Jag brukar fråga hemma om jag kan få efterrätt, kanske godis, men om det är en vardag får jag oftast inte det. Fast jag frågar nästa dag i alla fall, och nästa dag …
Ibland när jag vill gå till en kompis säger mamma eller pappa nej. Men det skulle jag väl kunna, tänker jag, för vi har inget planerat. Men om jag säger det kanske de svarar att jag ska ta det lugnt i dag och vi ska vara tillsammans. Men jag tänker att jag kan ta det lugnt sedan, när jag ska sova.
Jag tror att vuxna tänker på mig på ett särskilt sätt för att jag är ett barn. Jag har märkt att det finns saker de inte berättar för mig. Det finns sånt som de inte tror att jag klarar, som att vara hemma ensam efter skolan. Men jag tror att jag kan det.
När jag fyller arton får jag bestämma själv. Om jag inte orkar vänta tänker jag på nästa gång jag fyller år, och nästa … Det är roligt innan jag fyller arton också, jag hinner göra mycket. För det är inte roligt att bestämma allt själv, då kanske man gör samma saker hela tiden och inte sånt som någon annan kan komma på.
I klassrummet kan jag säga vad jag vill om jag räcker upp handen. Fröken lyssnar, men om någon kille stör så säger hon: ›Sluta, för nu pratar Astrid‹, och då hör hon inte vad jag säger.
Om någon har blivit puttad, men inte själv har gjort något, och jag säger det till fröken så kanske hon inte förstår. Varför förstår du inte? tänker jag då. Jag får säga det en gång till: ›Hon sitter och gråter, och hon har inte gjort något mot den som puttade.‹
Vuxna får bestämma mer än barn, fast egentligen tycker jag inte att det är rätt. När det är helg vill jag välja när jag ska gå och lägga mig. Om jag hade varit vuxen skulle jag ha varit uppe längre på fredagen, och tagit en kaka och en kopp kaffe till.