Nästan tre terminer av grundskolan går åt till nationella prov, om man hårdrar det. Och även om man inom skolan försöker tona ner provens betydelse, så har eleverna dem i tankarna hela tiden. Proven är inte heller riktigt anpassade efter de nya kunskapskraven, vilket skapar osäkerhet hos alla.
Som rektor har jag ändå nytta av dem för att se att eleverna presterar i relation till hur lärarna bedömer dem. Det gäller även betygen, som blir en garant för att lärarna undervisar mot kunskapskraven.
Men de nationella proven skulle bli bättre om de blev mindre omfattande och bedömningsanvisningarna följde det sätt som vi sätter betyg på. Och proven skulle inte vara hemliga.
Pisatesterna borde också vara öppna. DN skrev att svenska elever skulle vara mindre motiverade än andra att göra dem. Jag tror faktiskt att den förklaringen är ganska relevant. Väldigt många gör inte sitt bästa eftersom de inte får reda på hur de har lyckats.
Det är jätteviktigt att mäta kunskaper. En fördel med tidigare nationella prov och betyg är att det har lett till ökat fokus på vad eleverna ska kunna, redan i de lägre åldrarna. Då ökar chanserna att det blir rätt senare.
I stort tycker jag att vi mäter rätt saker. De demokratiska värden som uttrycks i läroplanens två första kapitel är dock svåra att mäta och riskerar därför att hamna i skymundan — man får det man mäter.
Ett bra prov ska inte innehålla några överraskningar, utan det ska vara tydligt för eleverna vad som förväntas av dem. Provet ska vara formulerat så att man inte sätter dit eleverna, utan det ska locka fram deras kunskaper.
När jag gick i sjuan hade vi en lärare i SO som gav prov med 1X2-frågor — riktigt dåliga prov. Året därpå fick vi en annan lärare, som efterfrågade våra kunskaper och på proven skulle vi berätta och beskriva. Då blev ämnet plötsligt helt begripligt. Kanske bidrog det till att jag blev SO-lärare!"