Rummet är viktigt men människorna i det betyder mer, anser Vygotskijkännaren Leif Strandberg. Pedagogikforskaren Elisabeth Nordin-Hultman tycker tvärtom: Vi har glömt bort elevernas samspel med den materiella världen.
Får jag platspå den här platsen? Det är den viktigaste frågan i ett pedagogiskt rum, tycker Leif Strandberg, som är psykolog, föreläsare och författare till flera böcker om Vygotskijs sociokulturella teori.
– Hur kan jag skapa ett rum för 30 elever så att var och en och alla tillsammans kan känna sig hemma, frågar han sig retoriskt.
Ett pedagogiskt rum bör uppfylla tre kriterier, anser han. Läraren ska ha möjlighet att berätta sitt budskap, rummet måste underlätta möten mellan eleverna och det ska finnas utrymme att tänka och pröva på egen hand.
Det man som lärare vill att eleverna ska uppnå ska avspegla sig i rummet.
– När man går in i ett rum måste det kännas i kroppen att här kan jag bli någon som kan någonting. Till exempel att här kan jag bli en hantverkare som gör en hylla. En målbild!
Historiskt setthar läraren stått på ett upphöjt podium i katedern och tittat ner över rader av elever. Den idén byggde på att läraren hade makt och kunskap att förmedla till barn som inget kunde. I dag ses läraren som en som kan något specifikt, som undervisar i samspel med eleverna, som kan andra saker. Enligt sociokulturell teori sker lärande inte bara mellan lärare och elev utan också mellan eleverna. Den som kan mer lär den som kan mindre. Individens utveckling ses som ett resultat av relationer och miljöer, av möten med andra och med tingen – eller artefakterna som Vygotskij kallade dem. Katedern har därmed flyttat ner till samma nivå som eleverna i dagens klassrum. Eller elevernas klassrum har flyttat upp till lärarens nivå så att alla får möjlighet att vara den som lär ut.
Samtidigt fyller det en funktion att ha kvar en scen i klassrummet, tycker Leif Strandberg. Det signalerar att nu vill någon berätta eller visa något och er uppgift är att lyssna.
– Jag är väldigt förtjust i podier där elever och pedagoger får en chans att träda fram. Det är lätt att arrangera, det är bara att bestämma att den här platsen är en scen och ladda den med det innehållet.
Leif Strandbergdrar gärna paralleller till teatern och arbetet med en föreställning. Läraren kan beskrivas som en regissör med ett manus och lektionen som en repetition. Salen blir därmed en scen med rekvisita och eleverna skådespelare som försöker förstå sig på manuset. På teatern krävs utrymmen för att möta medspelarna och rum för att öva in replikerna enskilt. Samma förutsättningar krävs i skolans rum.
De estetiska ämnena har här ett försprång att bygga en bra pedagogiskt miljö, enligt Leif Strandberg. Det finns spännande utrustning i bildsalar, musiksalar och slöjdsalar och möjlighet att röra sig och lära med flera sinnen. Verktyg, bilder och instrument.
– Bara genom att greppa dem kommer eleverna i kontakt med en vidare värld, kunskapen blir påtaglig.
Ett rum som försvårar lärande är, enligt Leif Strandberg, ett rum som inte ger möjlighet att mötas, där det är bullrigt, där man ser dåligt eller läraren inte hörs. Där det saknas en bild av vad man ska lära sig. Ett där berättelsen blir tunn och otydlig. Och det krävs förstås rätt utrustning.
Leif Strandberg är medveten om att många lärare inte har ideala undervisningsmiljöer. Framförallt i högre åldrar tycker han att skolorna tenderar att ha mer torftiga, tomma och slitna klassrum. Men man kan också ha fantastiska lokaler men sakna idéer för att utnyttja dem. Vissa trollar med knäna i trista rum och vissa har nyrenoverat och livlöst, enligt Leif Strandberg. Han ger inte mycket för »designeriet«. Glöm inte att den viktigaste inredningen är den mänskliga faktorn.
– Ingen design i världen kan ersätta det mänskliga tilltalet, att det finns någon där som säger hej och välkommen!
Elisabeth Nordin-Hultman har en lite annan syn på rummet. Hon är också psykolog och har studerat miljöns betydelse för lärande. Hon tror att det fysiska rummet, dess saker och material, betyder mer för barn än för vuxna, vilket borde få betydelse för skolan. Hon har framförallt studerat miljöer för yngre barn upp till årskurs sex.
– Barn förhåller sig mer aktiva till och roade av det materiella. Deras uppmärksamhet fångas av att kunna göra, att kunna handla.
Vuxna gör i stället en stark uppdelning mellan mänskligt och materiellt och har lärt sig att se det mänskliga som finare. En uppdelning som är kulturellt betingad, inte naturgiven, enligt Elisabeth Nordin-Hultman.
Hur rummet med dess utrustning påverkar yngre barn är något som skolan inte tar vara på, tycker hon.
– Klassrum är ofta en av de mest ointressanta miljöer man är i under livet. Det finns inget tråkigare. Det är som gjort för att inte fånga intresse.
Vad ett bra klassrum ska innehålla är handlingsmöjligheter för eleven. Elisabeth Nordin-Hultman citerar filosofen Martin Heidegger, »människan är en handlande varelse«, och konstaterar att händerna är viktiga för oss. Precis som Leif Strandberg hänvisar hon också gärna till Vygotskij som skrev att »saker dikterar för ett barn vad det måste göra: en dörr kräver att bli öppnad och stängd, en trappa att bli klättrad i, en klocka att bli ringd i«.
De estetiska ämnenabygger på fysiska verktyg, kroppen och dimensioner i rummet. Liksom Leif Strandberg ser Elisabeth Nordin-Hultman det som ett försprång när man bygger en pedagogisk miljö – något som andra ämnen borde inspireras av.
– Det är synd att det är en sådan uppdelning av lärandet. Skolan borde använda mer konkret material för undersökande, problemlösning och laborativt arbete.
Och det är inte i första hand nymålade rum hon eftersträvar.
– Estetiken tror jag är värdefull, den talar till sinnena, men den stora förändringen sker om man ändrar barns handlingsmöjligheter.
Text: Elisabeth Richter