Förskolechefer ska rapportera alla tillbud och olyckor, föreslår en färsk utredning. Erna Näslund i Sundsvall hoppas att det ska leda till mer resurser för att komma tillrätta med säkerhetsbrister.
Ibland kan förskolechefen Erna Näslund inte låta bli att lämna alla papper på skrivbordet och gå ut en stund på gården. Hon vill ha koll. Se så att allt är lugnt. Det är ändå hon som är högsta ansvarig för barnens säkerhet. Och det tar hon på stort allvar och låter inte gå på slentrian, trots att hon är mer än rutinerad och har varit förskolechef sedan 70-talet.
– Särskilt för några veckor sedan var jag mer uppmärksam än vanligt. Då var det vårflod i bäcken som rinner över gården här. Den blir inte särskilt djup, max 30 till 40 centimeter. Men faller någon av våra små i är det kört om ingen personal ser.
Och just bäcken är förstås en av gårdens stora lockelser för barnen. I dag sitter Sebastian, Sara och Liv och slevar upp sand och grus i hinkar.
– Vi gör blomsoppa, förklarar Sara och lägger i lite fler plockade maskrosor.
Liv tar ett skutt över bäcken, tur att hon har gummistövlar och galonisar. Hon är på jakt efter fler blommor i backen på andra sidan.
– Det är en ständig balans, den mellan att låta barnen utforska, upptäcka och utmanas och att det ska vara säkert. Den här bäcken bad vi särskilt om att få ha kvar när förskolan byggdes, trots att den utgör en risk. Vi förstod ju att barnen skulle gilla att vara här, säger Erna Näslund.
Vi är på Vibacke förskola på Alnön, en ö strax norr om centrala Sundsvall. Här bor ungefär 9 000 bofasta, på sommaren det dubbla. Det är villaidylliskt och ön lockar många barnfamiljer. Så trots att det redan finns nio andra förskolor här, byggdes Vibacke för tre år sedan. Den består av fyra avdelningar och här går ungefär 75 barn.
– Visst är det skillnad med en nybyggd förskola. Här finns till exempel klämskydd, tippskydd, timers på spisar och mjuk matta under gungorna redan från start. Jag är förskolechef för en till, äldre förskola. Där får vi mer aktivt tänka på alla sådana åtgärder själva, säger Erna Näslund.
Sverige har i dagsläget ingen samlad statistik över vilka olyckor och tillbud som sker på landets förskolor. Det vill regeringen ändra på och därför tillsatte man en utredning med uppgift att bland annat ta fram ett förslag på ett nationellt rapporteringssystem. Karin Karlsbro har varit ansvarig utredare för Fri att leka och lära.
– Utan kunskap om vad som sker är det svårt att veta vilka förändringar som krävs för ökad trygghet och säkerhet, säger hon.
Utredningen föreslår att såväl olyckor som tillbud ska anmälas till förskolechefen, som i sin tur ansvarar för att rapportera in dessa till huvudmannen. Rapporterna ska huvudmannen årligen skicka till Skolverket, som föreslås sammanställa statistiken.
– Jag är väl medveten om den stora administrativa börda som förskolechefer redan i dag har. Samtidigt är de vana att jobba med ständig kvalitetsutveckling, det här blir en del av dokumentationen, säger Karin Karlsbro.
Utredningen har varit noga med att göra avgränsningar på vad som är en olycka och ett tillbud. Det är inte meningen att minsta skrubbsår ska rapporteras.
– En olycka definierar vi som något som inträffar som leder till att barnet inte kan vara kvar i verksamheten, att det måste lämna förskolan, säger Karin Karlsbro.
Men personalen behöver inte följa upp och rapportera vad som sedan händer, om barnet behöver uppsöka sjukvård eller om det räcker att komma hem och vila.
Ett tillbud definieras som en händelse som, om den hade hänt, skulle kunna ha lett till en olycka.
– Att ett svårt allergiskt barn höll på att få i sig fel föda är ett exempel. Eller en brand som upptäcks innan någon skadas, säger Karin Karlsbro.
Erna Näslund, förskolechefen, har ögnat igenom utredningen. För hennes del innebär den inte särskilt mycket nytt, tycker hon. Redan i dag finns ett rapporteringssystem i hennes kommun, som hon har varit med och utformat. Varje år görs en kontrollrond utifrån en tjugosidig checklista med barnsäkerhetsperspektiv där alltifrån lekredskap till kemikalier ska gås igenom. Erna Näslund gör ronden på de två förskolor som hon ansvarar för tillsammans med skolområdets intendent och skyddsombudet. Det som ska åtgärdas rapporteras till kommunens service- och teknikavdelning.
– Vi utformade materialet med inspiration från Västra Götaland. Jag tror att många av landets förskolor redan jobbar med det här, skillnaden med utredningens förslag är att det skulle finnas ett gemensamt system och nationell statistik. Och det är ju bra.
Sundsvalls kommun ingår också i ett länsövergripande samarbete som kallas Osis. Rent praktiskt är det ett papper som ska fyllas i varje gång en olycka eller ett tillbud sker. Ofta görs det av personalen som sedan lämnar papperet till sin chef som i sin tur rapporterar till barn- och utbildningsnämnden. Helena Sandström, förskollärare på Vibacke, berättar att hon och kollegorna är noga med att fylla i när händelsen beror på något materiellt som kan åtgärdas.
– Men när det handlar om ett tillbud eller en olycka som beror på att det är för många barn och för lite personal, då skippar vi det ofta. Det känns tyvärr lönlöst.
Hon står ute på gården och visar grinden som en tvååring lyckades öppna för ett tag sedan. Barnet tog sig ut på parkeringen. Ingenting hände, men det var ett allvarligt tillbud.
– Vi rapporterade och Erna ringde direkt service- och teknikavdelningen. De var snabbt på plats och fixade ett säkrare lås.
Andra saker kan ta längre tid. Som nu, efter en lång och snörik vinter, när spåren efter snöskottningens framfart syns. Vid en gungställning har några plankor brutits av och sticker ut som vassa piggar. På ett nix skulle ett barn kunna skära sig illa. Men trots att såväl Osis-rapport som felanmälan gjorts till kommunen, har ingenting hänt på flera veckor.
– Det blir ett stressmoment för oss, säger Helena Sandström.
I dagslägetomfattas inte förskolebarn av arbetsmiljölagen och även detta har utredningen tittat närmare på. Karin Karlsbro anser att utredningens förslag bättre tillgodoser barns behov än vad en utökad arbetsmiljölag skulle göra.
– Det finns redan i dag en mängd lagar som omfattar förskolebarns säkerhet: miljöbalken, byggnadslagstiftningen, produktsäkerhetslagen och så vidare. Jag ser hellre en förändring av skollagen där det blir obligatoriskt för varje huvudman att bedriva ett kontinuerligt säkerhetsarbete, anpassat för just sina förskolor, utifrån dessa lagar.
En händelse måste dessutom vara av allvarligare karaktär för att klassas som olycka i arbetsmiljölagen än de definitioner som görs i utredningen. Och ibland kan barns och vuxnas arbetsmiljö stå emot varandra.
– Låga eller höga stolar är ett sådant exempel.
Förskolläraren Helena Sandström är nöjd med att hon och kollegorna fick delta aktivt när Vibacke förskola skulle byggas. De fick göra studiebesök på en liknande förskola som byggts av samma företag några mil bort och sedan tycka till.
– Våra erfarenheter och kunskaper togs till vara, både när det gäller inne- och utemiljön.
Ett exempel är staketet på loftet, det går ända upp till taket på Vibacke i stället för att sluta efter en meter som på den förskola de besökte.
– Och i den gemensamma entrén såg vi till att få dörrar till alla avdelningar för att kunna slussa in barnen, undvika kaos och för att veta var vi har dem.
Men i slutändan handlar säkerhetsarbete främst om personalen, tycker såväl Erna Näslund som Helena Sandström.
– Min personal är duktig på att sprida ut sig så att de är där barnen är. Vi pratar mycket om ”härvarande” och alla barn är allas ansvar, oavsett avdelning, säger Erna Näslund.
Hon hoppas att införandet av ett nationellt rapporteringssystem kommer att innebära att det görs återkopplingar också. Att säkerhetsbrister åtgärdas. Helena Sandström håller med.
– Säkerhet är en ekonomisk fråga. Ju mer personal, desto högre säkerhet.