Hon är Sveriges nordligaste rektor

Det är inte bara Laila Stenberg som är resklar. Bland de 36 elever och 21 barn som går i sameskolan och sameförskolan i Karesuando är det många som är beredda att ge sig iväg till familjens sitor. Att det är glest i bänkraderna då och då under läsåret är inget som rektorn sätter sig emot. Tvärtom, eleverna till och med uppmuntras att vara lediga.

– Många av våra barn är knutna till renskötseln, det är en naturlig del av deras liv. Det är bra att de har möjlighet att få hjälpa till och lära av de vuxna. Jag ser det som självklart, vi kan inte lära dem allt i skolan, säger Laila Stenberg.

Karesuando ligger två timmars bilresa norr om Kiruna. En blek solrand sträcker sig över fjällen i öster och termometern på instrumentbrädan pendlar mellan minus 17 och minus 23 när vi passerar Svappavaara, Vittangi och Övre Sopporo. Laila Stenberg tar visserligen emot i tjockaste dunjackan men riktigt kallt tycker hon inte att det är förrän kvicksilvret kryper ner ytterligare tio grader.

Hon har full förståelse för att fjällen, vidderna, ortsnamnen och bara tanken på att befinna sig så långt norrut kan kännas exotiskt för besökare. Precis som hon själv tyckte om Skåne när hon var där i somras. Men att undervisningen i sameskolan på något sätt befäster den samiska kulturen som exotisk avfärdar hon helt.

– Sameskolan är ju inte till för er, den är till för våra elever. Visst går vi tillbaka i historien men vi kopplar också vår kultur till dagens samhällsfrågor. För oss är det samiska vardag.

Laila Stenberg tar kolten som exempel. Den är en viktig identitetsmarkör men till skillnad från traditionella hembygdsdräkter har den fått utvecklas med tiden.

– Vi använder dräkten och eftersom ungdomarna följer med i modet så förändras den också. Den kan ha alla möjliga tyger, det är en levande dräkt, säger hon.

Undervisningen i sameskolan syftar till att eleverna ska kunna ”behärska det samiska språket, de samiska normerna och det samiska kulturarvet” som det står på Sameskolstyrelsens hemsida. Men det handlar alltså inte enbart om att bevara en kultur utan även om att följa med i utvecklingen, menar Laila Stenberg.

– Vi lever ju i samhället, vi är en del av det. Och visst, det finns både positiva och negativa konsekvenser av det. Ta språket till exempel, precis som svenskan så påverkas ju också samiskan av engelska och amerikanska influenser.

En viktig anledning till varför föräldrar och barn väljer sameskolan i Karesuando är just språket. Bland eleverna talas både svenska, finska, norska och nord- eller sydsamiska. Några barn bor till och med på andra sidan Muonio älv, i Finland.

Undervisningen i skolan sker främst på nordsamiska även om det blir en hel del svenska. Laila Stenberg berättar om när hon vikarierade i klass sex häromdagen. Lektionen handlade om islam.

– Texten vi läste var på svenska men sedan när vi skulle diskutera ville eleverna göra det på samiska eftersom de tycker det är lättare att uttrycka sig då.

För ett parår sedan var Laila Stenberg på besök i en skola i San Antonio i Texas, USA. Där var det tydligt att skolan strävade efter att eleverna skulle tala engelska i första hand och att de såg spanskan som ett hjälpspråk.

– Men vi vill att våra elever ska vara tvåspråkiga, vi har till och med trespråkiga elever, beroende på vad föräldrarna pratar. Det är en rikedom att ha många språk, säger Laila Stenberg.

För Laila Stenberg är språket en stor del av en människas identitet. Att få lära sig sitt språk och därigenom om sin kultur är viktigt för alla men kanske särskilt för människor som är i minoritet.

– Det är en trygghet att veta vars man kommer ifrån. Särskilt när du är barn ska du inte behöva förklara dig, säger hon.

Själv fick hon ganska lite samiska i skolan. De första åren tillbringade hon i det som på den tiden hette nomadskola. Hon var sju år gammal och bodde på internat i Gällivare, 20 mil från hemmet i Årosjokk väster om Kiruna.

– Jag trivdes aldrig med att bo hemifrån. Men mamma och pappa ville att jag skulle läsa samiska.

Efter två år fick Laila Stenberg flytta hem igen och efter det hade hon bara samiska någon timme i veckan. Nu är hon noga med att alla som jobbar i sameskolan och förskolan i Karesuando ska kunna samiska. Just nu pågår en fortbildning av all personal i samiska och i vilka metoder som är bra att använda för att lära sig språket. Det som saknas är läromedel.

– Vi översätter en hel del från svenska men det blir inte lika bra, det är ju inte skrivet efter våra förhållanden. Lärarna gör mycket eget material men jag skulle önska att vi hade ett center som kunde ta fram eget och utveckla samiskt läromedel, som de har i Norge.

Sameskolstyrelsen, som är en statlig myndighet med säte i Jokkmokk, har visserligen ett sådant uppdrag. Förutom att informera övriga Sverige om den samiska kulturen ska myndigheten ta fram läromedel. Men enligt Laila Stenberg är det statliga anslaget långt ifrån tillräckligt.

– Det kostar att driva skolor och organisera skolskjutsar. Pengarna räcker inte, säger hon.

Laila Stenberg är ändå glad att sameskolan är statlig. Hon tror inte att den skulle överleva länge om kommunerna tog över.

– Kommunerna kan inte ens ge den modersmåls- undervisning som eleverna har rätt till. Vad händer om de får ännu sämre ekonomi? Det säger sig självt att de lägger ner sameskolan, säger hon.

I dag finns sameskolan på fem platser i landet: Karesuando, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. I ytterligare några kommuner kan eleverna välja samisk integrering i den vanliga grundskolan. Same-skolstyrelsen är huvudman för sameskolorna och uppdraget är att utifrån den egna läroplanen bedriva en undervisning som tar tillvara och utvecklar de samiska språken och kulturen. I övrigt är den likvärdig med grundskolans årskurser 1–6.

Något renodlat högstadium finns inte men på gymnasiet i Jokkmokk kan eleverna välja samiska samhälls– och yrkesprogram.

– Men jag har tankar på ett helt samiskt högstadium. Det finns mycket att utveckla, vi får se vad det leder till, säger Laila Stenberg.

Det går inte att prata om den samiska kulturen utan att den infekterade konflikten mellan samerna och gruvbolagen kommer på tal. Å ena sidan är den expanderande gruvindustrin ett hot mot den samiska kulturen. Å andra sidan erbjuder den värdefulla jobbtillfällen.

– Visst ger det jobb men hur länge – tio, femton år, men sedan då? Det går aldrig att ersätta de skador som gruvnäringen skapar, hela infrastrukturen tar så otroligt mycket mark.

Lagen om minoriteter stadgar bland annat att samer ska ha möjlighet att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Laila Stenberg tittar ut över skolgården där eleverna just har lunchrast. Hon berättar att på sommarhalvåret passerar helikoptrar i stort sett dagligen i jakt på nya mineralfyndigheter.

– De flyger här över, det är rena Klondykestämningen. Jag tror inte många i Sverige vet om vad som sker. Om våra barn ska ha en chans att bedriva den näring vi levt på i alla tider så måste staten visa i handling att lagen gäller.

Men även om Laila Stenberg känner en viss oro inför framtiden så ser hon också positivt på den skolutveckling hon själv är del av. Hon har nyligen deltagit i en fortbildningssatsning inom ramen för utmärkelsen Bättre skola som syftar till att höja kvaliteten i förskola och skola. Nu är hon färdig examinator vilket innebär att hon får utvärdera skolor som söker utmärkelsen.

Hon har också påbörjat ett samarbete med en finsk sameskola i Heahttà sju mil från Karesuando. I våras var hon och lärarna på besök i Finland och snart kommer en grupp lärare till Karesuando för att utbyta tankar och erfarenheter.

– Det är en dörr till det kollegiala lärandet, säger hon.

Sedan ett par år är sameskolan modellskola i landsbygdsdepartementets satsning Sverige – det nya matlandet med uppgift att öka kunskapen och intresset för samisk mat och matkultur.

– Här som på andra ställen äter familjerna både pizza, hamburgare och tacos. Om vi inte gör något så finns det en risk att den samiska matkulturen försvinner, säger Laila Stenberg.

Mobilen på skrivbordet ringer. Det är Lailas 86-åriga mamma som vill berätta att hon och väninnan just bakat den obligatoriska ransonen av gáhkku till rengärdet så det behöver hon inte tänka på. Nu är det bara att sätta sig i bilen – om 24 mil är hon framme hos renarna.