I Danmark måste musikskolor och grundskolor samarbeta, annars bryter de mot lagen. Musikskolläraren Anders Boysen jobbar med musik på religions- och matematiklektioner.

Ljudnivån är hög när musikläraren Anders Boysen kliver in i salen, hälsar glatt och kopplar upp sig mot salens smartboard. Femteklassarna på Bankagerskolan i danska Horsens har rast och lukten av skinksmörgås avslöjar att det är tid för morgonens mellanmål, som eleverna mumsar i sig medan de rör sig mellan klassrummet och korridorerna. Anders Boysen är ett välkänt ansikte för gruppen. Han är anställd av stadens musikskola och har varit med på religions- och matematiklektionerna de senaste veckorna, där han ska få eleverna att ta till sig kunskaperna bättre med hjälp av musik. Under förmiddagens religionspass arbetar de med den mänskliga själen. Klassens ordinarie lärare, Henny Funding, klickar upp en presentation på smartboarden och ger en kort sammanfattning av vad de har gått igenom hittills. Klassen har pratat om olika teorier om huruvida själen existerar eller inte, hur Platon hade en syn på vad själen var och Aristoteles en annan. Anders Boysen delar ut teckningar som eleverna har gjort i ett försök att avbilda sin egen syn på själen. Sedan klickar han i gång Bachs Air ur orkestersvit nr 3.

– Vilka tycker att den är bra? Vilka tycker att den är dålig?

Hälften räcker upp handen på vardera frågan. Anders Boysen sätter på en annan version av samma orkestersvit, denna gång spelad på synt.

– Hur många hörde att det var samma stycke musik?

De flesta räcker upp handen, men få tyckte att det lät bra. När de får höra en rocktolkning av Bach ställer sig ännu fler tveksamma, medan några föredrar den.

– Den första passar bättre med genren, säger en skeptisk Sara Kobek.

Anders Boysen betonar att det är samma stycke även om tolkningarna skiljer sig åt. Han lyfter fram att eleverna ju överlag verkar gilla melodin, även om de har olika uppfattningar om vilken version som är bäst. Han vill få eleverna att inse att de kan ha olika syn på själen, men ändå ha förståelse för varandras åsikter. Ofta står man inte så långt från varandra som man från början kan tro. Musiken blir ett sätt att få i gång tankarna kring det abstrakta ämnet. Härnäst ska musiken illustrera hur komplex bilden av själen är.

Sedan 2014 måste grundskolor och musikskolor i Danmark samarbeta enligt lag. Syftet är att stärka de estetiska ämnena och öka de danska barnens möten med konstens värld. Precis som i Sverige går långt ifrån alla i musik- eller kulturskola. Horsens musikskola är sannolikt en av de stora inspirationskällorna till reformen. Den är känd för ett framgångsrikt samarbete med en annan grundskola i kommunen, Langmarkskolan, som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område. Där har musikskolan bidragit till undervisningen i 14 år. Enligt en forskningsrapport har samarbetet ökat kvaliteten på musikundervisningen, stärkt elevernas självförtroende och gynnat utvecklingen av deras sociala kompetens. Det har också gjort att barn som normalt inte besöker musikskolan har fått upp ögonen för verksamheten.

När det blev klart att den nya lagstiftningen skulle införas spreds samarbetet till fler skolor. Anders Boysen har besökt Bankagerskolan regelbundet i tre års tid för att få in musikaliska aktiviteter i olika ämnen med målet att främja lärandet. Han har relativt fria tyglar och kommer på egen hand fram till hur han vill föra in musiken i de olika ämnena. Inför varje projekt hör han sig för med lärarna om vilket område de ska arbeta med, sedan skräddarsyr han ett upplägg.

– De är väldigt öppna för att testa nya metoder för undervisning, säger Anders Boysen.

Religionslektioner där eleverna arbetar med musikproduktionsprogram som Soundation hör förstås inte till vardagen. Efter att ha lyssnat på Bach klickar eleverna upp programmet på sina datorer och fortsätter att arbeta med sina påbörjade verk, i vilka de ska fånga sin syn på själen i ljudbilder. Femteklassaren Frida Frisk-Helstrop prövar sig fram och klipper ihop ljusare toner med mörkare sekvenser i olika tempo, som hon varvar med lugnare basslingor. Då och då uppstår sekunder av tystnad mellan tonerna. Hennes verk kan inte riktigt beskrivas som en låt, i varje fall inte i traditionell mening, snarare en samling olika ljud. Abstrakt är ordet. Frida Frisk-Helstrop tycker att uppgiften är rolig, den ger en annan dimen­sion. Sara Kobek som sitter vid ett annat bord delar hennes åsikt.

– Jag vet inte om jag har lärt mig något, men jag får en ny syn på själen, säger hon.

Eftermiddagens matematiklektion är mer konkret. De senaste veckorna har femteklassarna räknat bråk med rytmövningar och notläsning. Efter lunch är Anders Boysen tillbaka i samma sal som han hade religionspasset i. Än en gång kopplar han in sin dator, nu är det en typ av notblad som dyker upp på smartboardens skärm. Han går rakt på sak.

– Här står det »tramp med fot«. Det betyder att man vid varje helnot ska trampa med foten, säger han och räknar i takt till fyra där han stampar på heltäckningsmattan vid siffran ett.

Eleverna följer hans exempel. Likaså när de ska klappa händerna vid fyra fjärdedelar och klappa åttondelar på låren. Gruppen försöker sig på att köra en kombination av olika takter. Stampa med foten, klappa händerna på låren och slå sig på bröstet. Det syns att det är svårt och kräver en del övning.

Efter att alla har fått lätta på lederna ställer sig Anders Boysen vid svarta tavlan och redogör för vad som menas med en åttondel, en fjärdedel och så vidare. Han ritar upp en cirkel och delar den i olika delar, förklarar hur eleverna ska tänka när de delar upp ett tal.

– Tänker vi hel så tänker vi åtta åttondelar, tänker vi halv tänker vi fyra åttondelar. Är ni med?

Eleverna får varsitt papper med ru­briken Bråk och musik, som är en blandning mellan ett notblad och en matematikuppgift. Noterna förklaras i detalj, att en halv not är lika med en halv takt. Sedan anges hur talet skrivs i bråkform, det vill säga med täljare och nämnare. Det står att en halv not också kan vara två fjärdedelar, eller fyra åttondelar. Elevernas uppgift är att omvandla noterna till bråktal. De uppmanas arbeta i smågrupper.

– Er kreativa hjärna ska spela ihop med den motoriska delen av hjärnan. Är ni med?

Runt om i salen och de angränsande rummen sprider sig eleverna och räknar på talen. Om vartannat sitter de och skriver på pappret, klappar takten på bordet och konfererar med varand­ra. Anders Boysen instruerar där det behövs. Han är noga med att förklara att poängen inte är att hitta koordinationen för att få rätt rytm, vilket en del elever fastnar på, utan att förstå hur de delar olika tal. Han hoppas att musiken gör det lättare att förstå de matematiska ekvationerna.

Möjligtvis tycker några också att det där med musik är rätt roligt, någon kanske till och med kan lockas till musikskolan. I en klass på 24 elever deltar bara 2–3 stycken i musikskolans verksamhet, så nog finns det rekryteringspotential. Om inte annat får eleverna med sig lite förkunskaper till föreställningen som han ska sätta upp med dem under våren. Det treåriga projektet med att få in musik i andra ämnen lider nämligen mot sitt slut. I början av nästa år ska det utvärderas, först då avgörs hur samarbetet kommer att se ut i framtiden och vilken effekt det har gett på Bankagerskolans elever.

I sitt uppdrag får Anders Boysen också tillfällen att sätta fullt fokus på musiken och inte bara använda det som ett verktyg för att nå andra mål. Han jobbar till exempel på Langmarkskolan en dag i veckan, i ett projekt där han assisterar skolans ordinarie musiklärare under längre perioder. Syftet är att kunna ge eleverna mer uppmärksamhet och stöd, samtidigt som musikskolläraren bidrar med sin kompetens kring olika instrument. När han är med på undervisningen arbetar de ofta med ensemble­spel och då instruerar den ordinarie musikläraren elever i vissa instrument och han i andra.

– Eftersom det är ett samarbete innebär det att vi planerar, undervisar och utvärderar undervisningen tillsammans, säger Anders Boysen.

I arbetsveckan ingår också olika musikklasser med barn i behov av särskilt stöd, på fritidshem och musikundervisning för elever på mellanstadiet.

För den som värnar om estetiska ämnen kan det låta som en solskenshistoria, hur de danska politikerna har fått upp ögonen för musikens betydelse. I realiteten är bilden inte så svartvit, åtminstone inte om Anders Boysen får spekulera. Han tror att reformen om samarbetet mellan musikskolor och grundskolor också handlar om en brist på musiklärare som delvis kan lösas med att musikskolans lärare gör intåg i den obligatoriska skolan. Det kan vara ett sätt att spara pengar. Oavsett blir det en win win-situation där musikskolorna får en möjlighet att rekrytera fler elever samtidigt som skolorna får in kompetenta musiklärare som hjälper till med undervisningen.

– Med det sagt tycker jag att det är en jättebra idé. Jag har lärt mig jättemycket från musiklärarna och de andra lärarna här, samtidigt som de har lärt sig saker av mig, säger Anders Boysen.

När matematiklektionen är slut sätter han sig i bilen för en kort färd till en annan skola. En halvtimmes körsång med förskolebarn står näst på schemat.

Några tusenlappar mer i månaden och ett mandat att leda. Statusfyllt? Absolut. Krävande? Utan tvekan. Förskolan har fått förstelärare. Och förhoppningarna om vad de ska uträtta är skyhöga.

Det är höst och 2016 när vi träffas. Helene Olsson sitter på golvet på småbarnsavdelningen med fem barn. De har just vaknat från vilan och sjunger nu tillsammans om Babblarna och deras olika färger.

De finns numera lite varstans, till exempel i Solna, Hudiksvall och Nässjö. De har mandat att leda och får mer i lön. Förskolan har fått förstelärare.

Trenden är tydlig: Förstelärarna i förskolan blir allt fler. Fast ingen vet exakt hur många de är eller i vilka kommuner de finns. För staten har inte satsat så mycket som en krona på att skapa karriärtjänster i förskolan, och eftersom det inte finns någon övergripande satsning, finns det inte heller någon med uppdrag att följa frågan.

Han beskriver det själv som att han testat på tusen yrken. Till slut hamnade han på ett av de kanske mest sällsynta i hela Sverige – lektor i förskolan och förskoleklassen.

Diskussioner och små justeringar i organisationen har gjort att saker flyter på bättre. Försteläraren Johanna Ljungdahl Larsson känner sig uppskattad av kollegorna på Drottninghögs förskolor.

”Jag tror verkligen att de vill att vi ska ha det bra här efter skolan.”

Vad skulle du vilja ändra på ditt fritids?

– Det finns inte så mycket att ändra på, jag tycker att det är härligt här. Man får alltid vara med, och om man inte får det säger man det till en fröken. Man får vara ute, men om det regnar får man vara inne. Om det är soligt gör vi fler utflykter. I skogen brukar vi få tälja, då blir jag lite skraj i benen.

Vad skulle du bestämma om du var chef på fritids?

– Att det bruna skåpet ute med fotbollar och hopprep skulle vara öppet hela tiden. Ibland, när man säger till fröknarna att öppna, är de upptagna.

Nu sitter vi i det ni kallar ”spa-rummet”, som ni barn brukar få bestämma vad det ska vara för slags rum. Vad vill du att det ska bli?

– Några kan få boka att vara ensamma och leka här ibland, jag skulle vilja att det gick oftare. Och så skulle jag bestämma att det blir sparum igen, det var så mysigt. Håkan tyckte att det var så skönt när jag masserade honom.

Du är med i elevrådet. Vad gör ni?

– Då brukar man räcka upp handen och tycka saker, till exempel att man vill ha fler innebandymål. Förut tyckte 2C att vi skulle bestämma att peppa varandra mer, det tycker jag faktiskt var ett bra förslag. Om man till exempel ska bygga alfabetet och hejar på varandra blir man glad om någon som kanske inte gillar en hejar – då blir man ju stolt.

Lyssnar vuxna lika mycket på barn som på andra vuxna?

– De lyssnar bättre på vuxna, för de kanske har viktiga möten. Men barn är faktiskt också ganska viktiga här. Fröknarna har ju sitt jobb här, om de inte lyssnar på barnen kanske de får sparken. Men jag tror verkligen att de vill att vi ska ha det bra här efter skolan.

Lyssnar barn på vad andra barn tycker?

– Jag tycker asmycket. Ofta tycker jag att andra barn lyssnar, men de kanske inte alls tycker så, vi är ju olika.

Tiden är mogen för en ny barnsyn, tycker barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson. I sin senaste bok presenterar han en möjlig omstart som knyter an till kärnan i den just nu särskilt aktuella barnkonventionen.

Barnsyn kan vara en ganska knepig fråga. Kanske tror vi oss ha en, men i handlingar gör vi uttryck för något helt annat. Och vad gör man om kollegor i ett arbetslag på ett fritidshem har helt skilda uppfattningar om hur barnen ska bemötas? För det finns ju många sätt att tolka läroplanen på, en barnsyn behöver inte vara mer rätt än en annan enligt styrdokumenten.

– Att ha olika barnsyn kollegor emellan behöver inte vara ett problem. Samhället ser ut så, vi har olika värderingar. Det kan tvärtom ha ett värde i sig för barnen att de vuxna är olika, bara man visar att man respekterar och lyssnar på varandra, säger Lars H Gustafsson.

Han är barnläkaren som genom ett helt yrkesliv stått upp för barns rättigheter i olika sammanhang. Sedan några år tillbaka är han pensionär, men han är fortfarande medlem av Barnombudsmannens expert­råd och i en expertgrupp knuten till svenska Unicef. Och så skriver han böcker för fullt. När vi ses på ett kafé i Lund, Lars H Gustafssons hemstad sedan drygt ett decennium, har han just kommit hem från en sem­esterresa i Toscana. För första gången på länge hade han inget skrivarbete med sig utan var helt ledig. Bara i år har Lars H Gustafsson nämligen gett ut tre olika boktitlar. En av dem heter Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna och den ska vi snart prata mer om.

Men först tillbaka till det där om när kollegor tycker olika. Lars H Gustafsson är mycket runt och föreläser om barnsyn, såväl för personal på olika pedagogiska verksamheter som för studenter på till exempel förskollärarutbildningen på Malmö högskola där han är hedersdoktor. Under årens lopp tycker han sig ha sett tre tydliga ”vägar” i vuxnas syn på barn: den auktoritära som bygger på att de vuxna vet bäst medan barnet ska fostras, den naturliga där barnet ses som det goda, kompetenta och ofta placeras på piedestal samt den demokratiska som utgår från att barnet är på en utvecklingsresa och ska mötas där han eller hon befinner sig. Under sina föreläsningar brukar Lars H Gustafsson ha en övning där han låter deltagarna gruppera sig i rummet utifrån den av dessa barnsyner de bäst identifierar sig med.

– Det intressanta är att nästan alltid brukar deltagarna fördelas jämt över rummet. Så ser jag samhället i stort, det råder många olika barnsyner parallellt även om trenderna i viss mån går upp och ner beroende på politiskt klimat.

Han säger sig själv också ha färdats mellan dessa genom sitt yrkes- och privatliv. Lars H Gustafsson är förutom barnläkare och barnrättsaktivist själv pappa till åtta barn, födda under tre olika decennier.

– Jag växte upp under en tid när uppfostran och barnsyn var auktoritär. Och jag var nog också en ganska auktoritär pappa till mina första barn, som är födda på 60-talet. Men att vara människa är att ständigt förändras.

Och nu tycker han att det är dags att vi lämnar de traditionella barnsynerna och särskilt polariseringarna dem emellan, bakom oss. I stället behöver vi mötas, ta med oss det bästa och skapa något nytt.

– Vi har mycket att lära av de olika synsätten. Samtidigt har vi aldrig förr haft så stor kunskap om barns utveckling som i dag. Både rent naturvetenskapligt, om exempelvis utvecklingen av hjärnan och hur hormoner påverkar människan i olika stadier, samt om det pedagogiska och psykologiska. Vi behöver använda denna kunskap och skapa något nytt, både barn och vuxna är värda den omstarten.

I sin nyutkomna bok Relationsrevolutionen gör han just det. Han kallar den nya barnsynen kort och gott för ”den fjärde vägen”. Grunden är att se barn som vilka människor som helst, med samma rättigheter, vilket ju också är utgångspunkten i barnkonventionen.

– Tumregeln i alla situationer är att fråga sig om man skulle göra samma sak mot en vuxen människa. Om svaret är nej behöver det motiveras med särskilda omständigheter, som utgår från barnets ­speciella­ behov av skydd eftersom barn varken är psykiskt ­eller fysiskt färdigutvecklade. Barn är mer sårbara än vuxna, det är en viktig premiss.

Den fjärde vägens barnsyn bygger alltså på en ständig balansgång som den vuxna behöver hantera: barn är människor till fullo men ska aldrig behöva utsättas för ett ansvar som de inte är mogna att ta. Det kan skada både dem själva och deras omgivning.

– Denna väg har inga fasta mallar eller metoder. Allt handlar om nuet och det alldeles unika mötet mellan jämlika individer. Det kräver att den vuxna verkligen lyssnar och tar in barnets perspektiv, säger Lars H Gustafsson.

För att detta möte ska kunna ske, måste det finnas en tillitsfull relation mellan barn och vuxen. Den vuxna behöver i grunden ha en positiv nyfikenhet och inställning till barnet. Lars H Gustafsson säger att han genom åren sett åtskilliga exempel på vilken skillnad det kan göra.

– När ett barn som vanligtvis är van vid att vuxna letar problem hos henne eller honom, i stället möts av ett genuint intresse på vem han eller hon är och vad just det barnet kan tillföra i sammanhanget, kan under faktiskt ske.

En sådan nyfikenhet på varje enskilt barn önskar han att alla pedagoger skulle ha. Men det är ju lättare sagt än gjort. Särskilt i stressade situationer och i den verklighet som råder: många barn, få vuxna. Lars H Gustafsson håller med om att omständigheterna påverkar. Samtidigt, betonar han, behöver det där en-till-en-mötet som detta handlar om inte alltid kräva så lång tid.

– Det kan räcka med några sekunder. Att varje barn känner sig sedd och lyssnad till, åtminstone någon stund under dagen.

Men pedagoger måste bli bättre på att ryta ifrån när det går över styr, tycker han. När arbetsvillkoren är sådana att det faktiskt är i princip omöjligt att jobba enligt läroplaner och den barnsyn man vill stå upp för. Han säger att ingen kan verksamheten så bra som pedagogerna själva, ingen har så stor insyn i hur barn i olika delar av samhället har det.

– För barnens skull måste pedagoger se sig som ständiga barfotabarnombudsmän, som jag brukar kalla det. Kräva förändring av lokaler eller organisation när det inte fungerar.

Det är särskilt bra tider för det just nu, menar han. För barnkonventionen står högt på agendan för tillfället, regeringen har föreslagit att den ska bli lag i stället för som nu, enbart vara rådgivande. Lars H Gustafsson har länge varit engagerad i barnrättsorganisationer som kämpat för just detta.

– Det skulle ge barnkonventionen en större tyngd. När något blir lag påverkas också människors mentalitet, successivt.

Men när de olika remissvaren kom för någon månad sedan, var flera kritiska. Däribland pekade tunga juridiska institutioner på att konventionen har för vaga formuleringar och saknar ”den precision som svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar är vana vid”.

– Jag lyssnar och kan förstå resonemangen. Samtid­igt har många, ju mer de satt sig in i konventionen, ändrat uppfattning. Man införlivade Europakonvention för mänskliga rättigheter i svensk lag. Så helt omöjligt ska detta inte vara, det är jag fortfarande övertygad om, säger Lars H Gustafsson.

På fritidshemmenär särskilt barns rätt till inflytande, en andemening som genomsyrar hela konventionen, viktig att jobba med, tycker han. Ett bra verktyg kan vara Roger Harts inflytandestege, tipsar han. Där kan man stämma av var man befinner sig och hur man tar verksamheten vidare till nästa steg. Han tror också att reflektion och tid för samtal är viktigt i fritidshemmens värld.

– Vi måste prata om vår barnsyn hela tiden och granska hur den ger sig i uttryck i olika situationer. Det är så den utvecklas och kan fördjupas.

Och även om det inte gör något att kollegorna i arbetslaget har olika barnsyn, tycker Lars H Gustafsson att man behöver kunna samsas om vad man inte vill ska ske i verksamheten.

– Det handlar om överenskommelser som att här kränker vi aldrig ett barn, vi slår inte ett barn, vi hånar ingen, är inte ironiska och vi talar aldrig negativt varken om barnen eller deras föräldrar. Några sådana grundförutsättningar behöver alla vara överens om för att verksamheten ska utgå från att barnen är människor med rättigheter precis som du och jag.

Och när det hettar till, som i en konfliktsituation, är det också bra om arbetslaget har kommit överens om att den som är minst arg tar hand om det. Det är ett sätt att skydda barnen och deras rättigheter också vid pressade tillfällen. Man kan enas om kodord vid sådana situationer, råder Lars H Gustafsson. Som att till exempel säga ”hör du, nu är kaffet varmt i köket” eller något liknande för att signalera till kollegan att man anser att nu är det dags för henne eller honom att lämna och att någon annan tar över.

”Jag skulle bestämma att fler får vara med.”

Vad skulle du bestämma om du var chef på fritids?

– Att vi skulle leka Flaggan när vi är ute. Då står man två lag på var sin sida och ska springa och hämta sin flagga utan att bli tagen. Och så skulle jag bestämma att fler får vara med. Ibland kommer femmor och spelar fotboll här på vår gård, då får inte vi vara med.

– Jag skulle också bestämma att vi ska gå ofta på utflykt till Gådeåberget, för där har jag och mina kompisar byggt en jättesnygg koja. Den är mellan två träd, med ett tak av en pinne med rep, och så har vi lagt granbarr ovanpå.

Vem är det som oftast bestämmer på fritids?

– Jag vet inte riktigt, säkert fröknarna.

Om du vill förändra något på fritids, hur skulle du göra då?

– Jag skulle prata med en fröken. De är väldigt snälla mot mig. Jag vet ingen som inte skulle lyssna. En gång sa jag till Johan att jag ville leka Flaggan, och då gjorde vi det.

Vad tycker du att det ska bli av det här lilla ”spa-rummet”, som ni barn på fritids brukar få ge förslag på?

– Det var polisrum här förut också, det tycker jag att det ska bli igen. Då körde vi polislekar och jagade varandra. De som bråkade kom i fängelse, det var kul. Då fick vi släcka och sitta och prata i mörkret, och de som var poliser sa att vi aldrig fick göra så mer. Fast jag var bara i fängelse en gång.

Hur mycket får du vara med och bestämma hemma?

– Mamma och pappa bestämmer över mig, men de lyssnar på mig. Och jag lyssnar på dem.

”Alla barn ska ha det bra. Och lite extra motion på fredagar.”

Är det något du skulle vilja förändra på fritids?

– Jag önskar att de skulle renovera hela fritids. Då skulle det vara en blomtapet på den väggen, på den andra väggen skulle det vara speglar där man ser konstig ut, så att man skrattar ihjäl sig. Såna fanns på mitt dagis. Och så skulle vi ha en önskelista varje torsdag där vi fick skriva upp vad vi vill äta.

Lyssnar vuxna lika mycket på barn som på andra vuxna?

– Jag är ganska allvarlig. Om jag har bestämt en sak, då vill jag ha det så, men mina kompisar brukar byta saker precis när man har bestämt. Pappa kan också ändra sig, om han till exempel sagt att han ska spela dataspel med mig. Det gör inte fröknarna. Det vet att om vi har bokat det eller det, då gör vi det.

Om du var chef på fritids – vad skulle du bestämma då?

– Att alla barn ska ha det bra. Och att vi fick ha lite extra motion på fredagar precis innan vi kommer hem och äter godis och snacks. Och så skulle jag bestämma att det fanns kickbikes på gården, och att vi fick spela mer fotboll och brännboll.

Vad får du vara med om att bestämma hemma?

– Jag får välja en åtta-tid när jag ska gå och lägga mig, typ halv åtta eller kvart i. Jag vet inte vad en kvart betyder, det är därför jag får öva.

För att bli demokrat behöver man tränas på att vara i en aktiv demokrati, tycker fritidslärare Jesper Nilsson i Malmö. Därför har han dragit igång regelbundna stormöten i aulan, som leds av barnen själva.

I dag är det Nicole Stelmach, 8 år, som är ordförande. Hon kliver upp på scenen i aulan framför de cirka 30 fritidsbarnen och deras tre pedagoger. Till sin hjälp har hon jämnåriga Ebba Ljungberg som är dagens mikrofonhållare, också ett ärofyllt uppdrag som alternerar mellan olika barn varje möte. Hon ska se till att den som får talan snabbt förses med den portabla mikrofonen.

– Okej Nicole. Känner du att du vill göra det här själv eller behöver du hjälp från mig? frågar fritidslärare Jesper Nilsson och sträcker ordförandemikrofonen till Nicole Stelmach som nu har placerat sig på en stol högt över publiken. Det spritter i hennes ben, detta är ju jättespännande.

– Jag vill själv. Men Jesper, du glömde klubban!

Just det. En ordförandeklubba ska man ha också. Så att man kan banka riktigt hårt i bordet framme på scenen när beslut är taget genom omröstning.

Vi befinner oss på Ribersborgsskolans fritidshem i Malmö. Varannan fredag är det demokratisamling i aulan här. Den leds av barnen själva och det är alla tillsammans som bestämmer dagordningen. Barnen har lika mycket att säga till om som de vuxna. Varannan samling diskuterar man dilemman som uppkommit i verksamheten, sådant som är viktigt för barnen. Kanske har det till exempel utspelats konflikter när några spelat Minecraft, som att en balkong som någon byggt blivit nuddad av en nybyggd. Då måste det diskuteras. Hur vill vi ha det? Vad ska vi ha för gemensamma regler kring balkongbyggen i Minecraft?

– Det kan fortfarande vara svårt för barnen att själva identifiera de situationerna. Vår roll som pedagoger är att uppmärksamma och ställa frågor för att underlätta. Och hela tiden ha ögonen öppna, så att ämnena inte bara berör ett fåtal utan att vi ser till att uppmärksamma allas verklighet och intressen, säger Jesper Nilsson.

Varannan demokratisamling ägnas i stället åt temat ”önskefredag”. Mötet förbereds då genom att barnen går ihop och bildar som ett litet ”parti” tillsammans med andra som vill ha samma aktivitet på kommande önskedag. Dessa äger rum en eftermiddag var fjortonde dag och då utgår verksamheten helt från de barns planering som fått flest röster under mötet. Barnen gör valaffischer som sätts upp dagarna innan, med förhoppningen om att värva röster redan då. På demokratisamlingen har varje grupp en muntlig presentation av sitt förslag och därefter blir det omröstning. En sådan typ av demokratisamling är det i dag, så vi ska snart få vara med om denna process. Men först pratar vi lite mer med Jesper Nilsson. För det är han som har tagit initiativ till allt det här. Han är relativt nyutbildad och har jobbat här på Ribersborg sedan han tog examen förra sommaren. Men redan under den verksamhetsförlagda utbildningen, runt om på olika fritidshem, började han fund­era över hur man skulle kunna jobba mer med aktiv demokrati  verksamheten. En demokrati som inte bara stannar vid prat utan verkligen ger barnen inflytande i praktiken.

– Det finns skolråd och fritidsråd på många ställen, men jag har inte sett något systematiskt demokratiarbete någonstans, säger Jesper Nilsson.

Detta trots att fritids, som han säger, är en utmärkt arena för att praktiskt tränas i demokrati. Verksamheten är mindre styrd än i skolan. Jesper Nilsson har själv blivit inspirerad av Ann Philgrens tankar om deliberativ demokrati och sokratiska samtal.

– Med tanke på rådande samhällsklimat tycker jag att det är än viktigare att vi utbildar demokrater. Det gör man inte enbart genom teori. Barnen måste få befinna sig i demokratiska sammanhang. Jag har inget facit på hur man ska göra. Vi provar oss bara fram här, säger Jesper Nilsson.

Men det kan vara svårt att som vuxen släppa kontrollen och ge barnen makten, medger han. Det bygger på en balansgång där den vuxnas aktiva roll är central, att man är närvarande och stöttar och ser till att alla beter sig schyst mot varandra. Pedagogerna har dessutom också rätt att lämna förslag under önskedagarna, på samma premisser som barnen. Det tycker Jesper Nilsson är viktigt, så att repertoaren blir större än att det bara föreslås aktiviter som dataspel och pyssel.

– Barnen har bara levt i sju-åtta år. Deras referensramar är ännu inte jättestora. Vi behöver visa dem på andra alternativ också, så att de själva utifrån det kan välja.

Senaste gången vann hans eget förslag, om att göra eld och baka pinnbröd på skolgården. Men det tog ett tag, han fick argumentera en del för att vinna barnens röster.

Demokratisamlingarna startade under förra läsåret. Jesper Nilsson läser en master på kvällstid, han vill så småningom forska. Och samlingarna var från början ett verksamhetsnära forskningsprojekt inom ramen för hans utbidning.

– Sedan har vi fortsatt. I de intervjuer jag gjorde med barnen efter projektet, ville alla fortsätta. Mötena är uppenbarligen viktiga för dem. Och de växer hela tiden, blir allt bättre på att lyssna och samarbeta med varandra.

Nicole Stelmach har nu gett första gruppen ordet. Fem barn stiger upp på scenen och håller upp affischen som tidigare suttit i korridoren några dagar. De tisslar och tasslar lite om vem som ska börja prata, sedan tar Liam Cautin Petersen ordet.

– Jo, vi tänkte att vi skulle ha en gosedjursdag. Man får ta med sig gosedjur och så ordnar vi disco för dem. Och de som inte vill det kan få fritt på dator. Och vill man inte det kan man få pyssla. Eller gå ut. Varför vill vi göra det här? Jo, för att alla kan hitta något som de tycker är kul. Tack för oss.

Jesper Nilsson har tillsammmans med barnen jobbat mycket med hur man lägger upp en presentation. Det finns en tydlig mall som stöd när de ska presentera ett förslag: vad vill ni göra, varför vill ni göra det och vilka ska göra det? Barnen vet att det är viktigt att titta på publiken när de pratar, de har övat på det i ett år nu. Och regelbundet får de testa att prata i mikrofon i mindre grupper för att avdramatisera det hela, utanför samlingarna.

– Det finns alltid blyga barn, som inte vågar prata. Åtminstone till en början. Men i intervjuerna jag gjorde sa de att de ändå gillade samlingarna och att få rösta. Och många växer och vågar så småningom, säger Jesper Nilsson.

Efter varje presentation får publiken ställa högst tio frågor. Det ger tillfälle att revidera förslaget, om publiken lyckas övertyga gruppen om det.

– De har börjat märka att de har lättare att vinna om de lyckas tilltala många. Den här gruppens förslag är ett tydligt exempel på det, viskar Jesper Nilsson från sin plats i publiken.

Leijon Nolke räcker upp handen och får ordet av Nicole Stelmach. Ebba Ljungberg rusar dit med mikrofonen.

– Jag tycker det är viktigt att vi lägger till att man bara får titta på videor som inte har åldergräns när det gäller ”fritt på dator”, säger han.

Det håller gruppen med om. Fler frågor följer.­ Fritidspedagog Lottie Wikström räcker till exempel upp handen och undrar var gruppen har tänkt att dessa olika stationer ska vara, hur de ska få plats. Det har förslagsansvariga svar på. De ska sprida ut sig i olika rum.

Det är dags för grupp två och Milton Ekman, Felicia Dalheim och Marvin Lövkvist Alwidsson att presentera sitt förslag. De vill ha vattenexperiment. Men då blir man ledsen om man går hem tidigt, invänder någon efter att ha fått frågan vid handuppräckning. Barnen diskuterar fram och tillbaka hur detta ska lösas. Kanske kan man be sina föräldrar komma lite senare och hämta just den dagen? Lilly-Gry Jensen ­Petersson och Tyra Butler går sedan upp på scenen och berättar att de vill ha Pokémon-runda, för det har de aldrig haft på fritids. Och de som inte har en egen telefon kan få stanna inne. Under frågestunden räcker Jesper Nilsson upp handen. När Nicole Stelmach ger honom ordet undrar han hur många som har en egen telefon. Det blir handuppräckning som landar på ungefär tio.

– Blir inte de som inte har en telefon ledsna då? Jag skulle vilja lägga till att man får gå i grupper och samsas om de telefoner som finns, tycker Jesper Nilsson.

Tyra Butler och Lilly-Gry Jensen Petersson har en kort viskande överläggning framme på scenen, men reviderar sedan sitt förslag enligt Jesper Nilssons komplettering.

Det är dags för omröstning. Den håller Jesper Nilsson i. Och det är valfusk att titta hur andra röstar. Därför böjer alla ner huvudet och blundar, även pedagogerna. Varje förslag presenteras igen av Jesper Nilsson som läser ur de anteckningar han gjort under mötet. Sedan blir det handuppräckning. Spänningen är stor när fyran, trean, tvåan och så småningom vinn­ande förslag offentliggörs. Det blev lag ett och kombinationen gosedjursdisco, fritt på dator, pyssel och utelek som vann. Laget gratuleras för det vinnande konceptet. Sedan är det dags att sätta punkt för i dag. Nicole Stelmach slår med klubban och avslutar mötet.

– Tack för en strålande insats Nicole. Du var väldigt bra på att låta olika personer i publiken få ordet. Och tack Ebba. Du var hela tiden uppmärksam på vem som stod på tur att ha mikrofonen, säger Jesper Nilsson.

Stolt kliver Nicole Stelmach ner från scenen. Men var det inte nervöst att stå så där inför alla kompisar?

– Nej då. Man får liksom bättre självförtroende av det här.

Kompisen Elsa Kolgjini Gigengack ansluter. Hon tycker att demokratisamlingarna gör att hon lär känna allas personlighet mer. Visst finns det ibland de som ligger och krälar på golvet och stör mötet, men då förlorar de sin röst och får gå ut.

– Jag längtar efter demokratisamlingen hela veckan. Att få berätta för de andra vad man tänkt ut att vi ska göra. Ibland har man ingen idé, utan sitter bara med. Men då är det spännande att få lyssna på vad andra har tänkt och rösta.

Vilhelm Törnklev tycker att det är roligt med något där alla är med, att hela fritids samlas.

– Och så är det som om man själv blir vuxen lite grann.

”Jag vill ha Pokémon-tema.”

Vad skulle du bestämma om du var chef på fritids?

– Att vi skulle ha en rutschkana i klätterställningen. Och fler legodiamanter. Det finns inte så många av dem, och alla tar diamanter från andras byggen. Och legogubbarna hittar man aldrig.

Vad skulle du vilja bestämma att ”spa-rummet” blir för slags rum framöver?

– Att det var Pokémon-tema med bilder överallt och pokémon-saker och hinkar och bollar som man kan kasta, jag tycker så mycket om Pokémon. Eller så kan det vara fotbollsrum. Då kan man ha mål på varje sida och hänga upp målvakter och andra spelare i papper. Och så ska det vara en innefotboll, som är platt på undersidan, när man sparkar så glider den. Jag har det så hemma.

Vad får du vara med och bestämma om hemma?

– Efter höstlovet kommer jag att få bestämma mat en gång i veckan. Vi kom på det igår, för det var sås och då ville jag inte äta. På fritids är maten så god, och jag tar bara lite av den. Hemma måste jag äta upp allt.

Alla ska klara sig. Det är målet för gymnasieutredningen. Högskolebehörighet ska vara grunden, det ska bli mer undervisning och bättre stöd. Och lärarna ska räcka till, slår utredaren Helén Ängmo fast.

Helén Ängmo möter upp på sjätte våningen i det stora kontorshuset vid Norrtull i Stockholm. Med snabba steg kryssar hon mellan skrivborden till ett mötesrum. Hon är redo för mina frågor om en över tusen sidor tjock utredning, gymnasieutredningen, som hon nyligen har överlämnat till regeringen. De totalt 97 förslagen ska leda till att fler börjar i gymnasieskolan men framför allt att fler tar examen. I dag är det endast 0,7 procent som inte påbörjar gymnasiet men det är nära en tredjedel som inte lyckas ta examen efter fyra år.

Helén Ängmo, som är generaldirektör här på Skolinspektionen, har ansvarat för en utredning med hög ambition. Hundra procent genomströmning är målet.

Vad är den största utmaningen för gymnasieskolan?

– Det är just att få fler att fullfölja utbildningen. De flesta går ändå tre år och vi såg att endast cirka fem procent avbryter under första eller andra året. Av dem som inte tar examen är det en grupp, cirka en fjärdedel, som har ganska få kurser kvar.

Ni föreslår högskolebehörighet som grund på yrkesprogrammen, men att den kan väljas bort. Varför gör ni inte behörigheten obligatorisk?

– Det kan finnas en grupp elever som kan fullfölja gymnasiet bättre om de får jobba mer med yrkesämnena. Men vi tror att många kommer att välja högskolebehörigheten.

Så intresset för yrkesprogrammen kommer att öka?

– Om det är elever som valt bort yrkesprogram för att de känner sig oroliga för behörigheten så kan det bli bättre. Men vi från samhället ska inte säga vad unga ska välja.

Förslagen om ämnesbetyg har fått mest uppmärksamhet i media. Måste det dröja ända till 2021 eller 2022?

– Utredningen säger att det är att föredra att gå hela vägen med en ämnesutformad gymnasieskola. Och det är bättre att ha tid på sig och göra en reform som är samlad. Det ska utredas hur samtliga ämnen kan göras progressiva. Man måste utreda ett lagförslag, konsekvenserna mot vuxenutbildningen och utreda hur behörigheterna ska se ut mot högskolan.

Vilka är fördelarna med ämnesbetyg?

– Eleverna kan få utvecklas under en längre tid. I dag kan de som blir underkända i början av gymnasiet tappa sugen och det kan leda till avbrott.

– Vi har också med i bedömningen att det kan underlätta för lärare. I dag måste lärarna informera inför varje kurs och dokumentera i varje kurs.

Din myndighet kritiserar ofta gymnasieskolor för brister i särskilt stöd. Hur kan den här utredningen bidra till att eleverna får mer och bättre stöd?

– Man ska se till hela individens behov. Har en elev svårt med läsning så ska inte bara matteläraren upptäcka det på lästalen, utan eleven kanske behöver stöd i andra ämnen. Eleverna får många gånger söka stöd själva men vi måste vända på det så att lärarna oftare påtalar att eleven kan få och bör få stöd. Vi vill också se att det blir tydligare vad som är extra anpassningar och särskilt stöd.

Det ska skrivas in i skollagen att eleverna ska påbörja och fullfölja gymnasiet. Har det någon praktisk betydelse när gymnasieskolan ändå ska förbli frivillig?

– Syftet ska inte längre vara att enbart erbjuda en gymnasieutbildning utan skolan ska kämpa för att varje elev fullföljer. Vi tror att det här målet kan prägla tänkandet i gymnasieskolan.

I dag är det bara en bråkdel av eleverna från språkintroduktion som så småningom når examen från ett nationellt program. Hur ska deras möjligheter kunna förbättras?

– Till exempel genom att säkra heltidsstudier. Vi föreslår också att man inte enbart ska jobba med svenska språket mer än i två månader. Sedan ska man kombinera med andra ämnen och om det är aktuellt med apl. Vi tror att eleverna behöver få mer variation. Vi vidgar också programinriktat individuellt val till att också kunna sikta mot högskoleförberedande program.

Hur mycket kommer undervisningstiden att öka med högskolebehörighet som grund?

– Vi föreslår 70 timmar på yrkesprogram till följd av förändringar som högskolebehörighet, införande av estetiskt ämne och tid för gymnasiearbetet. För högskoleprogram föreslår vi 20 timmar mer.

Gymnasiearbetet ska ligga inom utbildningen men inte ge poäng längre. Är det inte risk att det tas på mindre allvar då?

– Det är fortsatt viktigt och ska göras. Redan i dag när man gör nationella prov och andra typer av uppgifter så ligger inte det heller i poängplanen. Vi skulle jobba med ett estetiskt ämne och vi skulle inte röra yrkesämnena mer än minimalt. Då blir det utrymmesträngsel och det kan lösas med det här förslaget. Annars kanske vi hade behövt avstå från något.

Vilket program får mest förändringar?

– Det är nog ekonomiprogrammet där vi lagt till en yrkesinriktning mot handel och fyra veckors apl.

Vad tillför ett estetiskt ämne?

– Det kan göra skolans miljö mer rik och stötta upp lärandet på ett positivt sätt. Eleven behöver tillgång till andra uttrycksmedel.

Ökad undervisningstid, förbättrat stöd, estetiskt ämne och tydligare rätt till heltid på språkintroduktion. Finns det tillräckligt med lärare till allt detta?

– Vi har beaktat den lärarsituation som råder. Införande av ämnesbetyg ska kunna underlätta för lärarna på sikt. Ett estetiskt ämne i gymnasieskolan tror jag kommer att intressera många estetlärare.

Hembesök vid längre frånvaro, extra stöd i små grupper och ett specialpedagogiskt team. Det är några insatser för att så många som möjligt ska klara gymnasiet i Tranås.

Man nästan hör hur de tre eleverna tänker så det knakar när de ska få fram lösningen till den räta linjens ekvation. De ska utgå från koordinaterna (3,6) och (4,1).

Efter flera steg och resonerande tillsammans kommer svaret: Y = – 5x + 21.

– Ni är grymma. Nu kan ni snart det här, säger Marie Hagman.

Hon är lärare i matematik och ingår i det special­pedagogiska teamet här på Holavedsgymnasiet i Tranås. I det här passet har hon matematik för årskurs två på samhällsvetenskapliga programmet. Eleverna har fått betyg i kursen 1 B och behöver nu extra stöd för att klara 2 B.

De tre eleverna tycker att lärarna ofta går för fort fram under de vanliga lektionerna.

– Jag lär mig bättre när det är muntligt. Det borde vara mer så i matten och i andra ämnen, säger Iza Svensson Rosander.

– Alla har inte förmågan att efter en kort genomgång räkna på egen hand. Jag kom in med F i matte från grundskolan men nu är jag klar med ettans matte, säger klasskompisen Linnea Lägermo och ser lite nöjd ut.

Läraren Marie Hagman menar att självförtroendet är mycket viktigt.

– Jag tänker att de här eleverna när de kört intensivt med mig och fått prata mycket matematik också kan våga ta större utrymme i sina klasser. Att de vågar räcka upp handen. På så vis jobbar vi för inkludering i stor grupp genom att ibland undervisa i smågrupper, säger hon.

Holavedsgymnasiet ligger bra till när det gäller genomströmning, det vill säga att elever klarar examen inom tre eller fyra år. Med hänsyn till elevunderlaget är genomströmningen 17 procent bättre än förväntat. Totalt är det drygt 80 procent av eleverna som klarar gymnasieexamen inom fyra år, enligt rapporten Gymnasieskola 2016 från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Det specialpedagogiska teamet är viktigt för att så många elever som möjligt ska nå upp till målen, menar Marie Hagman och hennes kollega Lars Hollén, som nyligen har vidareutbildat sig till speciallärare. Utöver de två ingår två specialpedagoger i gruppen. En av dem jobbar med studieteknik och elevernas sociala situation. Den andra är ofta ute i klasserna för att se över situationen i den stora gruppen. Teamet har ansvar för de nationella programmen med cirka 700 elever medan andra lärare ger stöd på introduktionsprogrammen. Fokus ligger på matematik, svenska och engelska men teamet kan stötta i många andra ämnen också.

– En del lärare kommer till våra onsdagsträffar och begär hjälp för vissa elever. Nyligen har jag till exempel hjälpt en elev med handelsämnen, berättar Marie Hagman.

En ingång för gymnasieutredningen har varit att minska stressen i skolan. Lars Hollén tycker att betygssystemet bör ses över, något som också utredaren föreslår.

– Ämnesbetyg kan vara bra beroende på hur de utformas. Som det är nu straffas man hårt om man inte klarar någon färdighet för den nivå man siktar på i betyget. Det är tufft och man måste vara väldigt allround.

Marie Hagman kan samtidigt se fördelar med dagens kursbetyg. Elever på samhällsvetenskapliga programmet som får godkänt i Matematik 1 B men underkänt i 2 B kan ändå få examen och komma in på högskolan.

– Skulle man klumpa ihop betyget så skulle de kanske inte få godkänt, säger hon.

Holavedsgymnasiet är med i SKL:s projekt Plug In, som ska minska avhoppen i gymnasieskolan. Skolans ungdomscoacher kan till exempel åka hem till elever som riskerar att bli hemmasittare. Det finns också ett närvaroteam, som följer upp närvaron varje vecka. Elever som varit borta mer än fem gånger på en månad får en varning. Då har de två veckor på sig att skärpa sig, annars kan studiestödet minskas.

– Vi har inget matteproblem här i Tranås, utan vi har problem med närvaron. Jag tror stenhårt på projektet. Närvaron har ökat och det kommer att leda till att fler klarar gymnasiet, säger Marie Hagman.

Ett annat förslag i gymnasieutredningen är att alla yrkesprogram ska ha högskolebehörighet inlagt i grunden – alltså att eleverna måste göra ett aktivt val för att ta bort den (läs mer på sidan 30). Så ser det redan ut på Holavedsgymnasiet. Men alla elever är inte medvetna om att de läser för högskolebehörighet och därmed tar kurser som de egentligen inte behöver för en examen, berättar Marie Hagman.

– Vi har en del elever som till exempel läser Engelska 6 och det har blivit för svårt för dem. Tanken med högskolebehörighet är god men jag tror inte att det fungerar för alla i praktiken, säger hon.

Engelska kan också vara en utmaning för elever som gått över från språkintroduktion till nationella program. I dag har Lars Hollén en grupp elever som bott ungefär fyra år i Sverige och som nu har påbörjat olika nationella yrkesprogram.

De samlas i ett litet rum där hyllorna är fullpackade med läroböcker i engelska men i dag sätter sig eleverna ner vid var sin dator. De ska skriva om karaktärerna i filmen Stone Cold som de tittade på under förra lektionen.

Nguyen Van Hai funderar en kort stund innan han börjar skriva.

– Jag gillar engelska och jag måste få godkänt betyg. Jag går på fordon och trivs bra. Nästa år ska jag försöka ta examen, säger han.

Klasskompisen Ehsamn Ramezani kom till Sverige för fyra år sedan. Han vill bli mekaniker.

– Om jag hittar jobb i Tranås så skulle jag gärna vilja stanna här. Det går bra i skolan men engelska är lite svårt då jag inte haft det så mycket i Afghanistan.

Abdulsamad Ahmad går i tvåan på hantverksprogrammet. Han är nöjd med det stöd han får av lärarna här i Tranås.

– Lärarna är skitsnälla, inga problem, säger han.

I år hoppas han på att få betyg i engels­ka. Efter skolan vill han jobba några år med möbelsnickeri.

– Sen vill jag läsa vidare på högskolan. Jag är mycket intresserad av slöjd och hantverk, säger han och skiner upp under den svarta kepsen.

Prov hela tiden eller alla prov på slutet. Elever som stressar eller elever på sparlåga. Varje betygssystem har sina biverkningar.

Många har varit kritiska till den kurs­utformade gymnasieskolan. Men få har gått så långt som lärarna på Fjällbyns gymnasieskola i Funäsdalen. De bestämde sig för att sluta sätta kursbetyg under pågående utbildning. Det kunde vänta till sista terminen i årskurs tre när eleverna nått sin högsta kunskapsnivå.

Skolan tar emot ungdomar med autism och många av dem har en lång startsträcka i sina studier. Ett underkänt betyg i en tidig kurs kan vara förödande för deras självförtroende, enligt lärarna.

Syftet var gott men skolans betygsmodell fick ett hastigt slut när Skolinspektionen kom på besök. Att hålla alla kurser öppna till sista terminen rimmade illa med den kursutformade gymnasieskolan, enligt inspektörerna. Kritiken kom som en överraskning för skolans rektor Ulla Krusell.

– Vi är förskräckligt noga med att följa alla direktiv och jag trodde att vi höll oss inom ramarna, säger hon.

Inspektörerna var av en annan uppfattning och skolan fick ett föreläggande om att börja betygsätta kurser löpande under elevernas studietid.

– Vi fick backa totalt, konstaterar Ulla Krusell.

Men i slutet av oktober fick hon och kollegorna en smula upprättelse när gymnasieutredningen presenterades. Utredningen pekar på flera negativa konsekvenser av kursbetyg och förordar en övergång till ämnesbetyg på sikt. Flera av argumenten känns igen från Fjällbyns gymnasieskola. Till exempel att låga betyg på en tidig kurs kan sänka elevens motivation och att elever som mognar sent straffas hårt av systemet.

Ulla Krusell fick höra om utredningen genom sin syster.

– Hon ringde och sade att nu får du som du vill Ulla. Nu slopar de alla delkurserna.

Mycket talar för att Ulla Krusells önskan kommer att uppfyllas. Regeringen och flera oppositionspartier har uttalat sig positivt om en övergång till ämnesbetyg, liksom de båda lärarfacken (se Lärarförbundets kommentar på sidan 28). Men att utsätta den reformtrötta gymnasieskolan för ännu ett nytt betygssystem är inget beslut man fattar lättvindigt. Det måste finnas tydliga vinster om det ska vara värt besväret. Gymnasieutredningen har försökt lista alla för- och nackdelar. Till sin hjälp har den haft ett antal betygsforskare, bland andra Alli Klapp vid Göteborgs universitet. Hon tror att ämnesbetyg är rätt väg att gå. Kursbetygen är ologiska utifrån den kunskapssyn som finns i skolans styrdokument, enligt henne.

– Man talar om det livslånga lärandet och då måste det vara de kunskaper som en elev har i slutet av en utbildning som avgör betyget.

Hon tar svenskämnet som exempel. En elev som har fått ett lågt betyg i Svenska 1 skulle mycket väl kunna få högsta betyg om hen läste om kursen efter att ha läst Svenska 3.

– Som det är nu så bygger slutbetyget på gamla kunskaper hos eleven vilket är märkligt, anser Alli Klapp.

Ämnesbetyg kan få elever att lyfta blicken och sträva mot långsiktig fördjupning i ett ämne. Men kursbetyg premierar å andra sidan elever som anstränger sig löpande under utbildningen. Och det är ingen oviktig egenskap, särskilt inte för den som tänker läsa vidare efter gymnasiet. Det finns forskning som visar att målrelaterade kursbetyg ger en bättre prognos om vilka elever som kommer att klara vidare studier än de relativa ämnesbetygen från det gamla linjegymnasiet.

Samtidigt kan man inte bortse från den stress som kursbetygen verkar skapa hos många elever, tycker Alli Klapp. Kurserna kan vara korta med få bedömningstillfällen samtidigt som kursbetyget får direkt påverkan på elevens slutliga meritvärde. Då kan ämnesbetyg vara mer förlåtande, enligt henne.

– Eleven kan dippa lite för att sedan ta igen det när den slutliga bedömningen ska göras i trean.

Forskningskollegan Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet, vill inte ta ställning för eller emot ämnesbetyg. Han tycker att konsekvenserna för olika elevgrupper behöver utredas mer. Stressen är ett problem i dagens gymnasieskola men olika elever kan stressas av olika saker, enligt honom. För dem som strävar efter höga betyg kan korta kurser vara stressande eftersom det inte finns utrymme för svackor. Men elever som bara vill klara sina kurser kan i stället uppskatta att få beta av dem en efter en, enligt Christian Lundahl.

– De kan tänka ”skönt nu har jag klarat den kursen” och så spelar det inte så stor roll om det bara blev godkänt.

Gymnasieutredningen pekar också på en risk för att ämnesbetyg kan skapa ett ”uppskjutarbeteende” hos elever. Och den risken kan även Christian Lundahl se.

– Det kan finnas de som bara anstränger sig när det är skarpt läge sista året.

Vad skulle då ämnesbetyg innebära för lärarna? Gymnasieutredningen är hoppfull. ”Ämnesbetyg skulle kunna ha en betydande positiv inverkan på lärares arbetssituation och, efter en implementeringsperiod, minska lärares arbetsbörda.” Varför då? Jo, i en ämnesutformad gymnasieskola är det bara det sista terminsbetyget i årskurs tre som är avgörande för eleven. De tidigare terminsbetygen ska främst fungera som en information till elever och föräldrar. De kräver inte lika stort bedömningsunderlag och inte lika mycket dokumentation som kursbetygen i dagens system.

Forskaren Alli Klapp tror också att kursbetygen har drivit lärare till att använda onödigt många prov.

– Kursbetygen är high stake vilket ökar risken för att elever och föräldrar ifrågasätter lärarens betygsättning. Då kan det vara skönt att ha ett provresultat, något svart på vitt, att hänvisa till.

Forskarkollegan Christian Lundahl flaggar för att stressen i systemet kan flytta till sista terminen vid en övergång till ämnesbetyg. Det kan bli fallet om eleverna ska ges en sista chans att visa kunskaper på hög nivå.

– Då kan det bli trängsel bland bedömningstillfällena, säger han.

Gymnasieutredningen föreslår två olika modeller för hur ämnesbetyg kan införas. Den ena är en lightvariant där ämnesbetyg införs i vissa ämnen, till exempel de gymnasiegemensamma. Den andra modellen, som utredningen förespråkar i första hand, är att införa ämnesbetyg i alla ämnen och samtidigt övergå till en helt ämnesutformad gymnasie­skola. Det är en mycket stor reform och konsekvenserna skulle behöva utredas ytterligare, enligt gymnasieutredningen. Det nya systemet skulle inte kunna sjösättas förrän tidigast läsåret 2020/2021, enligt utredningens bedömning.

Christian Lundahl har svårt att se att det skulle kunna gå fortare än så. Han tycker att man måste ge lärarna gott om tid att ta in det nya tänkandet.

– Det är ofta genomförandet som avgör om betygssystem blir bra eller dåliga. 

Träffar förslagen rätt? Vi lät företrädare för industrin, facket och eleverna tycka till.

”Förslaget kommer att gå ut över yrkesprogrammen”

Amelie von Zweigbergk, Chef för industriell utveckling hos Teknikföretagen:

Vilka är de bästa förslagen i utredningen?

– Högskolebehörigheten är bra som grund på yrkesprogrammen. Dels är det efterfrågan på ungdomar med bredare teoretisk bakgrund från yrkesprogram, dels kan det öka attraktiviteten för de här programmen.

Vilka är de sämsta förslagen?

– Det sämsta är att man tar timmar från yrkesämnen och andra ämnen för att få till behörigheten som grund. Det kommer att gå ut över yrkesprogrammen. Det kommer att påverka olika program och yrkes­utgångar olika mycket. För industritekniskt program och fordonsprogrammet, till exempel, så måste yrkeskurser tas bort. Enligt förslaget ska man dock kunna välja utökat program för att läsa fler yrkeskurser. Men blir det ett fåtal elever på en skola som väljer en specifik kurs kan det bli svårt att få till det schematekniskt. En rättighet i teorin kan bli något som inte är praktiskt möjligt.

– Jag tycker att behörigheten borde lagts på utöver dagens kurser. Då skulle man inte behöva ta tid från yrkesämnen och andra ämnen. Det skulle innebära att yrkesprogrammen skulle innehålla 2 800 poäng. Så är det på teknikcollege och de fungerar bra. Det blir inte så mycket mer i tid för ungdomarna jämfört med 2 500 poäng som är grunden i dag.

Vad saknar du i utredningen?

– Det saknas en tydlig röd tråd. Det är ganska små förslag med undantag för ämnesbetygen och högskolebehörigheten. Vi ser inte riktigt vilka problem man löser med de andra förslagen.

Du var utredare för yrkesprogramsutredningen, Välja yrke, som blev klar för ett år sedan. Är det något därifrån som gymnasieutredningen har missat att ta med?

– Jag tycker fortfarande att det borde läggas in mer praktiska delar på de högskoleförberedande programmen. Det kan vara yrkeskurser och apl. Vi hade förslag om praktisk inriktning på teknikprogrammet men så blev det inte.

”Bra att huvudmannens ansvar lyfts fram”

Maria Rönn, Gymnasielärare och förste vice ordförande i Lärarförbundet:

Vilka är de bästa förslagen i utredningen?

– Det allra bästa är förslaget om nya övergripande mål i skollagen om att alla ungdomar ska ha rätt att påbörja och fullfölja gymnasieskolan. Förslaget liknar Lärarförbundets gymnasielöfte, eftersom det lyfter fram huvudmannens ansvar att ge varje elev det hen behöver för att få en gymnasieexamen. Det är något annat än om utredningen hade föreslagit ett obligatoriskt gymnasium, där man snarare lägger ansvaret på eleven genom att betona skolplikten.

– Jag ser också positivt på förslaget att utveckla introduktionsprogrammen och att de estetiska ämnena kommer tillbaka.

– Det är också bra att utredningen verkar för högskolebehörighet på alla program. Jag har inga synpunkter på att behörigheten ska gå att välja bort, så länge valet inte blir slentrianmässigt. Därför är det oerhört viktigt att ungdomarna ges god studie- och yrkesvägledning inför det valet.

Vilka är de sämsta förslagen?

– Jag vill inte säga att ämnesbetygen är ett dåligt förslag, men det är komplicerat. Som lärare kan jag se att ämnesbetyg minskar stressen hos både lärare och elever. Men jag ser också att det innebär en genomgripande förändring, även i hur kurser och ämnen utformas. Det krävs en bred, blocköverskridande politisk enighet för att genomföra detta. Vi kan inte ha den här ryckigheten med några år på ett sätt, några år på ett annat. I sådana fall är jag rädd att vi reformerar sönder gymnasieskolan.

Vad saknar du?

– Jag hade gärna sett en skärpning i skollagen så att skolorna måste ha en examinerad specialpedagog i elevhälsan. Vi vet att dessa yrkesgrupper saknas på många skolor.

Flera av förslagen kräver mer undervisning. Hur går det ihop med lärarbristen?

– Politikerna måste kombinera förslagen med fler åtgärder för att höja läraryrkets status. Det är den långsiktiga lösningen på lärarbristen, och det handlar om höjda löner och minskad arbetsbelastning. Gymnasieutredningens förslag innebär en ambitionshöjning, och det tar tid, tid från lärare som redan är påverkade av lärarbristen.

”Lärarbristen är största hotet mot alla förslag”

Emil Gustavsson, Ordförande för Sveriges Elevkårer:

Vilka är de bästa förslagen i utredningen?

– De förslag som uteblev. Det talades på förhand om obligatoriskt gymnasium, en fråga som Socialdemokraterna har drivit länge. I stället föreslog man andra åtgärder för att stärka närvaron och främja genomströmningen. Många av de åtgärderna är bra, som mer undervisningstid i vissa ämnen, och att reglera den. Och att säkra övergången mellan grundskolan och gymnasiet, men också kring särskilt stöd. Det är bra att utredningen föreslog att gå vidare med ämnesbetyg. Där är inte sakfrågan i sig det mest positiva utan att man faktiskt vill utreda det vidare. Jag hade varit väldigt skeptisk till ett skarpt förslag. Det jag ser fram emot är en diskussion om framtidens gymnasie­skola. Man ska komma ihåg att ämnesbetyg reformerar i stort sett hela gymnasieskolans upplägg. Då behöver man ta de konsekvenserna på allvar.

Vilka är de sämsta förslagen?

– Jag tycker överlag att utredningen är väldigt bra. Men vi efterlyser en garanterad undervisningstid per kurs. Så var det förr men den regleringen har man släppt på mer och mer. Det har lett till ojämlikhet både mellan skolor och på skolor. Risken är att det läggs mer undervisningstid än det finns behöriga lärare. Det hade vi velat se hårdare tag mot.

Vad saknar du?

– Lärarbristen är det största hotet mot alla former av förslag som läggs fram. Det gäller allt från ämnesbetyg till högskolebehörighet och utökad undervisningstid. Det kräver lärare. Jag hade gärna sett mer kring stödfunktioner och studie- och yrkesvägledning. Att man på något sätt kunde garantera hur många elever det ska gå på en studie- och yrkesvägledare. Att helt enkelt öka tillgängligheten. Vi vet att det påverkar mängden avhopp.

Hur mycket pratas det om gymnasieutredningen i de svenska elevkårerna?

– Ganska lite. Vi försöker föra en dialog med medlemmarna hela tiden, men det är en stor och tung utredning och på gymnasiet har man annat att göra än att läsa nationella utredningar.

Något måste göras för att minska elevernas stress. På Thorildsplans gymnasium i Stockholm erbjuds de yoga, massage och mindfulness för att hitta lugnet.

I aulan är lamporna släckta, bara en nödutgångsskylt och några värmeljus lyser upp salen. På golvet har resurspedagogen Veronica Sundberg rullat ut en mintgrön yogamatta. På en orange matta bredvid henne sitter skolkuratorn Linda Lundmark.

Lugnet sprider sig i salen när Linda Lundmark och Veronica Sundberg går runt mellan mattorna för att höra hur eleverna mår. Är det någon som har ont? Då måste man ta hänsyn till det.

Den här dagen är temat kraft. De pratar om hur de ska känna kraft, hur viktigt det är att fylla på med det de vill ha i livet. Men i aulan där världen känns väldigt liten och mysig just nu talar de också om sådant de inte vill ha i sina liv: stress, oro och otrygghet.

Oliwia Ptaszynska går första året på samhällsvetenskapsprogrammets beteendevetenskapliga inriktning. Hon och kompisen Johanna Sandström är två av de elever som fått möjlighet att besöka den yogapimpade aulan under höstterminen. När Oliwia Ptaszynska skildrar sin vardag handlar det om minst åtta timmar i skolan, fyrtio minuters väg dit och lika mycket hem. Hon vill hinna med både skolarbetet och ett socialt liv med familj och kompisar.

– Ibland får man fem inlämningar på en vecka, samtidigt som man vet att det finns en massa andra grejer som ska göras. Man försöker göra allt perfekt. Det går inte och så kommer stressen, säger hon.

Johanna Sandström känner likadant.

– För mig gör stressen att jag slutar fungera. Jag går och lägger mig och sover när jag kommer hem. Då blir det bara mer stress i slutändan, för jag måste göra fler och fler saker i sista sekunden, säger hon.

På tio år har antalet unga som söker sig till barn- och ungdomspsykiatrin fördubblats. När Folkhälsomyndigheten i februari presenterade sin undersökning Skolbarns hälsovanor, visade den att besvär som huvudvärk, nedstämdhet och sömnsvårigheter är ungefär dubbelt så vanligt bland de tonåringar som känner att de är stressade av skolarbetet.

2013 kartlade Ungdomsstyrelsen (nuvarande Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) anledningar till varför elever hoppar av gymnasiet. Stress hörde inte till någon av de tio vanligaste orsakerna. Det gjorde däremot brist på pedagogiskt stöd för dem som halkat efter, något som i sin tur ledde till stress.

Bland gymnasieutredningens förslag för att minska stressen finns bland annat bättre stödåtgärder, ämnesbetyg i stället för kursbetyg och mentorer som kan stötta dem som behöver vägledning och hjälp (se sid 26).

Yoga- och stresshanteringsgruppen på Thorildsplans gymnasium är en del av ett pilotprojekt i Stockholms stad som handlar om att arbeta förebyggande och hitta samarbeten mellan lärare och elevhälsan.

Alla som söker till yogan intervjuas om varför de vill börja.

– Det är ett bedömningssamtal där det kartläggs hur måendet ser ut, säger skolkuratorn Linda Lundmark, som också är kbt-terapeut, mindfulness­instruktör och yogalärare.

– Om det är oerhört avancerat, att man mår väldigt dåligt psykiskt, då kan det behövas något annat. Det är viktigt att det blir personer som vi känner kan tillgodogöra sig yogan.

Resurspedagogen Veronica Sundberg säger att det viktigaste är att eleverna känner sig trygga tillsammans.

– ”Gråter jag så gråter jag.” Det är okej att göra det. Vi vill att det ska vara en stabil grupp och det är därför vi inte plockar in nya elever hela tiden. Vi kör fem gånger och sedan startar vi en ny grupp.

Linda Lundmark beskriver elevernas värld som oerhört ”extern”. Sociala medier finns alltid närvarande och ungdomarna har helt andra utmaningar än tidigare generationer. Hon tycker att lärare måste prata mer med varandra, för att kunna planera exempelvis hemuppgifter så att inte allt kommer på en och samma gång för eleverna. Det förebyggande och hälsofrämjande arbetet måste också ges mer tid och det gäller redan i grundskolan. Det är en nödvändighet för att eleverna ska kunna hantera ”livets utmaningar”. Hon tycker även att skolans personal borde få påbyggnadsutbildning i till exempel motiverande samtal och ”mindfulnessverktyg” för att bättre kunna stötta sina elever.

– Det ställs stora krav på eleverna, de ska vara duktiga och prestera. Då måste man se till hela människan. Ett av yogans mål är att hitta ett lugn och ge redskap som man också kan använda på kvällen när man ska sova. Därför varvar vi yogan med guidade avslappningar, säger Linda Lundmark.

Hon menar att allt hänger ihop. Människor som mår bra och känner sig harmoniska har mindre behov av att attackera andra.

– Det ger ringar på vattnet när det kommer till att förebygga mobbning. Och trygga personer presterar bättre.

Elever som gått i yogagrupperna har fått svara på enkäter om hur de har blivit hjälpta. Många uppger att deras sömn har förbättrats betydligt.

Oliwia Ptaszynska och Johanna Sandström kände sig lugnare redan efter sitt första yogapass. Plötsligt kunde de gå hem avslappnade, utan en gnagande känsla av ogjorda måsten.

Klockan går, trots att aulan känns som en tids- och platsbubbla just nu. De nittio minuterna har snart tickat iväg och gruppen rundar av med en guidad meditation. Eleverna slappnar av med filtar över sig innan de tackar sig själva och varandra för yoga­stunden. Deras energikonton är påfyllda. 

På Universitetsholmens gymnasium i Malmö får alla yrkeselever högskolebehörighet, om de inte aktivt byter ut kurser. En modell som i framtiden kan gälla för hela landet.

Det är egentligen inga konstigheter, säger Ulf Österlindh som är förstelärare och programansvarig på el- och energiprogrammet på Universitetsholmens gymnasium i Malmö.

– Rent praktiskt är det inte svårt att få till. Jag förstår inte att inte fler yrkesprogram har ett liknande upplägg. Vi vänder helt enkelt på steken. I stället för att själva välja till, måste våra elever aktivt välja bort de tillagda kurserna som ger högskolebehörighet.

Det var när han var ny på skolan, för fyra år sedan, som han reagerade på att i princip alla föräldrar ställde samma fråga när skolan höll öppet hus för niondeklassare och deras familjer.

– De undrade om deras barn skulle kunna läsa vidare efter ett yrkesprogram. Det var det absolut viktigaste för nästan alla, inte vad programmen i sig innehöll.

Ulf Österlindh började fundera och tog upp sina tankar med biträdande rektor Björn Andersson. De tittade på en lösning. Snart insåg de att det nästan skulle gå jämnt upp om de ersatte de lektioner då eleverna skulle ha individuellt val med de kurser som fattades för att få högskolebehörighet.

– Individuellt val ger totalt 200 poäng på tre år. På den undervisningstiden får vi in alla kurser i svenska som krävs inför högskolestudier, säger Björn Andersson.

Engelska 6 får de in i ordinarie schema genom att byta ut en yrkeskurs. Matematik 2A, som visserligen inte krävs för grundläggande högskolebehörighet men som ofta behövs för yrkeshögskolor, får eleverna i stället möjlighet att läsa in på utökad studietid. Det kan vara tufft, medger Björn Andersson. Därför är det viktigt att jobba aktivt med att motivera.

– Vi diskuterar ofta för- och nackdelarna med eleverna så att de kan ta ett välgrundat beslut. Alla de branschföretag som vi har kontakt och samarbete med är positiva till det här. De anställda blir ju företagens ansikte utåt. Det räcker inte med enbart yrkesskicklighet i dagens arbetsliv.

Men att valet fortfarande är fritt är viktigt, tycker Björn Andersson. Den elev som inte vill läsa de teoretiska kurser som ligger utanför programmen, utan i stället ägna sitt individuella val åt en kurs i till exempel matlagning eller digitalt skapande ska kunna göra det.

– Fast då måste eleven lämna in ett papper med målsmans underskrift. Det blir en garanti för oss, ingen förälder kan komma sista terminen i trean, vara arg och säga att de trodde att deras barn skulle få högskolebehörighet. De har ju själva skrivit på ett tydligt papper, säger Björn Andersson.

Universitetsholmens gymnasium är populärt, har relativt höga antagningspoäng och ett gott rykte. Hit söker sig elever från hela Skåne, skolan ligger strategiskt nära Malmö centralstation. Men generellt tampas många yrkesprogram i landet med sviktande söktal. Björn Andersson tror att denna omstrukturering av grundupplägget kan vara en väg att komma runt det.

– Alla kommer inte att läsa på högskolan. Men det kan vara svårt att veta när man är 15–16 år. Det finns ett stort problem med att elever väljer ett teoretiskt högskoleförberedande program för att gardera sig, trots att de kanske skulle trivts bättre med ett yrkesprogram. Sedan står de där efter studenten, med dåliga betyg och ingen lust att läsa vidare men också utan yrkesutbildning.

Han berättar att Universitetsholmens initiativ har intresserat kollegorna i de kommunala rektorsnätverken.

– Jag hoppas att alla yrkesgymnasier i Malmö tar efter oss. Och att frågan nu väcks på nationell nivå.

Vi lämnar skolledningen och följer med svensklärare Agnes Gentili Cronholm till ett av klassrummen. 20 elever från el-, energi- och vvs-programmen väntar i bänkarna. 19 pojkar och en flicka som alla går i trean. Den här gruppen kommer att ha Svenska 3 med Agnes Gentili Cronholm hela läsåret.

– Det är en tuff kurs, kanske gymnasiets allra tuffaste bland de teoretiska. Den är tydligt högskole­förberedande och inriktad på vetenskaplig text och skrivande, hinner Agnes Gentili Cronholm säga innan hon vänder sig till eleverna för att starta lektionen.

Hon berättar att hon kollade lite statistik i går, inför vårt besök. Hela 19 procent av dem som gick teoretiska program blev förra våren underkända på den skriftliga delen av det nationella provet.

– Det indikerar hur svår kursen faktiskt är. Mina elever är generellt än mer ovana vid denna typ av texter, så för dem är detta ännu kämpigare.

I dag ska de fortsätta med textgenren referat. De har jobbat sig igenom två sådana tidigare, men Agnes Gentili Cronholm vill nöta temat ytterligare en lektion. Hon delar ut en vetenskaplig text om möjliga orsaker till att de nordiska språken har glidit allt längre ifrån varandra. De pratar tillsammans om innehållet. Sedan får eleverna i uppgift att skriva ett referat på texten i grupper om två, utifrån en given rubrik.

– Minns ni det här med källhänvisningar? Att det är viktigt att ange varifrån man fått informationen när man skriver referat? Kommer ni ihåg vad en källhänvisning ska svara på?

Agnes Gentili Cronholm skriver orden vem, när, var och vad på tavlan framme vid katedern.

– Och varför ska vi alltid ange efternamn på den vi hänvisar till? Just det, Anton. För att det verkar som om vi känner personen i fråga om vi bara skriver förnamnet.

Arbetet i smågrupper tar vid. Zebastian Thomassen och Viktor Reic säger att det visserligen känns lite hårt att sitta här och kämpa när klasskompisarna står och lagar mat.

– Men det här är ju ändå tid som vi måste vara i skolan på. Då är det bättre att lägga den på något som kan betyda något. Jag gör det här för framtiden. Jag vill jobba några år nu men kanske vill jag läsa vidare sedan, troligen till ingenjör, funderar Zebastian Thomassen.

Viktor Reic håller med. Han tror inte heller att han kommer att jobba som vvs-installatör hela sitt yrkesliv.

– Några år nu, jag är skoltrött och sugen på att jobba. Men om jag sedan bestämmer mig för att bli något annat, så tror jag att jag behöver skaffa mig den här behörigheten nu, när jag ändå går i skolan. Annars kommer det nog inte att bli av.

Klasskompisen Tobias Cornmark berättar att han nyligen har tänkt om. Efter praktiken i tvåan i våras insåg han att han har valt fel inriktning.

– Jag ska inte bli vvs-installatör. Det passar inte mig helt enkelt, jag tycker inte det är kul.

Men efter nästan två år på programmet kändes det för sent att hoppa av, säger han.

– Så det är ju en himla tur att jag har fått den här högskolebehörigheten, annars skulle alla år vara typ bortkastade. När jag gick i nian och sökte till gymnasiet var det enda jag tänkte på att snabbt få ett jobb med bra lön. Nu vet jag att jag måste trivas också.

Agnes Gentili Cronholm tycker att ljudnivån i klassrummet börjar bli för hög. Hon vet att eleverna behöver ro för att kunna koncentrera sig och föreslår därför att grupperna ska sprida ut sig, några kan få gå och sätta sig i biblioteket. Själv cirkulerar hon runt mellan eleverna.

– För många kommer den här kursen att kräva hårt arbete, men jag har ändå förhoppningar. Vi behöver dessutom komprimera och jobba än mer intensivt för att hinna hela kursen, från april går de på praktik och innan dess behöver vi vara klara med alla moment.

En av hennes metoder för att stötta alla att ta sig igenom kursen är att låta eleverna använda sig av skrivmallar. De är uppbyggda av ett antal fasta formuleringar där eleverna får fylla på med fakta­innehåll. Mallarna är tänkta att hjälpa dem att få syn på strukturen i en viss textgenre.

– Jag använder också andra typer av modelltexter och ordbanker som stöd för dem och plockar sedan bort dessa successivt under kursens gång så att de steg för steg ska utveckla skrivandet. Våra elever har ofta sin starka sida i kursens muntliga del. Skrivandet är den största utmaningen för många, de är inte så vana vid det.