Lektorernas uppdrag är att stärka sambandet mellan undervisning och forskning. Men hur fungerar det i vardagen? Räcker tiden till? Alfa ställde frågan till tre lektorer i svenska och samhällskunskap.
Christina Odenstad, lektor i samhällskunskap på Rudbecksgymnasiet i Sollentuna.
Min nuvarande forskninghandlar om undervisning i ämnet samhällskunskap för nyanlända elever. Jag undersöker hur olika dimensioner av medborgarskap framträder i samhällskunskapsundervisning för nyanlända på gymnasieskolans språkintroduktion. Avhandlingen skrivs inom statsvetenskap, men den har tydliga kopplingar till det ämnesdidaktiska och praktiknära forskningsfältet. Jag har tidigare skrivit en licentiatuppsats som handlar om innehåll och utformning av skriftliga prov på gymnasieskolan.
Lektorsuppdraget upptar åtta procent av min tjänst, vilket är 42 undervisningstimmar av 504. Jag får uppdrag som handlar om ämnesutveckling, att hjälpa till med bedömningsfrågor och att bidra med kunskaper kring forskningsläget inom exempelvis formativ bedömning, ämnesdidaktik eller vetenskapliga arbetsmetoder. På det stora hela handlar det om att hålla sig uppdaterad kring forskning och ge vägledning inom olika områden.
I mina ämnen, samhällskunskap och religion, bedrivs ämnesutvecklande arbete där jag får möjlighet att bidra med mina erfarenheter kopplat till forskningsläget. Det största hindret är främst tidsaspekten. Det är ett pressat tidsschema, både för mig och mina kollegor.
Jag arbetar 50 procent på gymnasiet och 50 procent med min doktorsavhandling. Det gör att det finns en naturlig forskningsanknytning mellan skolverkligheten och universitetet.
Leif Lorentzon, lektor i svenska på S:t Eriks gymnasium i Stockholm.
Jag disputerade 1998 med en avhandling om afrikansk litteratur. 30 procent av min arbetstid är vikt för lektorsuppdraget. Jag är också ämnesansvarig i svenska och samordnar övriga ämnesansvariga lärare. Dessa två uppdrag innebär bland annat att organisera och hålla seminarier, möten och leda fortbildning inom exempelvis formativ bedömning. Jag har även varit med och byggt upp ett forskningsnätverk på förvaltningen.
Min tjänst har delvis bidragit till att öka forskningsanknytningen på skolan. Tidigare hade jag 20 procent av arbetstiden på förvaltningens FOU-satsning och vi har även två lärare från lärarutbildningen som har seminarier för handledarna på skolan. Det jag saknar är mer tid till ämnesutveckling.
Stella Sjögren, lektor i svenska på Atleticagymnasiet i Stockholm.
Min licentiatuppsats handlar om lärarutbildningens relevans för svensklärares arbete, sett ur ett professionsperspektiv. För mitt lektorsuppdrag har jag fått lika mycket tid som en gymnasiekurs på 100 poäng motsvarar.
Lektorstjänsten har gjort att jag fått tid och möjlighet att läsa in mig på forskning och delge mina kolleger. Jag uppfattar det också som att tjänsten har gjort det tydligt för mina arbetskamrater att jag har en omfattande utbildning, vilket gör att det jag säger får en viss tyngd.
Eftersom undervisningen ska vila på vetenskaplig grund är kontakten mellan skola och högskola/universitet ett viktigt syfte med lektoraten. För egen del har det inneburit att jag har kommit att delta i olika nätverk för lektorer. Sådant som diskuteras där får betydelse för mitt dagliga arbete, främst för de kollegiala reflektioner som förs, både i informella och formella sammanhang.
Jag är medveten om att inte alla lektorer har fått lika mycket tid för detta som jag. Och får man inte det blir det svårt att genomföra något konkret förändringsarbete. Resurstilldelningen är en signal om värde, och om en lektor inte får resurser i form av tid visar det hur skolledningen värderar uppdraget.
Vi lektorer blir inte ifrågasatta på samma sätt som förstelärarna. Tillsättningen av förstelärare uppfattas ofta som godtycklig. I motsats till lektorstjänsterna krävs det inte heller någon särskild utbildning. De som blir förstelärare ska vara skickliga, men yrkesskicklighet kan vara svår att definiera.
Text: Niklas Arevik