Är dagens unga bara självupptagna narcissister? Eller är det baksidan av en karg individualistisk värld där allt, framgångar såväl som misslyckanden, sägs bero på den egna förmågan?
Så där. Det är bra.
En selfie.
En bild av Mig. Men inte vilken som helst. Inte sådan jag är – utan sådan jag vill att andra se ska mig. Sådan jag helst vill vara i de andras ögon. Arrangerad. Tillrättalagd. Gärna iscensatt i en miljö som jag vill vara en del av, med en bakgrund som jag vill förknippas med.
En narcissistisk blinkning till omvärlden. Spridd via Facebook, Twitter, Instagram, chattar, bloggar och andra forum i de sociala mediernas nya sköna värld. Aldrig förr har det varit så enkelt att dela med sig av tankar, intryck och upplevelser till andra, aldrig förr har det varit möjligt att nå så många, så snabbt.
Se Mig. Möt Mig. Ta emot Mig. Låt mig bli i dig som jag vill vara i mig.
I det personliga mötet kan jag inte styra bilden av mig själv på samma sätt. Jag står där – rent fysiskt, närvarande, på plats utlämnad åt den andres blick. Betraktad. Granskad. Värderad. Det är omöjligt att värja sig.
I den digitala världen finns också ”mötet” med den andre. Men det är ett virtuellt möte. Och även om det emellanåt kan vara väl så brutalt så sker det på en arena där man hinner lägga anletsdragen tillrätta – ”Jag” står inte naken inför den andres granskande blick.
Selfien är måhända den ultimata symbolen för fenomenet.
Det finns många som hävdar att vi lever i en utpräglat narcissistisk tid. Det är å andra sidan inte första gången. I slutet på 1970-talet fick den amerikanske historikern Christopher Lasch stort genomslag för sina tankar om den narcissistiska kulturen. Överallt i samhället såg han förfallet breda ut sig, den västerländska kulturens bankrutt stod för dörren – och orsaken var, menade han, den självupptagna ”individualismens kultur” som tagit ett strypgrepp på sin samtid.
Intressant är det avsnitt Christopher Lasch ägnar åt skola och utbildning. Som ett unket eko av en skoldebatt vi allt för väl känner igen gick han till storms mot det förfall och den förflackning som han ansåg prägla all under-visning från småskola till universitet. Lärare och vuxna ställde inte längre några krav, barn och unga ville bara bli underhållna och orkade inte anstränga sig, kunskaperna sjönk, eleverna kunde knappt läsa eller skriva – ja, det mesta känns igen. Det enda som saknas är väl egentligen begreppet flum men å andra sidan tycker han sig ana ”ett nytt medeltida mörker” som breder ut sig – och det är kanske än värre.
Den ohämmade individualism och narcissistiska kultur som Christopher Lasch hoppades var på utdöende visade sig i stället vara alldeles osedvanligt livskraftig – än i dag håller den oss i ett stadigt grepp. När han skrev sin bok Den narcissistiska kulturenhade den nyliberala eran, som skulle visa sig osedvanligt seglivad, knappt klivit ur startblocken.
Men att använda ett psykiatriskt begrepp för att beskriva ett samhälleligt fenomen är inte helt oproblematiskt, menar Thomas Johansson som är professor i socialpsykologi vid Göteborgs universitet och som har ägnat många år åt att diskutera och analysera fenomenet.
– Det blir ju ett slags diagnostisering av samhället, säger han. Det får oftast en väldigt negativ klang och det är svårt att vrida det ur en sjukdomsdiskussion. Hur man än vänder på det så är det ändå den klangen som finns i botten.
Inom psykologin används begreppet”den sunda narcissismen”. Den handlar om nödvändigheten av att ha en positivt laddad självkänsla, som psykoterapeuterna Bo Sigrell och Lena Teurnell formulerar det i boken Narcissism – jag, mig och mitt. Den hjälper oss bland annat att känna självrespekt, utveckla tillit till andra, känna att vi duger och uppleva att vi har en självklar plats i tillvaron. Steget över – eller kanske snarare stegen över – i det som brukar betraktas som en personlighetsstörning är långt.
Själva begreppet narcissism är hämtat från antikens Grekland och myten om vackre Narkissos – på latin Narcissus – som förälskade sig i sin egen spegelbild och tynade bort av egenkärlek. Det fördes in i psykologin och psykoanalysen av självaste Sigmund Freud och letade sig senare in i den samhällsvetenskapliga forskningen.
– Vi är många som försökt använda begreppet för att skapa en mer nyanserad syn på hur människan omvandlas i det senmoderna samhället, säger Thomas Johansson. Men den negativa moraliska klangen i begreppet dröjer kvar.
I dag är han tveksam till att över huvud taget använda det i samhällsvetenskapliga sammanhang. Men psykologin kommer vi inte runt – det har skett, som han uttrycker det, en slags psykologisering av vardagslivet.
– Psykologin når in i varenda por av samhället. Den finns överallt. Och till slut blir vi nästan tvungna att använda begrepp från psykologin för att förstå oss själva.
Som exempel tar Thomas Johansson den uppsjö av rådgivningsspalter som finns och det överflöd av grupper där man kan diskutera personliga problem som finns på nätet, marknaden för självhjälpsböcker som ”formligen exploderat” och en kroppsfixering som manifesterar sig i allt från gymkulturer och fitness till plastikkirurgi och dieter. Allt är riktat mot det egna jaget, mot den individuella utvecklingen av psyket eller kroppen.
– Alltsammans handlar om hur man ska skapa sig själv på bästa möjliga sätt och göra sig själv till den bästa möjliga människan på olika plan.
Sociala medier förstärker individcentreringen och skapar starka laddningar kring självet och jaget, anser Thomas Johansson.
Men bilden är långt ifrån entydig:
– Samtidigt är det ett socialt forum där man kommunicerar och kan delta i kollektiva verksamheter. Vår tids medieanvändning är väldigt kreativ – det öppnar för nya identitetsexperiment men det öppnar även för nya gemensamma aktioner. Det finns en massa mot-tendenser och dem riskerar man att missa om man talar i generella termer.
Så att beteckna hela vår tids ungdomskultur som narcissistisk är helt enkelt inte rättvisande, menar han.
– Det ligger någonting i det men det blir en alltför stor generalisering. Man kanske snarare kan tala om att det finns inslag av det.
Journalisten Ana Udovic menar i sin bok Generation Egoatt dagens unga inte är narcissistiska personligheter men att de är uppvuxna och fostrade i ett samhälle som präglas av en narcissistisk kultur. Det finns, anser hon, ett slags ängslighet i vuxenvärldens sätt att möta barn och ungdomar som gör att de i stor utsträckning blir lämnade på egen hand.
Var och en är sig själv nog, alla är sitt eget projekt som ska förverkligas för den egna framgångens och vinningens skull. Genom att marknadsutsätta skolan har också elever och föräldrar hamnat i ett slags märklig kundrelation till den. Det har bland annat lett till ökade krav från föräldrar och ett ökat tryck på lärare att ”leverera” bra betyg.
– Man måste sluta kritisera och hoppa på läraren så fort han eller hon berättar något om ens eget barn, säger Ana Udovic. Föräldrar måste ta till sig att ju mer ”elevdemokrati” och föräldrapåverkan skolan har, desto mindre lär sig barnen. Genom att klaga på lärarna förstör alltså föräldrarna för sitt eget barn.
Utbildning och skola har allt mer blivit ett individuellt projekt där de egna resultaten, de egna prestationerna står i centrum. Individcentrering och självhävdande präglar många barns och ungas verklighet i dag. Men som lärare går det att göra motstånd inom ramen för det regelverk som styr, menar Ana Udovic:
– Det man kan göra är att vara olydig och försöka undvika en del av de underliga pålagor som kommer från politiskt håll och i stället lyssna på de äldre lärarna, som har lång erfarenhet av pedagogik och av att möta barnen i själva läroprocessen – och inte bara fixera vid målen.
Men den narcissistiska kultur som så länge haft ett starkt grepp om samhället håller på att luckras upp, tror Ana Udovic. Hon anar en ”kollektivistisk trend i framtiden” där det mer kommer att handla om att driva saker tillsammans. Det finns en växande kritik av konsumtionssamhället som bland annat visar sig i det ekonomerna kallar collaborative consumtion, som präglas av samägande i stället för individuellt ägande, och den så kallade Do it yourself-rörelsen, som vill komma bort från den passiva konsumentrollen.
Det är också nödvändigt att släppa den narcissistiska kulturen, anser hon, eftersom det uppstår så mycket psykisk ohälsa i dess kölvatten:
– Vi mår dåligt om vi känner oss ensamma, helt enkelt. Våra jag existerar inte i enrum, vi existerar i förhållande till dem vi har runt omkring oss. Ju mindre vi fokuserar på oss själva, desto bättre mår vi.
I Ana Udovics bok hävdar sociologen Roland Paulsen att vi förvisso lever i en narcissistiskt präglad kultur men han ifrågasätter föreställningen att den unga generationen är bortskämd, curlad och självupptagen. Vi har tvingat ut dem i individualismens karga ödemark och sagt till dem att de måste klara sig själva. Allt – framgång såväl som nederlag – beror bara på dem själva, det är deras egen förtjänst, alternativt deras eget fel, om de lyckas eller inte lyckas.
”Unga är inte bortskämda”, säger han i boken, ”snarare är det förvånande att de kan svälja så mycket förnedring”. Det är de som tvingas ut på gator och torg för att sälja telefonabonnemang på provision, som tvingas hanka sig fram på vikariat och provanställningar eller osäkra timtjänster på bemanningsföretag – eller till och med tvingas arbeta gratis i hopp om att det ska leda till ett jobb med lön. De lever med allt skörare sociala skyddsnät och allt vagare framtidsdrömmar och dagens unga är den första generationen som inte tror att de ska få det bättre än sina föräldrar.
Nej, hävdar Roland Paulsen i Generation Ego, de verkliga narcissisterna är 40-talisterna, det vill säga 68-orna, som ganska snabbt dumpade alla tankar om gemenskap och solidaritet för att skörda frukterna av nyliberalismens och den nya individualismens växande rikedomar.
För att sedan med självgod min konstatera: Because I´m worth it …