Har ni varit på Rosenvägen i det lilla småländska samhället Ekenässjön? Inte? Där är jag uppväxt och där hade jag som liten en kompis som heter Joakim. Vi kan kanske ha varit fyra eller fem år. Han hade en låda under sängen full med bilar. Trots att dessa bilar med råge räckte till oss båda när vi skulle leka, var det naturligtvis bara de finaste vi ville leka med båda två. Det löste den 5-åriga Joakim med att varje gång säga:
– Jag väljer först.
Jag fann mig i det, men det är också denna händelse för snart 40 år sen som är det första jag kommer att tänka på, när jag ombeds skriva en krönika om orättvisa.
Jag fick köra omkring med de skruttigaste fordonen på Joakims välputsade hallgolv, medan han fick förmånen att glida fram med sina nya. Någonstans där lärde jag mig måhända att gå min egen väg. Är det därför jag i dag är man i offentlig sektor? Jag vet inte.
Hur som helst. Det slutar inte där. Joakims mamma var scoutledare. Eftersom det inte fanns så mycket att engagera sig i i Ekenässjön, mer än i sin egen fantasi, var jag scout en kort period.
Vi träffades i Metodistkyrkan och denna kväll ville Joakims mamma lära oss se den orättvisa fördelningen i världen. Till det hade hon bakat chokladbollar.
Jag vet inte varifrån hon fått idén. Om hon låtit sig inspireras av sitt jobb på Försäkringskassan och den fördelningspolitik de har där. Tanken gick iallafall ut på att alla vi barn, kring 25 stycken, fick ställa oss i en stor ring, ha händerna bakom ryggen och blunda.
Självklart var även Joakim scout och med i den där ringen.
– Vad gott det ska bli med chokladboll, tänkte jag förväntansfullt.
Men vad smuligt det kändes i handen när Joakims mammas Försäkringskassenävar kom förbi mig.
– Nu får ni titta, sa hon.
Och vad hade hänt? Jo, där stod vi 24 snopna ungar med några smulor var av chokladbollar i våra händer medan Joakim himself, av alla barn i hela Metodistkyrkans barnverksamhet, hade minst tio chokladbollar för sig själv. Jag kommer ihåg hur frustrerad jag blev, men som vuxen inser jag ju vad Joakims mamma var ute efter: fortfarande är det ju så att endast en liten ynka procent av världens befolkning kontrollerar 44 procent av all världens tillgångar.
I min yrkesgärning som vuxen har jag aldrig tordats gestalta världens orättvisa som Joakims mamma. Jag har i stället haft fullt sjå med att se barnen, få dem att växa i det jag redan från början ser är deras styrka.Men också göra dem trygga i det en del av dem har så svårt för, turtagningen. Göra klart för Aisha att äppelbitarna faktiskt även räcker till henne, trots att hon inte är först på dem vid morgonmötets avslut. Vi räknar antalet äpplen och jämför med antalet barn gång efter annan bara för hennes skull. Förhoppningen är att hon till slut ska se ett rättvisare sammanhang än det Joakims mor försökte visa.
Det kan dock ha sina fördelar att vara liten också. För det där med normkritik är något som pågår ovanför ens lilla barnhuvud. Den ger en inte alls samma bekymmer som för vuxna. Åtminstone var det så för mig.
Patrik och jag hade börjat samla klistermärken.
Vi stod och frös utanför Vivo. Jag klev in i livsmedelsbutiken och fick några dekaler av tanten i kassan. Patrik gjorde likadant och hade samma framgång. Men vi ville ju ha fler klistermärken. Patrik och jag tyckte vi kom på en genial idé. Om han och jag bytte jackor med varandra skulle ju den snälla kassörskan inte känna igen oss och vi kunde få mer märken! Att en annan skillnad mellan Patrik och mig, är att han sitter i rullstol slog mig inte ens. Jag såg nog bara det han var bra på. Han var simkunnig som få och en mästare på att kasta en flat sten så den studsade flera gånger över vattenytan. Simborgarmärket knep han ett decennium före mig. Han visste vad han ville.
Ändå är det på Joakim jag tänker till slut. Att ränderna sitter så djupt. När han blir förälder långt senare kan jag inte låta bli att plita ner ett vykort till honom:
”När vi var små fick du alltid välja leksaksbil först, men som pappa kommer du vara tvåa för evigt.”