Sen är väl skillnaden den att det är snabbare impulser hos barn. Mer förtvivlan, mer glädje. De har inte samma perspektiv som vuxna, utan ger upp mycket snabbare och kan ge efter för en impuls — då är vägen kortare till ett självmord.
Att jag ser det så här beror på att jag tidigt fick klara mig själv, och jag har sett hur vuxna underskattar kraften hos barn. Deras känslor och raseri är lika stora som hos vuxna. När man tittar på ett litet barn, tänker man att det där är väl inte så farligt, det är sött när den där ungen är arg. Men jag tycker inte att det är sött.
Som barn blev jag själv utredd, både hos Barnavårdsnämnden och dåvarande BUP. Det var min mamma som var sjuk, psykotisk, men det var mig de utredde. Jag minns ett tillfälle när de testade mig, och jag försökte genomskåda och lura dem i hur de tänkte beskriva mig.
Men det kommer ny kunskap. Nu vill vi ha ett fullständigt kompetent barn, som klarar sig själv, bara för att det kommer nya idéer om hur kompetenta vi är när vi föds. Men ingenting kan ju ersätta en bra dialog med vuxenlivet! Vi ska ju bli vuxna, och då måste människor vara intresserade av oss som barn.
Jag skulle vilja bygga om kulturpolitiken helt, och lägga alla resurser på barn och ungdom upp till 15–16 år. Hela samhället skulle byggas om, helt anpassas efter barns behov. Börjar man där, skulle man också förbättra allas livsvillkor och utjämna de här förbannade klasskillnaderna.
Den stora kritiken jag har, det är att man snackar så mycket om hur viktiga barn är, men det är inte så. Man tycker inte det, i verkligheten. Man har svårt för att leva sig in i barn. Det kanske är en funktion av att vi måste bli vuxna. Vi orkar inte, helt enkelt, stanna kvar i barndomen.