Att diskutera kontroversiella frågor gör att eleverna bättre förstår både samhället och det egna jaget. Men det är för lågt prioriterat bland svenska samhällskunskapslärare, enligt professor Carsten Ljunggren.
Svenska elever håller i stor utsträckning med om de grundläggande principerna för en liberal demokrati, som jämställdhet och människors lika värde. Enligt International Civic and Citizenship Education Study (ICCS) är Sverige tillsammans med Luxemburg det land i Europa vars elever är minst främlingsfientliga.
Dessutom blir de allt mindre så. SCB genomför vart femte år en attitydundersökning bland elever på uppdrag av Forum för levande historia. Det har hittills genomförts tre undersökningar, vilket gör det möjligt att se attitydförändringar över tid. Och svenska elever blir mer toleranta. Exempelvis ansåg 42 procent av eleverna att en programledare på tv ska tillåtas bära slöja 2004. 2009 var den siffran 49 procent och 2014 60 procent.
Trots detta är det en inte obetydlig andel elever som kan kategoriseras som främlingsfientliga eller intoleranta. 2014 var det 10 procent av pojkarna och 5 procent av flickorna.
Carsten Ljunggren är professor emeritus vid Örebro universitet och har lång erfarenhet av forskning om medborgarutbildning och kontroversiella frågor i klassrummet. Han menar att det finns en motsättning i att skolan ska främja vissa specifika normer, samtidigt som den ska tillåta situationer där dessa normer diskuteras och utmanas. Att lärare ska bedriva normativ undervisning samtidigt som de måste främja en mångfald av politiska och moraliska värderingar och attityder, gör att det sistnämnda ofta får stryka på foten.
– Många lärare och rektorer har svårt att hantera detta, vilket bland annat lett till förbud mot såväl vissa politiska partier som religiösa uttryck på skolorna, säger Carsten Ljunggren.
Han menar att det är fel väg att gå.
– Både min egen och annan forskning visar att kontroverser som inte omhändertas i undervisningen får två negativa effekter. Dels kommer lärandet i skymundan på grund av att de ligger latent, dels kommer konflikterna att fortsätta utanför klassrummet.
Vad räknas då som kontroversiellt i svensk skola i dag?
– Framförallt sammanblandningen mellan politik och religion. Exempelvis att bära religiösa symboler som slöja eller kristuskors, säger Carsten Ljunggren.
I en studie har han, tillsammans med forskaren Ingrid Unemar Öst, identifierat fyra olika strategier som en lärare kan använda när elever uttrycker kontroversiella åsikter (se även illustrationen här ovan):
- Debattledaren. Läraren låter eleven uttrycka sina åsikter och övriga att kommentera. Ger sin syn på saken på ett objektivt sätt.
- Fostraren. Läraren förhindrar fortsatta yttranden från eleven i klassrummet men diskuterar sedan med eleven enskilt. Vill undvika att dra in andra elever.
- Normförmedlaren. Läraren öppnar för diskussion men markerar tydligt vad hen reagerar på i elevens uttalande. Berättar hur samhället ser på ett sådant uttalande och hänvisar till svensk lag.
- Visaren. Läraren förhindrar dialog och markerar avståndstagande. Om eleven fortsätter framföra sina åsikter så kommer den att avvisas från klassrummet.
Enligt studien är normförmedlaren– ”en välvillig meningsmotståndare” – det dominerande läraridealet i svenska klassrum. Det handlar alltså om att ge olika uppfattningar utrymme, samtidigt som man sätter ned foten vid åsikter som samhället inte ställer upp på.
Det är även Carsten Ljunggrens uppfattning.
– Normförmedlaren stämmer också väl med läroplanen. Läraren ska vara öppen för diskussioner men samtidigt ta ställning. Man måste göra skillnad på neutralitet och objektivitet. Objektiviteten är oantastlig.
Enligt studien är det samtidigt så att bara en av tre lärare uppger att deras elever vågar uttrycka sin åsikt om den avviker från majoritetens.
Detta är allvarligt eftersom åsikter som bryts mot varandra utgör en unik möjlighet för medborgarutbildning och samhällsundervisning, enligt Carsten Ljunggren.
– Kontroversiella frågor i undervisningen ger förutsättningar för att bättre förstå både samhället och det egna jaget.
Han betonar att läraren, för att underlätta för eleverna att våga ta ställning, bör bereda vägen genom att sätta alla åskådningar på dagordningen.
– Om läraren redovisar alla sätt att se på en fråga så underlättar det för eleverna. I vår studie uppger lärarna i stor utsträckning att de gör detta, men eleverna håller inte med.
Svenska elever har i ett internationellt perspektiv mycket goda medborgarkunskaper. Studier visar att dagens fjortonåringar ser sig själva som framtida såväl valdeltagare som aktiva i utomparlamentariska rörelser, även om de vänder ryggen till de politiska partierna och fackförbunden.
Men det finns en inbyggd ojämlikhet i den ”politiska självtilliten”. Begreppet innebär att man upplever sig ha en politisk kapacitet. Carsten Ljunggren menar att de sociokulturella faktorerna har så stor betydelse att vi inte kan tala om en utbildning på lika villkor i detta avseende. Tron på demokratin som system och graden av politisk självtillit är till exempel betydligt större bland elever på de teoretiska gymnasieprogrammen än på yrkesprogrammen.
Carsten Ljunggrens forskning visar att undervisning i medborgarkompetens kräver ett medvetet och löpande arbete med begreppsförståelse för att utveckla ett samhällsvetenskapligt språk. Där har läraren en mycket stor betydelse, säger han.
– Yrkeselever som har samhällskunskapslärare som är engagerade föreläsare får en mer positiv utveckling av sin politiska självtillit än de som inte möter detta.
Niklas Arevik