Surfplattan ger koll på kroppen

Parallella fötter i cirkel, mot det svarta scengolvet. Några barfota, andra i strumplästen. Armar uppåt, huvud åt sidan, rullande axlar, roterande armbågar och så några djupa nigningar på det. Danspedagog Ivve Martinez leder uppvärmningen av eleverna i kulturskolans musikalgrupp, medan några eftersläntrare glider ner längs med bänkraderna i Farsta teater. De småpratar sinsemellan, snör av sig skorna och kollar en sista grej på mobilen innan de fogar in sig i cirkeln.

– De är lite dåliga på att komma i tid – de är ju tonåringar, konstaterar Ivve Martinez, men påpekar samtidigt att det inte handlar om att eleverna är lata eller så, utan att de helt enkelt har så mycket att stå i hela tiden. De flesta går på gymnasiet och kraven på dem är höga.

Ivve Martinez, teaterpedagog Lottie Malm och musikpedagog Helen Iliste leder tillsammans några av kulturskolans musikalgrupper. På scenen i Farsta teater, granne med bibliotek och köpcentrum, sker den sammansmältning av kulturformer som utgör musikalens kärna och dragningskraft.

Om en vecka är det premiär på Den lilla sjöjungfrun, i HC Andersens version. Denna fredagseftermiddag är vikt för dansen. När uppvärmningsövningarna övergår i stegkombinationer blir det svårt att fortsätta i cirkel.

– Ta fram speglarna, säger Ivve Martinez.

Snabbt rullar eleverna in flera meter höga speglar på scenen. Genast får uppvärmningen mer karaktären av dansklass. Kroppar på linje, sträckningar, böjningar, vinklingar och stegkombinationer. I takt med att kropparna får upp värmen åker koftorna av, håret sätts upp i hästsvans och ansiktsfärgen stiger.

– Nu drar vi igenom danserna en efter en, säger hon och eleverna ställer upp. Musiken kommer igång och dansarna tar några steg, men nästan genast hakar det upp sig: »Vänta hur var det, vem ska stå här, varifrån ska vi komma, vem börjar, hur låter repliken innan och hur gör man den här rörelsen?«. Frågorna haglar och Ivve Martinez svarar med egna rörelser och ord. När det inte räcker eller när hennes eget minne sviktar plockar hon fram sin surfplatta och går in på Playalong, en webbtjänst som alla lärare på kulturskolan i Stockholm har tillgång till. Där ligger alla föreställningens koreografier upplagda. På en del demonstrerar hon själv sina rörelser och på andra är det eleverna som dansar.

Eleverna flockas runt surfplattan. Minnet fräschas upp; »Ja visst ja så var det ju« och så är det dags för nya dansförsök. En smartphone med strömmande musik från Spotify kopplas till musikanläggningen.

– Var beredda nu. Vi börjar pang på rödbetan!

Musiken med en dunkande bas fyller luftrummet. På scenen rör sig dansarna: Ett, två, tre, fram, steg, steg, sidan, sväng och så en åtta till.

– Bra! Men oj, ni får inte glömma den där specialvarianten på andra åttan. Gör ni det är ni helt förlorade sedan…

Ivve Martinez avbryter musiken och går igenom rörelserna igen. Noga. Dans är ingen ungefärlig konstform. Hela tiden gäller det att vara tydlig och precis. Och det gäller att räkna – oavbrutet. Samtidigt måste förstås känslan och inlevelsen finnas där. Och rörelsen måste förmedla rätt känsla.

I koreografin som följer till sångens ord »ni förkrympta själar« ska dansarna fläka ut sina kroppar över stolar, ansiktet ned och benen i vädret.

– Hur då? Hur ska vi ligga? Ska det se sexigt ut? frågar någon.

– Nej, absolut inte sexigt! Ni är ju förkrympta själar, ni ligger och kippar efter andan – ni är döende, svarar Ivve Martinez.

Tidigare var det papper, penna och ord som gällde. Nu, med hjälp av surfplattans inspelningsmöjligheter, kan den som inte var med på lektionen studera in och öva koreografin själv hemma framför spegeln. Den som var där men inte riktigt hängde med likaså.

Det var i höstas som surfplattan gjorde sitt inträde i Ivve Martinez dansundervisning. Hon har använt den flitigt under lektionerna och filmat både sina egna koreografier och elevernas improvisationer. Ibland har hon använt den till rena minnesanteckningar. Ibland som idébank, när hon har fångat upp en rörelse, en idé ur en elevimprovisation för att arbeta vidare med den i sina koreografier.

Allt material som rör gruppen ligger på ett låst forum på Playalong, dit bara gruppens egna medlemmar har tillträde. Tillsammans tittar de på filmerna, diskuterar och reflekterar. Hon ger också feedback till eleverna individuellt, pratar rörelsekvaliteter och uttryck med en i taget.

– Man kan till exempel ha en jättestark upplevelse på scenen men hur det faktiskt ser ut, känslan man förmedlar kan vara en helt annan. Det är lättare för eleverna att förstå vad jag menar när de kan se sig själva, se hur deras rörelser ser ut.

Tillgången till modern teknik har absolut varit ett lyft, tycker Ivve Martinez. Fast visst finns också sånt man måste se upp med, tror hon. Det finns en risk att man blir lite lat, inte orkar koncentrera sig under lektionen utan tänker att »det där kan jag kolla sen«, att man tappar en del av den kroppsliga inlärningen. De små nyanserna ser man inte heller på film.

– Den virtuella tekniken är till stor hjälp men den kan aldrig ersätta det mänskliga mötet!

Klockan tickar på med extra fart. Den sista halvtimman rusar iväg, dans efter dans gås igenom, svetten lackar och instruktionerna haglar. »Så här, kolla in boogie-woogie-steget särskilt, och så ut med knäna, flax med armarna, två, tre och så tonartshöjningen…«

Nu känns en annan nerv i salongen. Det är skarpt läge. Men lektionen är slut, tiden faktiskt överskriden med tio minuter.

Ivve Martinez har bråttom hem, men stannar ändå fem minuter extra för att samla gruppen och dra upp riktlinjerna inför de sista repetitionerna. Eleverna ger varandra och sig själva förhållningsorder. »Vi måste komma i tid. Vi måste komma ännu tidigare. Vi måste vara förberedda. Vi måste kunna scenerna. Vi måste vara fokuserade!«

På Playalong ligger alla koreografier, alla låtar och alla texter. Nu får alla gå hem och träna på det som inte sitter som berget.

– På lördag klockan 15.00 smäller det. Det ska bli en sjuhelsikes föreställning. Så enkelt är det, säger Ivve Martinez. 

Fotnot: Stockholms kulturskola använder Playalong.se, som är en webbaserad tjänst för elever och pedagoger. Där finns bland annat videolektioner och man kan ladda upp bilder, filmer och egen musik. En annan webbtjänst är till exempel musikpoolen.com.