Matte är en mänsklig rättighet. Det säger läraren, specialpedagogen och doktoranden Ann-Louise Ljungblad. Men många elever i matematiksvårigheter får inte rätt hjälp, visar hennes erfarenhet.
Elever i behov av särskilt didaktiskt stöd i matematik har länge varit en förbisedd grupp i svenska skolan, anser Ann-Louise Ljungblad.
– Det finns väldigt lite svensk forskning och det finns ingen konsensus kring problemen. Det innebär att få lärare har kompetens att upptäcka och arbeta med dessa barn, säger hon.
Detta trots att mellan en och fem procent av alla elever beräknas uppvisa liknande svårigheter, enligt internationell forskning.
Själv har Ann-Louise Ljungblad länge arbetat med matematikdidaktik med fokus på mattesvårigheter och har skrivit flera böcker i ämnet.
– Elever i matematiksvårigheter har svårt att använda siffror som redskap. De har till exempel svårt att se antal, säger hon och ger ett exempel med en tärning.
– Om jag slår en trea ser jag på en gång att antalet prickar är tre, men det gör inte personer i matematiksvårigheter. De måste räkna prickarna.
Första gången Ann-Louise Ljungblad själv fick upp ögonen för matematiksvårigheter var när hon som mellanstadielärare fick en klass som, enligt henne själv, inte var som någon annan.
– Där var alla varianter av matematiksvårigheter representerade och jag fick helt och hållet förändra min undervisning. Men jag hade väldigt lite forskning att luta mig emot och fick pröva mig fram.
Ann-Louise Ljungblad följde klassen genom hela mellanstadiet och högstadiet och till slut gick alla ut med godkända betyg imatematik.
Därefter vidareutbildade hon sig till
specialpedagog och skrev en magisteruppsats där hon utvecklade en inkluderande teori om hur elever använder siffror, tal och antal i en matematisk diskurs. Hon har också arbetat på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, och ansvarat för ett nationellt projekt kring matematiksvårigheter i en inkluderande miljö.
Ann-Louise Ljungblad delar upp matematiksvårigheter i två grupper, primära och sekundära. Primära matematiksvårigheter innebär att grundproblemet ligger i att se, förstå och kunna skilja på siffror, tal och antal och att använda sig av abstrakta tankebilder. Sekundära svårigheter innebär att grundproblemet är något annat, till exempel läs- och skrivsvårigheter eller koncentrationssvårigheter, som i sin tur ger problem i matematikarbetet.
När det gäller elever i primära matematiksvårigheter fungerar det inte att öva lite till på samma sak i hopp om att polletten ska trilla ner, så som undervisningen traditionellt har sett ut i Sverige. Dessa barn är i behov av det som Ann-Louise Ljungblad kallar för särskilt didaktiskt stöd.
– Alla barn har rätt till en undervisningskvalitet som möjliggör för just dem att lära sig matte, säger hon och pekar på att grundläggande matematikkunskaper är nödvändiga för att kunna bli en fungerande samhällsmedborgare.
– Det handlar om allt från tidsuppfattning till att kunna handskas med pengar, säger Ann-Louise Ljungblad.
Den elev som inte erövrat siffran som tankeredskap får även problem i andra ämnen. En undersökning visar att en vanlig historielektion för trettonåringar innehöll 400 tillfällen med matematisk information.
Hur ska man då upptäcka elever i primär matematikproblematik och hur kan man hjälpa dem?
– Det kräver didaktiska kartläggningar. Det man ska vara observant på är fingerräknandet, om en elev fastnar i det kan det vara en varningssignal, säger Ann-Louise Ljungblad.
Enligt henne är olika hjälpredskap a och o när en elev i matematiksvårigheter ska lära sig matte. En bild av en klocka eller av positionssystemet till exempel.
– Då kan de fokusera på problemlösningen i stället för att köra fast redan vid tankebilden av en klocka.
Men som reglerna ser ut i dag får inga hjälpmedel användas vid nationella prov, vilket ställer till det för den här gruppen elever.
– För mig är det helt absurt och ett förlegat synsätt, då inga arbetsplatser ser ut på det sättet, säger Ann-Louise Ljungblad.
Bortsett från hjälpmedelär lärarens attityd också av stor vikt.
– Elever ser matte på så olika sätt och de måste få göra det. Lärarens uppgift är att sätta sig in i hur eleverna tänker.
Det gör man som lärare lättast genom att ställa frågor, menar hon. Allt från ”hur tänker du nu?” till ”är en timme alltid lika lång?”
– Jag har börjat intressera mig allt mer för den sociala relationen mellan lärare och elev och ser att den spelar stor roll för lärande i matematik, säger Ann-Louise Ljungblad, som nu är tjänstledig från Specialpedagogiska skolmyndigheten för att skriva en avhandling om just detta.
Genom elevintervjuer har hon valt ut fyra lärare som möter elever på ett bra sätt. Sedan har hon följt dessa lärare med kamera och spelat in dem i klassrummet.
– Det jag vill ta reda på är vad det innebär att undervisa och vad som händer när det blir som allra svårast.
Text: Linda Kling