Jag har alltid förstått att jag kommer klara skolan ganska bra. Jag är en person som kan gå på lektionerna, göra anteckningar och sedan repetera dem inför provet. I min klass har de flesta tvingats plugga kvällen innan ett prov eftersom lärarna är dåliga på att planera. Ibland har vi haft sju prov på en vecka och då hinner man inte ha någon bra framförhållning.
Det som stressar mest är de nationella proven. Jag har inte träffat någon som inte varit nervös. De känns verkligen som examensprov där man ska visa precis allt man har lärt sig. Det borde finnas andra sätt att lägga upp dem på, så att det inte blir så allvarligt. Jag förstår varför det finns nationella prov. Det är bra för både lärare och elever att alla i hela landet kan jämföras.
I högstadiet gjorde vår SO-lärare väldigt bra prov, som jag kände att jag utvecklades av. Vi fick en fråga som vi skulle besvara genom att skriva, analysera och argumentera. Det passade mig.
Jag kan inte komma på ett bättre sätt att mäta kunskaper än med betyg. Men då gäller det att lärarna inte enbart bedömer utifrån provresultat, utan också väger in det som händer i klassrummet. Min uppfattning är att alla inte gjort det under min skolgång. Sedan tycker jag att betygskriterierna är obegripliga. Jag förstår fortfarande inte vad det betyder att "utfallet är nyanserat", som det står i nästan alla ämnen. Lärarna tolkar det också helt olika.
Det är lagom att börja med betyg i sexan. Då vänjer man sig tidigt vid det pirriga i att få betyg och har gott om tid att påverka dem innan man ska söka till gymnasiet."