Leran och känslorna

Lera. Känslor. Ord. Att introduceras i svenska språket kan kräva att man kladdar ner fingrarna en aning.

De kom i hundratal. De kom över berg, över hav, över gränser. Några av dem hade sett sina föräldrar dödas, kanske också sina syskon. Alla var på resa. Resan förde dem till ett avlångt land nära Nordpolen med älgar, kämpande mjölkbönder och bildlektioner. 

Det är här vi är nu, i en sal i källaren på De la Gardiegymnasiet i lilla Lidköping vid stora Vänern. 

Killarna gör figurer i lera, koncentrerat, tyst, målmedvetet. Det är första gången de arbetar med lera, men alla formar tydliga händer, ben, munnar, ögon. Figurerna visar olika känslor, för känslor är temat för denna bildlektion.

– Det här är ju ingen bildsal, men den här leran går bra att använda här för den behöver inte brännas, säger läraran Elisabet Larsson Malmström. 

I augusti hade språkintroduktionsklasserna 60 elever. Nu har de 150, flest killar eftersom de flesta som kommer hit är killar, i alla fall de som kommer själva. Ensamkommande flyktingbarn, i detta fall ensamkommande tonåringar. Alla här är det, alla utom en som kom med sin familj, och alla har varit här i några månader. Nu lär de sig svenska, matematik, engelska, no-ämnen, so-ämnen, hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa samt bild. Ingen musik och ingen slöjd just nu. 

De kämpar med språket. Lektionen inleddes med att Elisabet Larsson Malmström visade bilder på konstverk i olika genrer: målningar, foton, teckningar. Eleverna fick säga vilka känslor de fick när de tittade på dem, vilka känslor konstverken förmedlade. Många nya ord på ett bräde, som nyfiken, skräckslagen, faderskärlek. Elevernas språk trevar sig fram, men blir hela tiden bättre. Med tanke på att enbart hälften av dem har gått i skolan tidigare, och bara någon enstaka har haft bildundervisning, lär de sig snabbt. Disciplinproblem finns sällan, motivationen är oftast hög. De flesta vill stanna i Sverige. 

De drar varsin känsla på en lapp, som de sedan ska illustrera med hjälp av en lerfigur. 

Elisabet Larsson Malmström har arbetat som sva- och bildlärare (sva står för svenska som andraspråk) i 16 år, de senaste åtta här på De la Gardiegymnasiet. Hon inledde sin lärarbana på Lillholmsskolan i Skärholmen i Stockholm, där det fanns svenskar födda i Sverige av svenska föräldrar, nyanlända och andra generationens invandrare. Att jobba med olika kulturer, och att vara noga med språket, är därför inte annorlunda för henne. Det som skiljer är att man får börja från början i ämnet, många har inte haft bildundervisning förut. 

– De är inte heller vana vid att analysera bilder och att tänka att det går att använda bild som ett kommunikationsmedel, säger hon. 

Visst kan det vara jobbigt ibland, men Elisabet Larsson Malmström ser inga stora svårigheter med att arbeta med nyanlända eller att de är så många just nu. För hennes del är det bara att jobba på, som lärare ska man ju undervisa de elever som finns i skolan. Men hon tror att man visst kan känna sig ensam som lärare och att undervisning av nyanlända kräver erfarenhet. 

– För att bli en bra lärare måste man öva. Jag fick mycket med mig från Lillholmsskolan, men det tog några år innan jag blev bra, säger hon. 

Hon tycker att nyfikenhet och intuition är bra ingredienser i jobbet med språkintroduktionsklasserna.

– De här eleverna har ju upplevt mycket och har nu tillfälle att reflektera över sina liv, men alla vet inte vad det innebär att gå i skolan. En del har jobbat i fem år och har bara gjort som de har blivit tillsagda. Ingen har lyssnat på dem. 

Elisabet Larsson Malmström har varit med om att ta fram Skolverkets kartläggningsmaterial, den del som handlar om ämneskunskaper i bild. Högskolan för design och konsthantverk fick uppdraget och sedan kunde bildlärare söka till gruppen. 

Just nu används bara steg 1 och 2 i kartläggningen. Del 3 handlar om ämneskunskaper och i bild har man bland annat ett samtal med eleven då man visar några bilder på olika konstverk och väljer ut ett av dem. Eleven berättar vad hen tänker på, vad konstverket visar och vad det väcker för känslor och tankar. Sedan visar man bilder på olika redskap och eleven berättar vilket/vilka redskap hen tror att det valda konstverket är gjort av. 

– Då får man en ganska bra bild av vad eleven kan och hur den är van att tänka, och vilka verktyg hen har använt. Många är ovana vid att analysera bilder, säger Elisabet Larsson Malmström. 

Hon tycker också att det är ett bra sätt för alla elever att bli sedda, att bli lyssnade på. Dessutom, tycker hon, är det ett bra sätt för vuxna invandrare att få jobb, genom att hjälpa till med tolkning. 

Ledningen på hennes skola insåg inte först hur mycket extrapersonal som behövdes, men nu fungerar organisationen bra. Det finns både studiehandledare och folk som kan tolka. Det är en viktig fråga, anser hon, att skolledningen både ger tid till kartläggningen och att det kommer in extrapersonal, så att lärarna kan koncentrera sig på att undervisa. 

När kartläggningen är klar får man anpassa undervisningen efter vad eleverna kan, men i bild delas de inte in i nivågruppering på den här skolan. De elever som går nu har inte blivit kartlagda i bild, skolan kommer att börja med ämneskartläggning till hösten. Som det är i dag, är inte gymnasieskolan ålagd att göra en kartläggning av elevernas kunskaper. Elisabet Larsson Malmström tycker att det är synd, för det innebär kanske att många gymnasieskolor kommer att hoppa över det. Även om kartläggningen tar en del tid, lönar den sig på sikt, tror hon, eftersom det går snabbare att få reda på vad varje elev har med sig. 

Oftast tar det ett eller två år för eleverna att få ett betyg i bild. Det beror till stor del på om de har studievana från hemlandet eller inte.

Elisabet Larsson Malmström är av uppfattningen att till synes enkla uppgifter kan bli avancerade och gå ganska djupt, om eleverna arbetar med dem en längre tid. Ska de måla, ska hela papperet vara fyllt av detaljer, avstånd, skuggor, perspektiv. Och så vidare. De ska också kunna analysera uppgiften ur olika perspektiv – på så sätt får eleverna ett bättre språk.

– Jag är vänlig men bestämd, jag vill att de ska kunna tolka bilder och lära sig uttrycka sig själva. 

I slutet av varje läsår brukar Elisabet Larsson Malmström arbeta med propaganda och eleverna får göra planscher, både analogt och digitalt. De pratar då om att bilder kan luras och att bilder kan användas i både reklam och propaganda och som symboler, och att de kan stå för olika saker i olika sammanhang. Då, om inte förr, förstår de att bild är ett seriöst kunskapsämne som det går att träna sig i. Om det går, försöker Elisabet Larsson Malmström då arbeta ihop med svenskläraren och låta eleverna skriva en debattartikel om något ämne de har arbetat med i propagandan. Hon tycker att det är en stor fördel att vara sva- och bildlärare. 

– Jag jobbar ju språkutvecklande hela tiden. 

Samarbete över både ämnes- och programgränser är något hon förespråkar. 

– De här eleverna behöver ju all inkludering de kan få.