Friare lek bortom normen

Alla barn har rätt att vara precis som de vill. Det vet vi. Ändå hämmas även den fria leken på fritidshemmet av starka normer. Det kan ett normkritiskt arbetssätt råda bot på menar forskare och experter.

Att pojkar och flickor ska ha samma rättigheter och möjligheter kan nog de flesta skriva under på. I läroplanen står det tydligt att elevernas förmågor och intressen inte ska styras av stereotypa könsroller och att skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. I Skolverkets allmänna råd för fritidshem står det också att det är viktigt att ge alla elever oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck lika stort utrymme i verksamheten. Det målet ska nås genom ett normkritiskt arbetssätt som gäller alla diskrimineringsgrunder.

I tidigare råd från 2007 kallades arbetet med att utmana elevernas traditionella och könsbundna val och aktiviteter för jämställdhetspedagogik. Nu kallas det alltså för ett normkritiskt arbetssätt. Oavsett ordval och genuspedagogisk inriktning så råder det inga tveksamheter om att ett aktivt arbete med frågor som rör genus, normer och jämställdhet inte bara uppmuntras – det är skolans skyldighet. Men vad innebär ett normkritiskt arbete i praktiken?

Mindy bor med sin starka, bullriga mamma och sin pyssliga, omhändertagande pappa som läser godnattsagor om vackra prinsar som räddas av mod­iga prinsessor. Mindy älskar att spela hockey och tävlar i att rapa högst – precis så som tjejer gör. Men hon har en hemlighet – hon leker med dockor.

I boken Tjejer kan också leka med dockor vänder författaren och läraren Sandra Brömster på normen genom att tillskriva flickor egenskaper och intressen som vi vanligtvis förknippar med pojkar. Varför?

– Om vi menar allvar med ambitionen att ge alla individer lika möjligheter räcker det inte att flytta killgrejer till tjejhörnan. Målet måste vara att det inte ska finnas kill- eller tjejgrejer överhuvudtaget – bara grejer. Genom att vända på normen blir våra föreställningar utifrån kön och genus väldigt tydliga. Den medvetenheten är ett måste om vi ska kunna ifrågasätta det som annars tas för givet, säger ­Sandra Brömster. Hon har förutom boken om Mindy tagit fram en kompletterande lärarhandledning med en mängd konkreta övningar för dem som vill arbeta normkritiskt i förskola, skola eller fritidshem.

Att flytta killgrejer till tjejhörnan handlar om att ge barn tillgång till det som de traditionellt sett fått för lite av. En strategi som, om det finns en sådan tanke bakom, kallas för kompensatorisk genuspedagogik. Det kan handla om aktiviteter och leksaker men också om traditionella egenskaper som när flickor uppmuntras ta mer plats och pojkar bli mer omhändertagande. Problemet med den strategin är att den befäster de föreställningar som vi redan har om hur en tjej eller kille är. Med ett normkritiskt förhållningssätt frågar man sig i stället: vilka barn, oavsett kön, behöver träna på att exempelvis ta mer plats, förklarar Sandra Brömster.

– Det är viktigt att påminna sig om att skillnaderna inom könen är större än dem mellan könen. Motståndet som kan finnas hos vuxna mot att arbeta aktivt mot stereotypa roller grundar sig alltför ofta i ett missförstånd om att genuspedagogiskt arbete handlar om att pojkar och flickor inte får finnas. Det handlar bara om att göra det möjligt för barn att välja fritt utan att dömas av sin omgivning, säger Sandra Brömster.

Könsneutraliteten, som är en annan genuspedagogisk strategi, har just den grundtanken – att alla ska kunna göra aktiva och självständiga val oavsett vad eller vem man är. Problemet är dock att aktiviteter och egenskaper som traditionellt sett förknippas med pojkar ofta upplevs som mer neutrala och upp­värderas på bekostnad av flickors. Att vi talar om pojkflickor i positiva ordalag medan flickpojkar inte ens finns som ett etablerat begrepp är ett tydligt ­exempel på det. Det normkritiska arbetssättet tar ett bredare grepp om jämställdhet i termer av lika­behandling.

– Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer, i stället för att försöka få enskilda individer att passa in i färdiga mallar. Det är väldigt viktigt att vi inte landar i en toleranspedagogik där man uppmanas tolerera dem som avviker. Det blir samma sak som att lägga makten hos dem som följer normen. Normavvikare blir då beroende av andras välvilja, ­säger Sandra Brömster.

Normkritik handlar helt enkelt om att sätta fokus på makt – vem och vad bestämmer egentligen vad som är normalt? En väldigt könskodad position är prinsessans men så behöver det inte vara menar Hedda Schönbäck licentiat vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet som skrivit boken Hur gör prinsessor? tillsammans med Magdalena Hulth och Per Gustavsson.

– I leken måste alla positioner vara möjliga att inta och alla ska kunna vara exempelvis prinsessa på sitt sätt. Alla barn måste få chansen att bejaka det lustfyllda i olika positioner. Barn och deras aktiviteter går att tolka på så många olika sätt. Pojkars krigslek kan ofta också förstås som dans och en actionman kan användas även för att iscensätta familjeliv och relationer. Men vi måste hjälpa barnen att se bortom det könskodade och låta dem ta vara på det som är fascinerande i olika roller, säger Hedda Schönbäck som också ger tips på en enkel övning som passar bra i fritidshemmets verksamhet. Jobba med att omorganisera de lådor som är till höjd och bredd fyllda med olika material och leksaker. Måste hårda material skiljas från mjuka och pärlor från metallskrot? Lägg fram en mängd olika prylar och material på ett bord och sortera dem tillsammans med barnen och ställ er frågan: Hur kan allt detta delas in, vad hör ihop med vad, hur många olika indelningar kan vi komma på?

– Vuxna sorterar ofta efter givna mönster medan barn kan sortera efter en helt annan logik. Vi har ett behov av att kategorisera men det finns alltid gråzoner. Att sortera tillsammans är ett handgripligt sätt att gå till väga för att få se att det inte är så enkelt. Har man riktig tur kan den nya uppdelningen som uppstår öppna upp för nya lekar och gruppkonstellationer, säger ­Hedda Schönbäck.

Det handlar helt enkelt om att försöka ompröva sina egna och barnens idéer om vad som går an och inte. Målsättningen är att komma bort från förutfattade meningar och fasta normer. Även om förändringar måste börja med att vuxna vänder den kritiska blicken mot sig själva och sina värderingar betyder inte det att den vuxna alltid har rätt. Barn är ofta mer öppna och mindre fast i stereotyper än vuxna, menar Klara Dolk också hon forskare vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

– Även inom genuspedagogiken har man utgått från en traditionell syn på kunskap där vuxna ska överföra de rätta normerna till barnen men ofta är det faktiskt hos barnen som man ska leta efter svaren, säger Klara Dolk.

I sin doktorsavhandling Bångstyriga barn: makt, normer och delaktighet i förskolan ifrågasatte hon den kunskapssynen och manade till en mer komplicerande ­eller normkritisk genuspedagogik. I sina observationer såg hon nämligen hur barn både gör motstånd mot vuxnas normer och skapar egna.

Hon exemplifierar med ett arbete, som hon själv fått berättat för sig, där barn fick i uppgift att granska serietidningar tillsammans med sin lärare. Läraren som hade genusglasögonen på sig hade ­förväntat sig reaktionen: varför är alla killar? ­Barnens första fråga visade sig angripa en heltannan problematik.

– Varför är alla vita frågade de i stället. Det blir så tydligt att barn kan bidra på andra sätt än vuxna tänkt. Dra nytta av det, lär av dem och rannsaka dig själv som pedagog, tipsar hon.

Hon tycker att genuspedagogiken behöver förändras och få en mer utforskande ingång till vad barn gör i sina lekar, men också hur de reagerar på vuxnas pedagogiska metoder.

– Det normkritiska perspektivet erbjuder vissa möjligheter som de andra genuspedagogiska strategierna inte hade. Det kan fortfarande handla om normer utifrån genus men också om normer utifrån exempelvis ålder och etnicitet. Det normkritiska arbetssättet är lättare att koppla till likabehandling. Att göra barn mer delaktiga i arbetet och låta dem leka med normer tror jag är en väg framåt, säger Klara Dolk.