Hur man talar om de barn som kommer från andra länder, eller som har föräldrar som kommer från andra kulturer varierar. Ibland får man inte kalla dem invandrare, andra gånger går det utmärkt. Ibland benämner vi dem som barn med annat modersmål än svenska. Fast barnen kan ju tillhöra en familj där de lär sig både svenska och ett annat språk samtidigt, och vad kallar man dessa barn då? Samtidigt har vi alla en bild – rätt eller fel – av att det är barn som på något sätt bär med sig andra (kulturella) erfarenheter och oftast har annat modersmål. Men vilka är då de nyanlända barnen? När ska de ha anlänt till Sverige eller förskolan för att vi ska kalla dem nyanlända? Kanske talar vi om barn som varit på flykt med sina föräldrar under längre eller kortare tid? Hur som helst så är dessa barn en otroligt brokig skara.
I någon bemärkelse är alla barn nyanlända när de börjar förskolan. De har alla andra erfarenheter än de som de kommer att möta i förskolan. De har olika utvecklat språk, vare sig det är svenska eller något annat. De har varit med om olika saker som har påverkat vissa barn att bli ängsliga och osäkra, medan andra barn är självsäkra och kavata. Ja, man kanske kan sammanfatta de barn som vi nu kallar nyanlända, som att de är precis som alla andra barn och därmed måste de också mötas som unika individer.
Samtidigt kan man ta till sig det som barnläkaren Lars H Gustafsson med flera säger i boken Möta barn på flykt, som Unicef har gett ut. Det finns ett antal risk-
faktorer som man ska vara uppmärksam på när nyanlända barn kommer till förskolan, så som undernäring, infektionssjukdomar, svåra traumatiska upplevelser, eller förlust av nära anhöriga och vänner. Författarna säger också att det är lika viktigt att hålla utkik efter friskfaktorer hos dessa barn, såsom inneboende motståndskraft, stödjande vuxna, samt leken och fantasin.
Jag hade en tid en kollega som kom från Estland och som där varit med om krigsanfallen på 40-talet, som innebar att hela familjerna fick gå ner i källarens skyddsrum när sirenerna ljöd. Detta kan te sig som något som skulle vara fasansfullt, men hon berättade om dessa tillfällen som spännande och lustfyllda situationer där barnen fantiserade och lekte. Å ena sidan kan man undra, är detta möjligt? Har hon förträngt det fasanfulla? Å andra sidan kan man tänka sig att hon som barn levde i en trygg familjesituation där dessa tillfällen aldrig blev till trauman. Det blev något spännande mellan barnen som de kunde fantisera om och skapa något av. Att ha varit på resa genom Europa behöver inte innebära att ett litet barn är traumatiserat.
Det jag försöker säga med detta exempel är att vi egentligen aldrig vet vad olika upplevelser har satt för spår. Eller vilken personlighet varje barn har utvecklat redan i unga år, som påverkar hur de tar sig an nya upplevelser, så som att börja i förskolan. Det enda vi vet är att varje barn måste mötas med respekt i relationer och kommunikation, och att alla individer har såväl styrkor som svagheter. Att bli välkomnad och inkluderad framstår då som det allra viktigaste, vilket är en process där språket spelar en stor roll. Då blir den stora frågan, hur stöder man som förskolepersonal barnet i sin kommunikation och språkutveckling? I en nyligen publicerad studie om förskolan som resurs för barns välbefinnande framkommer det klart att många verksamma förskollärare behärskar flera språk, men också att dessa sällan utnyttjas mer systematiskt för de nyanlända barnen i förskolan som helhet. Kanske något att fundera över – hur tar vi tillvara all den kompetens som finns i personalgruppen för att stödja dessa barn?
Sist men inte minst, förskolan kan vara och är för många barn en fantastisk resurs för att barnen och deras föräldrar ska bli inkluderade i det svenska samhället och berika detta.
PS: Boken Möta barn på flykt kan laddas ner gratis från Unicef.