Tänkare i tiden - Martha Nussbaum

Den filosof som kanske tänkt mest och uttryckt sig klarast om kvinnoförtrycket i utvecklingsländer är Martha C Nussbaum (1947 –). Hon har en bred akademisk bakgrund som professor i filosofi och litteraturvetenskap vid Brown University, Rhode Island, och professor i rättsetik vid University of Chicago. Men hon har också arbetat en hel del med utvecklingsprojekt för kvinnor i Indien.

Martha Nussbaums ambitioner är milt uttryckt stora. Hon vill, med det projekt som hon presenterar i boken Kvinnors liv och social rättvisa, inget mindre än att sätta en minimistandard för människans totala livssituation. ”Syftet med mitt projekt som helhet är”, skriver hon, ”att filosofiskt motivera grundläggande konstitutionella principer som varje lands regering bör respektera och genomföra, som ett minimum av vad respekten för mänsklig värdighet kräver.”

Nussbaum utgår ofta från den grekiske filosofen Aristoteles. Denne formulerade principer, ”dygder”, som konstituerar ett människovärdigt liv, och samhälleliga rättigheter och förutsättningar som krävs för ett sådant. På Aristoteles tid gällde rättigheterna bara ”fria män” – kvinnor och slavar var uteslutna – men i modern tappning, och i Martha Nussbaums tolkning, handlar de aristoteliska principerna om sådant som mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet mellan könen.

Två principer är grundläggande för Nussbaums tänkande. Den ena är universalismen. Hon vänder sig starkt mot den riktning inom moralfilosofin som hävdar att dygderna varierar med de skilda historiska och kulturella förhållandena. Det leder, menar hon, till en relativism som gör att man accepterar missförhållanden med hänvisning till historia och traditioner. I stället hävdar Nussbaum att det finns universella värden som ska upprätthållas i alla tider och i alla samhällen.

Den andra huvudprincipen är varje människa som ett mål i sig. Kvinnor – särskilt i utvecklingsländer – ses alltför ofta som verktyg för andra individers behov och mål: Som redskap för att säkra familjens fortbestånd genom att föda, vårda och uppfostra barn, som objekt för mannens sexuella behov, som vårdare av släktens äldre och så vidare. Nussbaum hävdar varje människas rätt till ett självständigt liv och ett eget livsprojekt.

Nussbaum föredrar att tala i termer av mänskliga förmågor (capabilities) i stället för mänskliga rättigheter. Det delar hon med den indiske nationalekonomen Amartya Sen, pionjären inom ”the capabilities approach”.

Det finns flera anledningar till att Martha Nussbaum talar i termer av mänskliga förmågor i stället för mänskliga rättigheter. Idéerna om mänskliga rättigheter har sitt ursprung i västerländsk filosofi och politik. Risken är att de, av människor i Afrika och Asien, ska avvisas med motiveringen att det rör sig om västerländska påfund utan förankring i deras traditioner och förhållanden. Förmåga däremot är inte förknippat med någon särskild kulturell och historisk tradition.

Begreppet förmåga har också en vidare innebörd än rättighet. För att man ska ha förmåga till något räcker det inte med att man har rätt till det. Ofta krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda. Även om alla i ett land har samma rätt till politiskt inflytande kan många vara maktlösa därför att de saknar utbildning och lever i misär. För att rätten till in-flytande ska utvecklas till förmåga måste de få en grund-läggande utbildning och ha mat för dagen.

Nussbaum har – i samarbete med personer som representerar skilda politiska, religiösa och etiska ståndpunkter – arbetat fram en lista i tio punkter med förmågor som alla människor bör tillförsäkras.

De två första punkterna handlar om så grundläggande förmågor som liv och kroppslig hälsa. Som förutsättningar för liv och hälsa nämner Nussbaum tillgång till näringsriktig mat och tak över huvudet.

Den tredje punkten rubricerar hon ”kroppslig integritet”. Under den ryms en rad förmågor som miljoner och åter miljoner kvinnor runt om i världen berövas genom patriarkalt förtryck och våld: Att kunna röra sig fritt, suveränt kunna bestämma över sin kropp, gå säker för övergrepp, sexuellt utnyttjande och familjevåld, samt förmågan till egen sexuell tillfredställelse.

I punkterna fyra och fem övergår Nussbaum från de kroppsliga till de andliga och intellektuella förmågorna. Det handlar om fantasi, känslor och konstnärligt skapande – förmågor som måste odlas av en lämplig utbildning.

Den sjätte punkten, som hon kallar ”praktiskt förnuft”, betecknar Nussbaum som särskilt viktig. Den är samtidigt något svårgripbar för läsare som ännu inte har trängt in i hennes tänkande. Det handlar om människans förmåga att se sig själv och de förhållanden hon lever under, och kunna sätta det i relation till andras liv och andra möjliga levnadsförhållanden. Om man lever i umbäranden eller är utsatt för förtryck från sin omgivning ska man kunna se detta och betrakta det som möjligt att förändra.

Punkterna sju och åtta behandlar människans förhållande till sin omgivning – de människor vi har omkring oss, men också djur och natur. Vi ska ha förmåga till omtanke om andra, att delta i olika former av social interaktion, ha sinne för rättvisa och kunna knyta vänskapsband.

Något oväntat skriver Nussbaum att vår förmåga till omtanke om djur och natur varit den mest kontroversiella när hon diskuterat frågeställningarna med människor från skilda kulturer. Punkten har tillkommit på skandinaviskt initiativ, medan deltagare från andra delar av världen, främst Sydost-asien, helst inte ville ha den med. De sade sig avsky djur och tycker att vi inte behöver bry oss så mycket om naturen så länge det finns människor som lider nöd.

Som punkt nio sätter Nussbaum förmågan att kunna skratta, leka och njuta av fritidsaktiviteter.

Först på tionde och sista plats placerar hon de politiska och ekonomiska förmågorna som möjligheten att delta i samhällsarbete och att inneha egendom. Det ska nog inte tolkas så att hon betraktar dem som mindre viktiga, men att hon ser de föregående punkterna om liv, hälsa och relationer till den närmaste omgivningen som grundläggande också för det politiska och ekonomiska.

Martha Nussbaum för ingående resonemang om hur jämställdhet mellan könen och social rättvisa ska kunna förenas med skilda religioner, traditioner och seder. Och – i de fall de är oförenliga – om hur jämställdhets- och rättviseförmågorna ska kunna ges företräde framför patriarkala och orättvisa förhållningssätt och praktiker.

Även om Nussbaum tar sin utgångspunkt i utvecklingsländernas förhållanden berör hennes tänkande i stor utsträckning också oss. Det finns också här religiösa uttryck, seder och traditioner som kolliderar med jämställdhets- och rättviseprinciper. Det märks inte minst i skolan, och ställs ibland på sin spets i samband med religionsundervisning, sex och samlevnad, gymnastik- och simundervisning.

Nussbaums utgångspunkt är att religioner och kulturer inte är homogena. Det finns i regel inre skiljaktigheter och konflikter att ta fasta på och därmed uppmuntra tolkningar som kan förenas med de centrala mänskliga förmågorna. Hon kritiserar de feminister som inte vill ha med religion att göra. De överlåter, menar hon, åt patriarkatets företrädare att för sina syften utnyttja den förankring och styrka som religionen har i många samhällen.

Problemet är hur motsättningarna ska kunna överbryggas när religion och tradition ändå kommer i konflikt med jämställdhet och rättvisa.

Nussbaum hämtar sitt förslag till lösning i den amerikanska religionsfrihetslagstiftningen. Där sägs att staten och dess företrädare får allvarligt inskränka den fria religionsutövningen bara när det föreligger ett tvingande statsintresse. Sedan utnämner hon raskt alla de centrala mänskliga för-mågorna på sin lista till ”tvingande statsintressen” som måste få företräde framför orättvisa och ojämlika trosföreställningar och traditioner. Genom att referera en rad rättsfall, både från USA och från Indien, försöker hon åskådliggöra hur det kan fungera i praktiken.

När det gäller föräldrars rätt att uppfostra sina barn till en viss religion, och de konsekvenser detta får för synen på skola och utbildning, går Nussbaum långt i tillmötesgående av religiösa krav. ”Föräldrar har ett synnerligen starkt intresse av att uppfostra barn i sin egen religion och vidarebefordra de egna traditionerna”, skriver hon och fortsätter: ”Staten bör erkänna detta intresse” [...] Däremot betonar hon inte barnens rätt att få en allsidig undervisning i religions- och livsåskådningsfrågor för att självständigt kunna ta ställning. Det kan upplevas som en svaghet. Men kanske inkluderar hon även detta när hon skriver att alla barn bör få den undervisning ”som medborgarskapet kräver”.

Martha Nussbaum åberopas ofta i samband med forskning och debatt om segregation och kulturkrockar i västerländska samhällen. Men störst är hennes inflytande i internationellt arbete för att förbättra kvinnors och barns ställning i utvecklingsländerna, där hon anlitats som expert inom ramen för flera FN-projekt.