Lärarna är måltavla

– När jag hör att en lärare dödats känner jag mig ledsen och bedrövad. Och fortfarande förvånad. Jag undrar varför vi är måltavlor. Vi slåss inte mot någon, säger han.

Han är rektor på låg- och mellanstadieskolan Kalupang, utanför staden Narathiwat i Thailands sydligaste provins med samma namn.

Inte långt därifrån guppar fiskebåtar i havet, mammor med småbarn promenerar längs strandkanten och i matstånd säljs grillspett och färska skaldjur. Det kunde ha varit ännu ett semesterparadis, men inte en enda utländsk turist syns till och under ytan bor spänd vaksamhet.

I Thailands tre sydligaste provinser pågår en utdragen och blodig konflikt. Det är en kamp mellan upprorsmän från den malajmuslimska befolkningen och en stat som i åratal förgäves försökt lösa konflikten med militärkraft. Upprorsmännens identitet och krav är vaga, men deras attacker rubbar samhället i grunden. Alla som uppfattas som lojala med den buddhistiska staten riskerar att bli nästa offer – poliser, munkar, statstjänstemän och skolpersonal på statliga skolor. Sedan 2004 har 159 thailändska lärare dödats på väg till, eller på, sitt arbete.

45-årige Samai Lehya slår sig ned i en soffa. Han utstrålar närvaro och vaksamhet. Från de öppna fönsterluckorna fläktar ljummen vind och nerifrån skolgården hörs elevers röster och skratt.

– All skolpersonal lever med risken, vi är statsanställda. Men vi försöker undvika att vara informanter till regeringen eller att jobba nära den på annat sätt. Vi försöker fokusera på att bara vara lärare, säger han.

Han är muslim och talar en lokal variant av malajiska. I botten av konflikten ligger en djup kulturell klyfta. Sydligaste Thailand domineras av etniska malajer, med en stark identitet i ett annat språk, en annan religion och en annan kultur än i övriga landet. De har länge känt sig diskriminerade av staten.

Upprorsmännen tros uppfatta statliga skolor, i kontrast till regionens många muslimska privatskolor, som en symbol för statligt förtryck. Sedan våldet trappades upp i vintras har attackerna mot skolpersonal ökat.

Skolan Kalupang har just öppnat för dagen och elever i ljusa slöjor sopar gården fri från löv. Under den uppåtgående solen lämnar pappor och mammor av sina barn vid skolgrinden. Läraren Rusnee Chelea möter var och en med utsträckta händer och självklar pondus. Hennes man sköts ihjäl en natt för fem år sedan. Han var polis.

– Jag har varit orolig att jag ska bli nästa offer. Vem ska försörja mina söner då? säger hon.

Enligt lärarfacket är 80 procent av de attackerade lärarna buddhister. Men senast i januari skedde ett mord på en muslimsk lärare på grannskolan Tanyong. Idrotts- och matematikläraren Chonthee Charoenchon dödades mitt bland hundratals elever och kollegor.

Trebarnsmamman Pauziah Charoenchon sitter utanför sitt kontor inne i staden Narathiwat och gör en gest med mobiltelefonen hon håller i handen. I den finns ett foto på hennes man.

Chonthee Charoenchon höll på att förbereda mat till eleverna den där onsdagen i januari när fyra män tog sig in i skolmatsalen. Han sköts med två skott i huvudet och dog omedelbart. Pauziah Charoenchon fick beskedet på telefon just när hon skulle äta lunch. Hon tog fotografiet när hon kom till platsen, där kroppen av hennes döda man låg kvar.

– Han trodde inte att han skulle dödas. Han var omtyckt i byn och trodde att han skulle få förvarningar. Han fick inga, säger hon.

Fembarnspappan Samai Lehya har arbetat som rektor i tio år och det här är hans tredje skola. På förra arbetsplatsen bar han vapen.

– Jag tänkte att om de attackerar skolan så är jag första målet. Jag gömde pistolen under jackan och visade den inte för barnen.

Hans nuvarande skola, som rymmer 309 elever och 18 lärare, har anställt en privat säkerhetsvakt och installerat övervakningskameror.

– Lärare och elever är under mitt ansvar. Så länge de är på skolan ansvarar jag för deras säkerhet, säger Samai Lehya med eftertryck.

Som skolledare känner han också ett stort an-svar att leda det pedagogiska arbetet och garantera att elevernas kunskap utvecklas. Just det uppdraget är svårt att leva upp till när skolan ibland hålls stängd och planeringen rubbas.

Arbetsdagen har också förkortats eftersom personalen, även Samai Lehya, ser till att ta sig till och från jobbet under ”säkerhetstid” – ett par timmar under morgon respektive eftermiddag då militär bevakar vägen till och från skolan.

Resan till och från jobbet utgör den största risken. Kamouflageklädda och tungt beväpnade militärer patrullerar längs vägrenen med skottsäkra västar i hettan. När fordon passerar vänder de sina spända och vaksamma ansikten mot dem.

Bomber göms vid vägrenar och i motorcykelsadlar, granatattacker mot militära vägkontroller och beskjutningar av fordon är vardagsmat.

I november dödades en 51-årig rektor då hennes bil besköts i grannprovinsen Pattani.

– Självklart är jag orolig, till exempel i dag, när jag skulle resa från ett annat distrikt och hit. Nattetid finns det fejkade militärposter som är svåra att avslöja. Jag är också rädd för att köra på militärer. Jag är rädd för så mycket, konstaterar Samai Lehya stillsamt.

Militärskyddet av lärare är en problematisk säkerhetsåtgärd, då lärares koppling till militär kan provocera. I ett samhälle där invånarna balanserar på en slak lina mellan upprorsmän och stat kan det vara livsfarligt att öppet välja sida. Samai Lehya anstränger sig för att hålla så låg profil som möjligt. Uniformen han förr bar är undanhängd sedan länge, liksom kollegornas. Det är för farligt att utmärka sig.

Han ser som en av sina viktigaste uppgifter att skapa goda relationer mellan skolan och traktens folk. Det är också en personlig skyddsåtgärd. När han håller tal vid möten i moskéer och på kaféer pratar han bara om skolfrågor och väger sina ord på guldvåg.

– Jag måste tänka mig noga för, så att jag inte blir missförstådd. När en incident inträffat så har jag ingen åsikt om det.

Tanken på att de två senaste lärarmorden skedde framför ögonen på elever plågar honom dock.

På en byrå hemma hos änkan Pauziah Charoenchon och hennes tre barn står ett stort inramat fotografi av deras pappa och make. Planscherna med fotbollsspelare, som förr täckte vardagsrumsväggen ovanför soffan, är nerplockade.

– Han älskade fotboll, säger Pauziah Charoenchon och ler stort mot den tomma väggen.

Hon sitter i soffan nära sina barn. Hennes sjuåriga dotter var i skolmatsalen den där dagen. Hon såg sin pappa dö.

– Nu är hon rädd att jag ska bli nästa offer. Jag försöker trösta och säger att vi måste vara tålmodiga. Det händer inte bara oss, säger Pauziah Charoenchon.

Skolledaren Samai Lehya var en del av samma skolnätverk som Chonthee Charoenchon och de träffades i gemensamma skolaktiviteter. Efter mordet höll han skolan stängd en dag för att hedra ännu en död kollega.

– Jag kände honom väl, säger Samai Lehya.

Han reser sig, går ut på loftgången och tittar ner mot skolgården. I trappan ner möter han ett par lärare och skojar med dem. Han ska ta det lugnt på jobbet i dag, syssla med lite löneadministration och förbereda inför skolavslutningen.

Om några dagar är det sommarlov.