Hur motiverar du eleverna?

»Måla det fulaste ni kan«

»Många kommer till bildämnet och säger ›det kommer inte att gå bra för mig för jag kan inte rita‹. Vad bra för det behöver du inte kunna här, svarar jag. Sen startar jag med en ›måla fult‹-övning i grupper om fem elever. På ett stort ark instruerar jag dem att använda de fulaste färgerna de vet och måla det fulaste de kan. Det väcker både förvåning och skratt.

Sen ska gruppdeltagarna klippa ut varsin ful bit. Gruppen måste enas om vilken som är den fulaste av de fula och berätta varför. Det blir tydligt att begreppen fult och fint blir ganska ointressanta. Vi släpper rätt många hämningar där.

Jag monterar också bilderna med passepartout. Då blir de rätt stolta över de här abstrakta verken. Jag lärde mig övningen på lärarutbildningen och den har fungerat alldeles lysande. När de förstår att jag inte är ute efter att det ska bli fint ser de lite annorlunda på bildämnet.«

»Jag lägger in något slags tävlingsmoment«

»När eleverna ska sjunga tycker de ofta att det är fjantigt, så vid uppsjungningsövningarna lägger jag in något slags tävlingsmoment. Den som kan stoppa först när jag vinkar av eller så vinner. Man får inte komma sist, till exempel fortsätta tonen. Med nybörjarna i sjuan tar jag sju minuter i slutet av lektionen där de får tänka igenom vad de har lärt sig och vad de kan öva på nästa gång, ›jag har lärt mig två ackord i dag, jag kanske kan lära mig tre nästa gång?‹. De tävlar med sig själva.

När det finns ett tävlingsmoment får jag med mig skolans hockeykillar. Sen när vi spelar i ensemble händer det att de vill sjunga för att de har kommit på att det är kul. Jag tycker att det fungerar fantastiskt bra. Det kanske börjar som ett visst mått av konkurrens, men sen klarar de av att sjunga ihop med andra och då blir det en annan grej. Man gör någonting gemensamt.«

»Vad är det för fel  på den här?«

»Jag låtsas att vi är i en affär och säger ›de här grejerna finns till salu, vilka skulle du välja att köpa?‹. Jag visar till exempel upp saker jag har sytt medvetet för dålig hållbarhet. Dålig sömsmån, vikta fållar, sicksackade kanter. Sen har jag även elevexempel på olika nivåer.

De får själva uppskatta vad som är fint. Självklart väljer alla den finaste saken. Varför då, säger jag? Vad är det för fel på den här? ›Den där har inte så fina kanter‹, ›den där är ju sned‹, brukar de säga. Sen kan jag påminna dem under arbetets gång. Om du jämför med de här sakerna, vad vill du lägga dig på för nivå? Hur gör du för att komma dit? Då brukar de säga saker som ›jag kanske kan lyssna lite mer‹, ›inte ha så bråttom‹ och ›kanske kan tänka efter mer‹. Ofta vill de ju att det ska gå fort, så då dämpar man dem lite.«