Den nya världen

På mottagningsskolan Mosaik tar bild- och slöjdläraren Helena von Malortie de nyanlända eleverna in i en helt ny värld.

Det är lätt att bli påmind om världens oroligheter när man kliver in i Helena von Malorties kombinerade bild- och slöjdsal. I gruppen som nyss slagit sig ned finns elever från länder som Palestina, Syrien, Ukraina, Somalia och Afghanistan. Alla har fått lämna sina hem. De har hamnat i Malmö och går sedan några månader tillbaka på mottagningsskolan Mosaik för en introduktion till svenska skolan innan de slussas ut i ordinarie klasser. Men allvaret känns långt borta denna eftermiddag. Eleverna babblar, skämtar, fnissar, skrattar. Som vilken elevgrupp som helst. Helena von Malortie får nästan höja rösten för att fånga deras uppmärksamhet.

– Nu kommer ni att få ett papper där det står ett ord. Ni ska hitta det som står på pappret. Det är en sak, säger hon.

Eleverna, mellan 13 och 16 år, delas upp i två lag och får var sin lapp med ett textilföremål nedtecknat i stora bokstäver. Laget som hittar sina saker först vinner. Tempot är högt när startskottet går. Mohammed Suleyman nästan flyger ur sin stol med ögat inställt på en linjal som ligger vid den vita tavlan.

– Klar!

Klasskamraterna är inte långt efter. Bara någon minut senare är alla tillbaka på sina platser med redskapen i händerna. Efter ett konstaterande om att den vänstra bordshalvan var något snabbare än den högra får alla uttala namnet på det de hämtat: »lihm« (lim), »trööd« (tråd), »strikjen« (strykjärn)... Helena von Malortie hjälper till när det blir för svårt. Förutom en elev som tagit ett häftstift i stället för en knappnål har alla prickat rätt.

– Vet ni varför det kallas knappnålar? Här uppe sitter nästan som en knapp, demonstrerar hon innan eleverna antecknar redskapen i sina loggböcker, på svenska och på modersmålet.

Helena von Malortie uttalar orden precis som vanligt, om än med något förenklade meningar. Händerna är ständigt i rörelse för att gestalta det som sägs och orden upprepas när hon möter en frågande blick.

– Är du klar? Då ska du sy. Sy med symaskin. Grön tråd, säger hon när Samiullah Mohammadullah visar en rund, grön tygbit som ska fästas på ett större, rött tygstycke.

Han svarar med ett stort leende, peppad på att fortsätta med sin cricket-flagga.

Just nu arbetar eleverna med att uttrycka vad de tycker om att göra i Malmö, eller vad de skulle vilja göra. Helena von Malortie låter bild- och slöjdämnena integreras och eleverna får välja uttryckssätt utifrån vad de inspireras av. Ofta börjar de med att göra en genomarbetad bild som skiss och går sedan vidare för att skapa textilt utifrån det. På Mosaikskolan arbetar man mot kunskapskraven så långt det går. Oavsett om eleverna är här tre månader eller ett år går de igenom den process som finns uppklistrad på en vägg i salen: undersöka, idé, göra, kommunicera, reflektera.

– Jag vill att de ska ha en förståelse för vad bild och slöjd är för något. Att de får uttrycka egna tankar och skapande. Att de inte ska vara rädda att komma med egna idéer, säger Helena von Malortie.

Den elevcentrerade undervisningen är en helt ny värld för de allra flesta. Om eleverna ens har gått i skolan i det tidigare hemlandet har det ofta varit i en strikt miljö där egna initiativ inte uppmuntras.

– Jag försöker föra fram att det är okej att göra fel och att de inte behöver vara rädda för att göra det, förklarar hon.

Budskapet tycks ha gått hem. Det syns inga tecken på återhållsamhet när eleverna dyker ned i sina projekt. Samiullah Mohammadullah och Maryam Rezaei intar salens ena hörn där de väntar på en demonstration av symaskinerna. Helena von Malortie är strax där i sällskap av ett par till elever som är ivriga att komma i gång med fotpedalen.

– Nu ska ni sy med noll komma noll raksöm. Om man ska sy med sicksack ska man trycka sju, säger hon och lyfter blicken.

– Vi repeterar.

Trots att Samiullah Mohammadullah bara har prövat på symaskin en enda gång i Afghanistan ser han inte ut att ha några problem med raksömnaden. Inte heller Maryam Rezaei som gör en ljusblå taekwondoflagga.

– Det finns symaskin i Afghanistan, men jag inte arbeta med det, säger hon.

Helena von Malortie låter eleverna pröva på symaskin så fort som möjligt. Hon tänker att det är bra att kunna hantera en sådan när de ska ut i vanliga skolor. Eleverna förstår ganska fort hur de ska göra, hon är inte orolig för att de ska göra sig illa. Hennes filosofi är att låta eleverna arbeta praktiskt snarast möjligt. Hon tror att det stärker deras självkänsla eftersom de lättare kan visa sig duktiga när språket inte sätter käppar i hjulet. Därför håller hon genomgångarna korta.

– Även om vi känner att vi vill ge dem den här förberedelsen är det bättre att köra i gång så kommer informationen hela tiden i stället. Det blir för jobbigt med språket annars och då stänger de av.

Språkträning blir det ändå. Helena von Malortie går ständigt runt, förklarar saker och frågar hur det går. Hon inleder ofta lektioner med övningar för att träna begrepp och jobbar gärna i ämnesövergripande projekt för att eleverna ska öva på att prata om saker i olika sammanhang. Dagens uppgift ingår till exempel i ett större projekt om staden Malmö där eleverna även har tittat på gatukonst, besökt stadens nya konserthus och undersökt vad det finns för yrken runt om i staden.

Arbetsprocessen beskriver eleverna skriftligt i en förbestämd mall. Har de inte utvecklat språket tillräckligt mycket är det helt okej att skriva på hemspråket så stämmer Helena von Malortie av med modersmålslärare, vilket det finns gott om på Mosaikskolan. Svenska måste de däremot använda när de i slutet av arbetsuppgifterna presenterar sina verk genom att filma med surfplattor och tala in vad de har gjort. Det sysslar Naritsara Saengsiri med när tidningen Uttryck är på besök. Hon gör klart en tidigare uppgift där eleverna har fått beskriva vad som är bra respektive dåligt med deras forna hemland. Efter att filmat sina teckningar som hon har målat för att illustrera fördelar och nackdelar med Thailand och beskrivit dessa i en ljudfil återstår bara att lägga in lite bakgrundsmusik. Naritsara Saengsiri byter några ord med läraren om hur man går tillväga och kilar sedan ut ur salen i jakt på en tyst zon.

– Eleena! Eeleena!

Nästintill alla vill ha hjälp och Helena von Malortie är ständigt sysselsatt. Ett nummerlappssystem skulle nästan vara på sin plats den här lektionen, trots att eleverna hjälper varandra i den mån det går. Inom loppet av några minuter visar Helena von Malortie hur Mohammed Suleyman ska klippa ut bokstäver, Mohammad Azkoure hur man knyter armband och hon ger respons på Shirin Jawabras skiss av en hjärtformad kudde med »Dance« skrivet tvärsöver i stora bokstäver.

– Gör dem lite tjockare, föreslår hon till Shirin Jawabra.

Det syns att hon inte riktigt förstår. Helena von Malortie, som har bott i Egypten, går över till att förklara på arabiska men växlar ilsnabbt tillbaka till svenskan:

– … så gör du så här.

Även om eleverna har delats in i två grupper utifrån hur duktiga de är på att prata svenska skiljer sig språkkunskaperna en hel del dem emellan. Samma sak gäller för alla andra förkunskaper. Det är ett stort spann i de erfarenheter eleverna har med sig när de kommer till Sverige. Vissa har aldrig hållit i en sax – några inte ens i en penna – medan andra kan ha arbetat ett par år i en skräddarverkstad innan de kom hit. För att illustrera nivåskillnaden visar Helena von Malortie upp några teckningar från en annan elevgrupp efter lektionen. Det är en påtaglig skillnad.

– Alla får samma uppgift, det är bara det att den hamnar på olika nivå helt enkelt, säger hon obekymrat.

Lektionen lider mot sitt slut och loggböckerna åker återigen fram. Eleverna ska skriva ned vad de har gjort på dagens en och en halv timme långa lektion. På vita tavlan visar Helena von Malortie några fraser för hur de kan formulera sig. Hon stolpar även upp de olika sakerna de har arbetat med. Precis som i början av lektionen går ordet runt för att eleverna ska öva på att prata om verken. Innan Shirin Jawabra får berätta om sin kudde är det 15-åriga Samira Ahmeds tur. Hon hade sin första bild- och slöjdlektion med gruppen i dag och visar blygt upp ett armband i pigga färger som hon har börjat knyta.

– Vad är det? A-R-M-band, säger Helena von Malortie varpå Samira Ahmed upprepar:

– Armband. Jag har gjort armband.

Ögonen gnistrar. Efter lektionen berättar hon att hon aldrig tidigare har haft lektioner som dessa.

– Inte rita. Bara läsa och »study«.