Temakonstnär: Nadja Bournonville

Men om begär och känslor kan vara lika mycket politik som poesi, så rör sig Nadja Bournonville däremellan i ett öppet definierat landskap.

– Det finns fantastiska delar av surrealismen, som Max Ernsts kollage A week of kindness, med svävande damer, ödlor och lejonmänniskor. Jag har tagit åt mig vissa delar av surrealisternas tankesätt, att fritt kombinera omöjliga ting eller att idévärlden är lika viktig som den upplevda verkligheten och måste få influera den.

Bournonville är utbildad i Tyskland och Storbritannien, och är i dag bosatt i Berlin. Vårt samtal sker på telefon när konstnären är på besök på hemorten i Småland, och jag undrar hur hon konkret går till väga när hon gör sina fotografier.

– Jag bygger upp miljöer eller objekt, prövar mig fram, börjar med en del och lägger till en annan. Kanske behöver jag ett annat ljus, och får komma tillbaka på kvällen. Många av mina bilder är iscensatta i hemlighet i tomma eller övergivna rum. Ett rum bär på så många spår, i ytor eller textiler, där finns redan en historia. Jag lämnar mycket åt slumpen och använder ofta det som finns på plats.

Den största delen av de bilder vi möter i dag är digitalt framställda. Nadja Bournonville arbetar uteslutande med analogt fotografi, där framkallningsprocess och efterarbete kräver tid och öppnar upp för slump och misstag på ett annat sätt.

– Jag har försökt arbeta med hela mediet fotografi, jag experimenterar inte bara med det som är i bilderna, utan också med själva materialet, den fysiska filmen. Jag kan fotografera och sedan rulla ihop filmen, hugga hål i den och cykla med den i dagsljus till labbet. Då kan jag inte förutspå reslutatet.

Hennes tre tidiga fotosviter är delar av samma projekt och hänger ihop som kapitel i en bok. Bildvärldarna liknar varandra och är sammanhållna av ett strikt kvadratiskt format, men deras drivkrafter och teman varierar.

– När jag gjorde den första serien One for every wish hade jag just flyttat från Glasgow till Leipzig, och slogs över de olika miljöerna jag mötte där. Hur präglas man av liknande förflyttningar? Det kändes viktigt att lista ut hur jag hade hamnat där jag var så jag började återskapa viktiga händelser på vägen.

Det är kanske den mest personliga av hennes serier. Den inleds med en bild av en liten träbåt hon hittade av en tillfällighet och som liknar den skonare som hennes morbror seglade med och som efter märkliga omständigheter sjönk en natt 1972. Vilka tillfälligheter, val, berättelser och minnen använder vi i historien eller konstruktionen av oss själva? Fotografiet blev ett sätt att undersöka och konfrontera den egna historien.

I den andra serien, Amor omnia vincit (kärleken övervinner allt), har utgångspunkten varit de olika nära förhållanden man bildar till andra människor, kärlek eller vänskap. En form av försök att fånga gränsen mellan intimitet och den egna sfären, den svindel som uppstår när man släpper in en annan människa.

– Den sista delen To be undone cirklar kring ett slags försvinnande där man nystas upp likt ett trådnystan, i den processen ligger också nödvändigheten att man kommer att upphöra. I och med att jag blivit född måste jag också försvinna, det kan ingen komma ifrån.

Grundläggande existentiella frågor betraktade i precist frammejslade situationer, utbytet mellan ”yttre” och ”inre” världar. Det är också en del av serien A conversion act från 2012, resultatet av två års arbete kring diagnosen hysteri och dess historia. Kanske ett mer uppenbart politiskt och teoretiskt fält, men hos Nadja Bournonville framträder det med samma vilja att få grepp om ett svårgripbart tillstånd. Och med mängder av associationer till litteratur och konst, och till annat som finns där: köksredskap, mellanrum, barriärer, en handske, en vägg, en känsla, en gest, en karta.