Olika för olika eller lika för alla. Synen på vad som är rättvist på rätt vis skiljer sig, men känslan för den har vi med oss från början.
Två syskon. Två glas. En 33-centiliters flaska med läskedryck. En linjal. För mig är det sinnebilden av barndomens rättvisa. Det ska delas lika. Helst på millimetern. Efter åratal av syskonbråk kan det vara bra att veta att den här känslan för rättvisa, eller orättvisa för den delen, inte bara är inlärd utan delvis medfödd. Det pekar i alla fall de senare årens forskning på.
– Om du hade ställt samma fråga till en utvecklingspsykolog för tio år sedan, hade du nog fått svaret att rättvisekänsla är något som utvecklas under skolåldern, säger Ben Kenward, docent i psykologi och tidigare forskare vid Uppsala Barn och baby lab, numera vid Oxford Brookes University i England.
– Jag tror att denna slutsats berodde på att undersökningsmetoderna ställde för höga krav på barnens förmåga att resonera verbalt. I dag använder man enklare metoder och kan därför upptäcka frön till rättvisekänsla till och med hos spädbarn, säger han.
Ben Kenward förklarar att när man gör studier på spädbarn tittar man på hur de fäster blicken, kollar de extra länge på något är det en signal på att man har väckt deras uppmärksamhet. Denna undersökningsmetod använde forskare i USA när de lät spädbarn se filmer där en person delade ut, i det här fallet mjölk och kex, till två andra personer. I ena filmen fick båda personerna lika mycket, i den andra fick en mer. De femton månader gamla åskådarna tittade mer intensivt på filmen där maten fördelades orättvist, vilket forskarna tolkar som att spädbarnen har en känsla för rättvisa.
– Men det här ses fortfarande som kontroversiellt, säger Ben Kenward.
Det vi talar om är ”dela lika”-rättvisa och enligt Ben Kenward har det, framför allt i USA, gjorts många studier som bekräftar att känslan för den är stark hos yngre barn:
– Oftast används metoden att fördela resurser. Till exempel delade en försöksledare ut klistermärken, sådana där fina, glansiga som barn gillar, till en grupp 3–4-åringar – men de fick inte lika många var. Någon fick många, en annan bara några få. Det visade sig att några av dem som hade fått fler började dela med sig för att det skulle bli lika.
Ben Kenwards egen forskning visar dessutom att känslan för att dela lika är starkare än den att bestraffa. I en studie vid Uppsala Barn och baby lab undersökte han hur en grupp barn i 4-års åldern delade ut kakor till en snäll respektive elak docka. För att ge dockorna dessa egenskaper anordnade han en dockteater.
Dramat utspelade sig på en lekplats och förutom de två redan nämnda skådespelarna fanns även en tredje ”neutral” docka. Tredje dockan försökte göra något medan de andra två hjälpte eller stjälpte. Till exempel ville tredje dockan klättra upp för en rutschkana, den snälla försökte hjälpa till – medan den elaka hindrade och knuffade ner. En annan rafflande scen utspelade sig i sandlådan där tredje dockan hade tappat spaden. Den snälla dockan skyndade genast till undsättning för att leta, den elaka gömde undan spaden – ja, till och med slogs med den.
Efter föreställningen fick varje barn ett antal kakor att dela ut till dockorna. Nu skulle man kunna tänka sig att barnen skulle tycka att den elaka dockan inte hade gjort sig förtjänt av en kaka och vilja straffa den– men icke!
Om barnen hade flera kakor att röra sig med gav de båda dockorna lika många. Om de däremot bara hade tre kakor gav de – oftast – två till den snälla dockan medan den elaka bara fick en. Det hände också att barnen låtsades – eftersom kakorna var av trä – dela den tredje. Helt utan kaka blev den elaka dockan aldrig.
– Jag tänkte hmm… Viljan att vara rättvis är alltså starkare än viljan att straffa, säger Ben Kenward.
Först i slutet av förskoleåldern börjar andra aspekter spela in då det gäller barns syn på vad som är rättvist.
– Det är inte längre självklart att rättvisa är lika med att alla ska ha lika mycket, utan barnen börjar ta hänsyn till andra faktorer: Om jag ska dela ut två kakor till en person som är hungrig och en som är mätt – kan det då vara mer rättvist att ge båda till den hungriga? Det blir nästan politiskt, säger Ben Kenward.
Inom forskningen talar man om rättvisa i två termer. ”Lika för alla”-tanken brukar benämnas equality medan equity står för tanken att alla får vad de rimligen förtjänar. Vad det sistnämnda innebär finns det olika syn på.
– Inom olika kulturer har man olika syn på vad som är rättvist. Till exempel: ska den få som behöver det mest? Eller den som har jobbat för det? säger Ben Kenward.
Olika kulturer i samhället har olika värderingar och normer och därmed skiljer sig även synen på vad som är rättvist. Men trots det finns i Sverige en stark rättvisenorm för barn. Det råder stor enighet kring att barn ska behandlas lika vad det gäller förskola, skola och sjukvård, till exempel.
Man kan därför säga att förskolan har ett dubbelt uppdrag då det gäller rättvisa: Barnen ska behandlas rättvist och barnen ska lära sig behandla andra rättvist. Inom förskolans kultur hänger synen på rättvisa ihop med demokratiarbetet och utgår från läroplanens värdegrund, som uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten. Barnen ska lära sig omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet. De ska förstå egna och andras rättigheter, vilka ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten.
Det är en stor utmaning – förstås – men kanske kan det då vara skönt att tänka på att känslan för rättvisa finns med från början.
– Även om den är delvis medfödd ska man förstås arbeta med den, förklara för barnen, hjälpa dem att förstå. Men man ska inte tänka att de ännu inte är mottagliga, säger Ben Kenward.