Sol, sandstrand och vacker utsikt. Charter? Nej – en bildlektion på Tågaborgsskolan.
Det är som om vädergudarna har besvarat våra böner när bildläraren Mikaela René välkomnar i Tågaborgsskolans entré. Utanför de ljusgröna entrédörrarna skiner solen och molnen över oss är få. Med en fullpackad bildvagn väntar hon in gruppen sjundeklassare som ska ha dagens bildlektion utomhus. Landskapsmåleri står på schemat och strålande sol är trots allt rätt praktiskt.
– Då föreslår jag att vi går ner till stranden, säger Mikaela René när gruppen är samlad.
Eleverna protesterar inte och vi börjar promenera mot Helsingborgs kustremsa. Vi korsar gatan och fortsätter nedåt förbi Vikingsbergsparken. Gatorna blir brantare och utsikten vackrare ju fler steg vi tar. Till slut syns Öresunds klarblå vatten tydligt och man kan nästan känna den friska havsluften leta sig upp bland husen.
– Vill du ha hjälp? frågar Daniel Suran när Mikaela René får dra bildvagnen själv igen efter att Hoda Kheder hjälpt till den sista biten.
– Det går bra, tack. Du kan få ta den på hemvägen, svarar hon och traskar vidare.
En stund senare går vi längs den röd-asfalterade strandpromenaden, strax framme vid målet – en sträcka sandstrand kantad av stora stenblock. Klassrummet för dagen. Med bildvagnen parkerad i sanden och solen i de kisande ögonen sammanfattar Mikaela René förra lektionens genomgång av färglära. Hon upplyser om att hon har tagit med sig plastmappar med häften för den som behöver friska upp minnet. Sedan vänder hon sig och pekar ut över sundet.
– Om ni tittar dit bort ser ni att havet har en varmare blå färg, medan himlen nu har en ljusare, lite kallare blå färg. Tanken är att ni börjar direkt med färgerna och lägger det som är längst bort först i bilden.
I vagnen framför eleverna ligger A5-block, penslar och akvarellfärg. Redskap för att avbilda vyn framför deras ögon.
– Sedan finns det koppar, och vatten har vi ju hur mycket som helst av i havet. Då går man ut och tar lite utan att doppa fötterna för mycket, instruerar Mikaela René och fortsätter:
– Ingen brådska när ni jobbar nu, tänk mer på kvaliteten.
Strax därefter skingras gruppen för vattenpåfyllning. De flesta sätter sig sedan på strandpromenadens träbänk några meter från stranden, med argument som att »jag får massa sand i mina Converse». Ett par grabbar slår sig ned på några stenar, ett par andra en bit bort på en kajkant. De klarröda sittunderlagen som är nedpackade i vagnen förblir orörda. Likaså häftena med färgläran.
– Så här är det ofta. Man förbereder sig med papper, men så är det ingen som vill ha det när man kommer ut, säger Mikaela René.
I dag är första gången för säsongen som hon går ut med bildvagnen, en cykelvagn på två hjul som skolan nyligen köpte in för att hon lätt ska kunna ta bildundervisningen utanför skolan. Att veta vad hon skulle packa ned var ingen större utmaning. Mikaela René vet vad hon ska tänka på eftersom hon alltid har arbetat med undervisning utanför klassrummet.
– Jag tycker att det känns rätt självklart att man går ut och jobbar, för att man behöver ta del av det som är utanför skolan. Det finns så mycket fantastiskt, både när det gäller naturen men också olika kulturverksamheter. Eleverna får ju också lära känna sin stad eller sin bygd på det sättet.
Hon tar gärna med dem till kulturinstitutioner som Fredriksdal museer och trädgårdar och Dunkers kulturhus. Det gäller både i bild- och slöjdämnet, som hon också undervisar i. Det senaste året har Mikaela Renés elever i slöjden till exempel jobbat med återvinning av papper på Fredriksdals grafikverkstad och allmogebroderi i ny tappning – även det på Fredriksdal. Framöver planerar hon att åttor och förskolebarn ska måla tillsammans i områdets rosenträdgård. Utöver det har hon pratat med två graffitimålare som ska komma och ha en workshop på skolgården och de ska även besöka en arkitektbyrå.
– Jag tänker hela tiden, »hur skulle man kunna använda sig av det här i skolan« och »är detta någonting vi skulle kunna göra?«. Det gäller att samla på sig olika ingångar och inspiration till projekt var man än är.
Efter att eleverna har fått lite tid att komma i gång med målandet börjar landskapet nu växa fram på deras block. Mikaela René går runt och kollar hur det går. Emil Larsson, som tagit en plats längst ut på bänken, är konfunderad över att de gula penseldragen han täckt nedre delen av pappret med inte alls ser ut som sandens nyans.
– Även om inte sanden har exakt en sådan gul färg så är det ju din målning och du får göra som du vill. Det är ju inte ett foto, utan en tolkning av verkligheten, säger Mikaela René som nyss förklarade samma sak för ett par andra elever längre bort.
När de på bänken har fått hjälp och hon tar sig ut till kajen möter hon Ylli Dobraj och Daniel Suran. Hon slår sig ned bredvid dem, lånar ett papper och visar hur man kan använda mer vatten i färgen för att få en ljusare färg.
– Jag skulle nästan vilja vända på den här, säger hon till Daniel Suran vars blåa penseldrag för att avbilda himlen blivit lite väl mörka.
Det ser idylliskt ut när de sitter där med fötterna dinglandes över vattenytan, försjunkna i sitt måleri och med den gassande solen i nacken.
– Jag tycker att eleverna lever upp på ett helt annat sätt. De blir så himla glada när de får komma ut, berättar Mikaela René senare.
Bilden bekräftas av eleverna själva.
– Det är rätt så kul, för man lär sig mycket. Man ser mycket av naturen och får se vad man ska måla i verkligheten, säger Cornelia Jonsson.
Emil Larsson blir också inspirerad.
– Man slipper sitta inne i ett tradigt klassrum. Där inne i klassrummet är det så mörkt, ute är det så ljust och varmt med många färger.
Andra fördelar Mikaela René nämner är att undervisning utanför klassrummet stimulerar alla sinnen och att eleverna får ta ansvar på ett annat sätt än inom skolans väggar. När hon får frågan om nackdelar har hon svårt att komma på några. Kanske att eleverna inte tycker att det är lika roligt när vädret är tristare än i dag. Men när det gäller själva undervisningen och inlärningen har Mikaela René inte stött på några nackdelar alls. Att få tid till att gå ut har inte ens varit något hinder. Hinns inte någonting med under en lektion pratar hon ihop sig med arbetslaget och stuvar om. Själva planeringen hinner hon mestadels med under förtroendetiden. Ett telefonsamtal till kulturaktörer tar inte lång tid och de flesta tycker att det är kul att klassen vill komma dit. Så kommer vi till den oundvikliga frågan: Vågar man släppa ut stökiga elever? Mikaela René svarar direkt utan att fundera på saken.
– Det är snarare tvärtom, tycker jag. Ofta handlar det om att man är understimulerad och då är det här ett sätt att stimulera mer.
Hon försöker närma sig eleverna och tar hela tiden in deras önskemål. Det kommande graffitiprojektet är resultatet av ett engagemang från eleverna. Att dreja i keramikverkstaden är ett annat.
– Det är inte för min skull vi ska göra detta. Man måste ju tänka »hur ska jag kunna få dem att bli så intresserade som möjligt av att lära sig de här förmågorna?«. Sedan gäller det att omvandla de förmågorna rent praktiskt till olika ämnesområden som stimulerar dem.
Solen blir starkare ju längre lektionen löper på. Med dryga tjugo minuter kvar börjar flera elever bli klara. Mikaela René har fullt upp med att titta på alla verk och med ett leende tipsar hon dem som är färdiga om att sätta sig på en annan plats och börja på ny kula. Det är tydligt att hon trivs där på stranden med elevgruppen kring sig. Kanske är det själva miljöombytet som ger bränsle till hennes lust till att hitta på olika projekt och nya platser att besöka. Mikaela René är övertygad om att hennes sätt att undervisa skulle passa många. Det handlar bara om att våga ta steget.
– Jag tror att vi lärare är kontrollfreakar. Det är klart att man ska ha kontroll, men man måste ha tilltro till att saker och ting fungerar. Jag tycker inte att man har mindre kontroll utanför än i klassrummet. Jag tror nog att lärarens rädsla för att misslyckas ibland sätter stopp för det som skulle kunna bli riktigt bra.
Lektionen är över. Eleverna lägger materialet i bildvagnen innan de börjar gå tillbaka till skolan på egen hand. Ylli Dobraj och Daniel Suran är bland de sista att packa ihop.
– Hur gick det Ylli? frågar Mikaela René när de kommit tillbaka till bildvagnen från kajen.
– Där blev det bara lite kladd snabbt av Danmark, säger han och pekar på sin teckning och ett grönt streck som föreställer Helsingör på andra sidan vattnet.
– Det är det som är bra med akvarell, att man kan göra det lite snabbt. Det behöver inte vara så detaljerat, svarar Mikaela René, berömmer deras jobb och tackar för i dag.
Plötsligt står hon där på stranden ensam. Eleverna är borta och det blir till att dra vagnen själv tillbaka uppför de branta gatorna.
Text: Sebastian G Danielsson