor av idéer om vad de ska tillverka. Blinkande hundhalsband ligger högt i kurs.

Under lektionens sista minuter börjar eleverna skissa på sin produkt. De måste klura ut hur och var allt ska in – lysdioderna, batterihållaren och den lilla datorn.

– Ni har ju märkt att plasten som ni smälter inte är så hård, så ni kan ju sy i plasten sen, förtydligar Stina Ahlmark.

När hon utbildade sig till lärare i textilslöjd fanns det inte på världskartan att programmering skulle inta hennes sal. Det är inte heller något hon har längtat efter.

– Det här är ju inte mitt drömområde, jag är inte speciellt tekniskt lagd. Men det är ingenting man kan blunda för, utan det är bara att hänga med, säger Stina Ahlmark.

Att hon är i gång med det redan första terminen beror mycket på Kasper Hiltunens intresse. Vid sidan av undervisningen på Vasa övningsskola jobbar han på lärarutbildningen vid Åbo akademi. Den senaste tiden har han hållit i fortbildningar för slöjdlärare i den finlandssvenska delen av landet, som mest har lockat kvinnor i åldrarna 40 till 60 år.

Att programmering fördes in i slöjden och matematiken i Finland beror på flera faktorer. Den nya läroplanen sätter mer fokus på innovationsförmåga och företagsamhet. Eleverna ska numera också söka frågor själva, inte bara svaren. Enligt Kasper Hiltunen är programmering ett bra sätt att göra det på.

– Det är så mycket vi kan träna genom programmering: logiskt tänkande, problemlösning och att få något slags grundtänkande för hur den programmerbara världen fungerar.

Han ser det bara som ännu en materialteknik i slöjdsalen, lika viktigt som att smida knivar vilket han ska göra med nior nästa lektion.

– Det handlar om variation både för mig själv och eleven, att vi jobbar med olika saker. Programmering är ju en del av den materiella världen vi jobbar i.

Kritiken mot att föra in programmering i slöjdämnet i Sverige har ofta handlat om att det skulle gå utöver slöjdens kärna – hantverket. Kasper Hiltunen ser det som en »onödig noja«.

– Det är klart, varje gång vi tar in något nytt måste vi ta bort något. Men vad är det för skola om vi inte utvecklas? Om världen förändras måste vi förändras, det ser jag som självklart. Om ämnet ska leva vidare måste vi ha också ha samhällsrelevans.

Nu förs diskussioner i Norge om att dela upp kunst og håndverk i två ämnen, som svenskans bild och slöjd. Förslaget möts av skepsis.

Bild och slöjdär ett gemensamt ämne i norsk grundskola, kunst og håndverk. Så har det varit sedan 1960, när teckning, textilslöjd och träslöjd slogs ihop. I dag innehåller ämnet fyra huvudområden som kunskapsmålen är fördelade under: arkitektur, design, visuell kommunikation och konst. Under den senare punkten samsas konsthistoria med praktiskt arbete som måleri och skulptering, medan det är fokus på bilders betydelser inom visuell kommunikation. I arkitektur lär sig eleverna hur arkitektur påverkar vardagen, de får bland annat konstruera skalenliga husmodeller. Design handlar om formgivning av föremål och är det mest hantverksmässiga området där eleverna gör allt från ritningar till föremål i olika material.

– Speciellt designbegreppet är viktigt här hos oss. Det är inom det området som vi på många sätt kan förena det bästa från konsten och det bästa från hantverksdelen, berättar Lennart Johansson som leder intresseorganisationen Kunst og design i skolen och tidigare utbildade lärare i kunst og håndverk på Høgskolen i Oslo og Akershus.

Han berättar att lärare ofta fokuserar på olika material i perioder, till exempel trä. Men även då försöker läraren kombinera arbetsuppgifterna med andra material och tekniker. I en slöjduppgift kan eleverna också få i uppgift att rita en skiss, lära sig om färglära och arbeta med komposition.

– De olika kompetensmålen går in i varandra och det är en förutsättning för att hinna med alla olika mål, säger Lennart Johansson.

Lärarna har stor frihet att välja material och tekniker, så länge eleverna når kunskapsmålen. Läroplanen är inte mer detaljstyrd än att det står att de ska arbeta med traditionella och nyare material. I lärarutbildningen ingår en träperiod, en textilperiod, en period med måleri, en med teckning, en med tryck, en med keramik och en digital period.

– Det blir ingen djupdykning i de olika områdena, men det ger en plattform för att kunna utveckla sig vidare, säger Lennart Johansson.

Materialvalen i undervisningen handlar mycket om lärarens specialkunskaper och skolans lokaler.

– Har man dåliga lokaler finns det en tendens till att det blir mycket teckning, måleri och tvådimensionellt arbete. När man då ska gå in på materialbaserade uppgifter i trä och textil blir det ofta korta och enkla uppgifter, säger Lennart Johansson.

Han berättar att rejäla trä- och textilsalar blir allt mer ovanliga. I dag har många kombinerade salar med kanske endast ett par hyvelbänkar i ena hörnet.

Just nu är en stor reform på gång i den norska skolan. En utredning tittar på om kunst og håndverk ska delas upp i två ämnen på högstadiet, i en konstdel och en hantverksdel, och om eleverna ska få välja mellan dessa. Regeringens mål är att stärka det praktiska hantverksarbetet i skolan i förhoppning om att det kan motverka avhopp på gymnasiets yrkesprogram och få fler att välja praktiska yrkesutbildningar. Förslaget möts av protester från organisationen Kunst og design i skolen som anser att ett enat ämne skapar bättre förutsättningar för förmågor som kreativitet, innovation och problemlösning. De tycker också att det kan vara problematiskt ur ett genus- och klassperspektiv om eleverna får välja mellan konstarterna eftersom de har fått uppfattningen att regeringen är mer intresserad av träarbete när det gäller hantverk.

– Vår största styrka är att ha ett samlat ämne, säger Lennart Johansson.

Politikerna vill även renodla grundskolans ämnen, de anser att för många moment ska samsas och att eleverna får för ytliga kunskaper. Lennart Johanssons organisation har fått frågan om vad som kan strykas ur kunst og håndverk. I stället för att prata om att ta bort har de pekat på vad som är viktigast att bevara – teckning, hantverk och visuell kommunikation. Hur det slutligen blir, och om det ens kommer att vara ett enat ämne, återstår att se. 

Island är först i Europa med att införa drama i grundskolans läroplan. Följ med till Reykjavik på en känslosam lektion i improvisation.

Dagsljuset är mörkblått utanför Háteigsskóli, en stor grundskola i centrala Reykjavik. Regnet smattrar mot rutorna i dramaläraren Jóna Guðrún Jónsdóttirs klassrum. Fönstren är dekorerade med färgglada masker i papp som hennes elever har gjort. På väggarna sitter teateraffischer, citat från Shakespeare och ritade bildmanus. Alldeles strax ska årskurs fem komma in och träna improvisation och statusövningar.

Jóna Guðrún Jónsdóttir är i grunden skådespelerska och arbetade inom teater och tv i många år innan hon prövade att undervisa och upptäckte att hon »älskar det«. Hon läste till en master i pedagogik och de senaste fjorton åren har hon jobbat med drama och teater i grundskolan och gymnasiet. Hon är också ordförande i Fliss, den isländska dramalärarföreningen. Den arbetade länge för att drama skulle bli ett eget skolämne på Island. 2013 gav kampen resultat i samband med att läroplanen för grundskolan gjordes om. Drama anses viktigt för elevernas personliga utveckling, för att de ska lära sig samarbeta, sätta sig in i andra människors situation och våga tala inför andra.

– I arbetslivet i dag är det viktigt att kunna arbeta ihop med andra, vara kreativ och komma med idéer, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.

Dramaklassen har börjat sin lektion. Tolv tioåringar står på två led mitt­emot varandra.

– Elisabet! ropar Jóna Guðrún Jónsdóttir med hög röst till en flicka i ledet mittemot.

Flickan går framåt mot läraren, stannar och »fryser« blickstilla i en hopsjunken pose.

Uppgiften går ut på att en person i det ena ledet ropar namnet på eleven mittemot med en stark känsla i rösten och att den andra svarar med sitt kroppsspråk och »fryser till is«.

Eleverna går igenom hela registret: ledsen, rasande, glad, förvånad. Läraren hjälper till genom att överdriva sitt ansiktsuttryck och uppmuntrar eleverna att visa ännu mer av känslan.

– Jag arbetar mycket med stereotyper i de yngre åldrarna, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir senare. Då klickar det till, de vågar agera ut mer och använda kroppsspråket.

Efter uppvärmningen ska eleverna uttrycka olika status med kroppen. En pojke får i uppgift att visa en karaktär med mycket låg status. Han sätter sig på golvet i skräddarställning med huvudet i händerna.

– Vem är du, frågar Jóna Guðrún Jónsdóttir.

En tiggare som förlorat allt, visar det sig. En annan pojke får i uppgift att visa något högre status med kroppen. Han sätter sig bredvid tiggaren, också han i skräddarställning, men denna gång med rak rygg. Statusresan fortsätter med en som står på gatan och läser tidningen med bekymrad uppsyn, han har just förlorat sitt jobb. Karaktärerna som kliver in på scen ska ha högre och högre status, uppmanar läraren. Det fortsätter uppåt i samhällshierarkin, till en kvinnlig professor, som ser självsäker ut och vilar hakan i handen. Till sist väljer en elev att vara drottning med armarna riktade ut från kroppen och handflatorna uppåt. Toppa det, uppmanar läraren. Då kommer en pojke upp och spänner armmusklerna. Han vill vara kejsaren Julius Cesar!

Det får bli sista karaktären, konstaterar Jóna Guðrún Jónsdóttir roat och berömmer eleverna.

Nu delas eleverna upp i tre grupper av läraren. Varje grupp får tio minuter på sig att skapa en improviserad scen. Den ska ha en början, en händelse och ett slut. Scenen ska också svara på frågorna: var, vem och vad? Var är de någonstans? Vilka karaktärer är de? Och vad gör de?

Jóna Guðrún Jónsdóttir tar dagen till ära fram rekvisita ur en garderob. Olika jackor och tröjor, hattar, skor, väskor, svärd och gamla telefoner. Febril aktivitet utbryter i klassrummet. Eleverna skrattar och leker med rekvisitan men det pågår också seriös planering mitt i leken.

Läraren går runt och coachar.

– Jag brukar inte låta dem använda utklädnader i början av dramalektionerna eftersom de blir så besatta av rek­visitan, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.

Men den här gruppen som har haft drama i fyra år kan hantera det.

– Ett, två, tre – kör! ropar hon.

Grupp ett presenterar en scen där några barn bråkar om en mobiltelefon och spelet Pokémon Go. Det slutar med slagsmål. Efter att de spelat upp scenen och reflekterat med klassen över vilka de ska föreställa, var de var och vad som hände, får var och en i grupp ett kasta en tärning med olika känslor skrivna på sidorna. Nu får karaktärerna nya känslor att gestalta. Och så spelas scenen upp igen.

Nu gråter en av dem som förlorar sin mobil. Känslorna blir starkare och delvis utbytta.

– Mer uttryck, guidar läraren, och visar med ansiktet. Och frys! Tack!

Nästa grupp innehåller en farmor, en farfar och ett barnbarn som ska äta. Med en känslotärning börjar farfar gråta, farmor blir arg och barnbarnet blir desto gladare.

När grupp tre redovisar sin scen blir det riktigt dramatiskt. Några kompisar står på stan och skrollar på sina mobiler när en rånare med svärd rusar in. Han har luva över ansiktet och hotar dem, tar deras väskor och mobiler. Efter lärarens genomgång skruvas den dramatiska närvaron upp ytterligare Det blir tydligare reaktioner, ledsenhet respektive ilska, från dem som rånas.

– Jättebra, berömmer Jóna Guðrún Jónsdóttir.

Hon avslutar lektionen med ännu en improvisationsövning och en genomgång av vad eleverna fått göra på lektionen.

– I dag har vi övat på att uttrycka känslor med kroppspråk, säger hon.

Efteråt tar skolans lärare en snabb kopp kaffe med de andra i lärarrummet.

– Man måste respektera varje litet steg eleverna tar, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir. Särskilt de blyga. Jag kan inte tvinga dem framåt. De är bara tio år.

Hon är gladöver att arbeta på en skola där de estetiska ämnena har en stark ställning. Själv har hon gjort en resa inom skolan, från att arbeta med drama som pedagogiskt verktyg ihop med ämneslärare till att arbeta med drama som ett eget ämne. I lågstadiet har hennes elever drama 120 minuter i veckan under 8–9 veckor av läsåret. I högstadiet har de drama 80 minuter varje vecka året runt. Att drama är obligatoriskt för alla elever på skolan gör att det blir en tydlig utveckling, tycker hon. Pedagogiken går från dramaövningar i grupp och arbete med folksagor i de yngre åldrarna till att fokusera mer på scennärvaro och teater som konstform i de hög­re årskurserna. Ämnet betygsätts från årskurs åtta. Skolan deltar också varje år i en teatertävling tillsammans med 25–30 andra högstadieskolor i Reykjavik. Dramaläraren stöttar eleverna i arbetet med att skriva en egen kort pjäs, producera och framföra den.

– Och vi hade faktiskt fler pojkar än flickor som ville vara med i år, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.

Ämnet drama finns inte i alla skolor på Island än, trots att det står med i läroplanen. Rektorerna har stort lokalt självbestämmande och det varierar hur man lägger upp de estetiska ämnena drama, dans, bild och musik. Det berättar Ása Ragnarsdóttir, adjunkt på drama- och teaterlärarutbildningen vid Islands universitet.

– Läroplanen ger alla elever tillgång till samma grundläggande kunskaper och färdigheter i drama. Men att ha en nationell läroplan garanterar inte alla elever samma utbildning. Det beror på rektorerna om politiken följs och drama lärs ut.

På många skolor är drama en valbar kurs. Ämnet konkurrerar då med allt från schack till yoga.

– Vi dramalärare måste fortsätta kämpa för ämnet, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.