Runtom i landet flyr eleverna yrkesprogrammen för de högskoleförberedande. Vi har besökt två gymnasieskolor i Uppsala – med vitt skilda framtidsutsikter.
Måndagen den 13 april 2015är en dag som lärarna här aldrig glömmer. Det var då – i skolans kafeteria klockan tolv – som skol- och kommunledning plötsligt släppte bomben:
– att vissa program tas bort
– att andra flyttas till lantbruksgymnasiet i Jälla, en mindre ort strax utanför Uppsala
– och – att hela skolan läggs ned 2017
– Det kom som en jättechock. Klockan stannade, säger Max Michael när vi träffar honom och några av hans yrkeslärarkollegor runt ett bord i deras insuttna mötesrum sex veckor senare.
– Ingen hade räknat med att man skulle lägga ned hela skolan. Ingen!
Chocken har ännu inte lagt sig och stämningen är fortfarande tryckt. Ja, klockan på väggen härinne har till och med stannat på riktigt. Trots att ingen av lärarna här har tummen mitt i handen är det ingen av dem som brytt sig om att åtgärda saken.
– Det är lite begravningsstämning över hela skolan, suckar Michael Albertsson och får instämmande nickar av sina arbetskamrater.
– Mina elever undrar varför man lägger ner en utbildning där alla har jobb efter att de har gått ut. Jag menar – slutar de här en fredag, så har de jobb på måndagen.
Vad säger du till dem?
– Ja, vad ska man säga… Politiker, säger jag. Politiker i ett nötskal, de vet inte hur verkligheten är.
Att tappa elever är inget som Bolandgymnasiet är ensamt om. Tvärtom, runt om i landet syns samma trend. För sju år sedan, 2008, gick 44 procent av landets gymnasieelever på ett yrkesprogram. I fjol hade den siffran sjunkit till 34 procent.
Byggläraren Joakim Svedberg, som jobbat här under just den tidsperioden, har märkt av elevflykten.
– Den stora dippen kom när högskolebehörigheten försvann, säger han och menar att många skoltrötta elever, som egentligen skulle vilja gå ett yrkesprogram och samtidigt få en högskolebehörighet, inte gör det.
– I så fall måste de läsa extra kurser, och det orkar många inte med. Då väljer man bort bygg och går sam eller ekonomisk i stället.
Det här innebär mer arbete för lärarna, tror Joakim Svedberg. Oavsett vilket program de jobbar på får de en större andel omotiverade elever att handskas med.
– Det sitter ju faktiskt en massa elever på ekonomi- och samhällsprogrammet i dag och bara rullar igenom. Elever som egentligen inte alls skulle vilja vara där.
Bolandgymnasiet grundades 1962 och ligger i utkanten av ett gammalt industriområde i östra Uppsala. Till skillnad från många andra gymnasieskolor i denna akademikerstad, med cirka 200 000 invånare, har den här skolans profil varit tydligt yrkesinriktad.
Så varför läggs den ned?
Förklaringen som lärarna och resten av Uppsalaborna har fått är att skolan helt enkelt har för få elever – och att kostnaderna inte bär sig längre.
– Det tycker vi är väldigt märkligt. För två år sedan rustade man ju ändå upp skolan för 50–60 miljoner, säger Joakim Svedberg medan vi lämnar lärarrummet och ser oss omkring.
När skolan läggs ned får han behålla jobbet – om han följer med när programmet flyttar till Jälla.
– Men ändå – det är så visionslöst. Man lägger ned och löser det för stunden känns det som, bara för att sänka kostnaderna.
Max Michael får ocksåbehålla jobbet eftersom fordonsprogrammet, som han jobbar på, bara ska flyttas och inte läggas ned. Men helst skulle han vilja vara kvar här. Kanske söker han ett annat jobb, han är osäker.
– Här på Boland har man ändå byggt upp något under många år.
Michael Albertssons inriktning, maskin och anläggning, läggs ned helt. Men för egen del är han inte orolig. Dels har han blivit erbjuden att vara kvar här fram till nedläggningen. Dels kan han alltid börja köra grävmaskin igen. Det finns hur mycket jobb som helst, konstaterar han.
– Men det är ju synd. Det roligaste jag vet är att jobba med ungdomar.
Joakim Svedberg visaross omkring. Solen skiner, sommaren har just anlänt till Sveriges fjärde största stad och om ett par veckor är det skolavslutning. Men i lokalerna och på skolgården är det ingen större aktivitet. Särskilt många elever ser vi inte heller till. De flesta är ute på sina praktikplatser.
Innan Joakim Svedberg sadlade om till lärare arbetade han som murare i många år. Han har trivts bra här – med alla sina elever och kollegor. Nu tänker han mycket på flytten. Även om det sparar honom någon halvtimme eller mer i resväg varje dag vill han inte att den ska bli av.
– Det är så visionslöst, säger han gång på gång.
En bit bort står byggläraren Eva Sandberg och röjer upp intill en container. Hon har också märkt av elevflykten. Branschen lockar inte lika mycket längre, tror hon, varken här eller i resten av landet.
– Ungdomarna vill sitta framför datorn i stället för att gå upp vid fem och vara på jobbet vid sju, säger hon.
Joakim Svedberg tror att det som händer här på Bolandgymnasiet är symtomatiskt för framtidens gymnasieskola i stort. Ett vikande elevintresse innebär i förlängningen att fler program och skolor kommer att behöva flyttas eller läggas ned runtom i landet.
Dessutom tror han att branscherna kommer att ta över yrkesutbildningarna inom en snar framtid. Dagens yrkesprogram börjar bli omoderna, tycker han. Yrkena har numera många fler inriktningar än vad utbildningarna har.
– Till exempel måste vi kanske börja utbilda sådant som putsare och våtrumstekniker, och inte bara murare och plattsättare.
Han stannar upp, tänker efter ett par sekunder.
– Jo, dit tror jag att vi måste komma.
Pontus Ohlin Linus Hellerstedt