Visionen om att läsa biblioteksböcker i en bubbelpool kanske inte förverkligas. Att det inte blir precis som man önskar och att en demokratisk process tar tid är lärdomar för Lindängeskolans sjuor.
Vi tar vägen genom gångtunneln, tills för några år sedan det enda trafiksäkra sättet att ta sig mellan Lindängeskolan och Lindängens centrum. Anette Petersson pekar mot betongväggarna.
– En del av bilderna är typiska för Lindängen. Kebabkiosken, till exempel, men den finns inte längre.
Vi traskar på, förbi en annan målning. Anette Petersson, vars klasser var involverade i tunnelns utsmyckning, pekar igen.
– Converseskor och hörlurar, det var typiskt då. Kanske fortfarande?
Rama Alaqrabawi nickar.
Tunneln är inte lång, och inbjudande färgglad. De stora målningarna är resultatet av ett samarbete mellan elever från Lindängeskolan och serietecknaren Jimmy Wallin.
Medan vi går berättar Rama Alaqrabawi att hon, liksom de flesta andra av högstadieskolans elever, helst undviker tunneln även om den har blivit trevligare. Som yngre vågade hon aldrig gå där, av rädsla för att stöta på någon hotfull person.
Vi kommer ut ur dunklet. Blåsten får hår och kläder att svepa och fladdra medan vi svänger om hörnet in i Malmöförortens lilla, slitna centrum. Hit går man inte gärna på kvällstid, då pågår droghandel, säger Anette Petersson. Vi stiger in i en av de röda tegelbyggnaderna.
Rama Alaqrabawi, Yun Chow och Julia Bosnjai går alla i sjuan. Jag slår mig ner med dem i en smatt mellan bokhyllorna och de stora fönstren.
Hit till biblioteket brukar ungdomarna gå ibland för att låna böcker, och på vintern för att köpa varm choklad i automaten som står i ett hörn.
– Man borde kunna köpa en bulle också till chokladen, det skulle vara mysigt, säger Rama Alaqrabawi, nersjunken i en gräsgrön saccosäck.
Julia Bosnjai skulle också gärna vilja kunna äta och dricka gott medan hon läser en bok.
Yun Chow, för sin del, ser framför sig hur raderna med bokhyllor har blivit ersatta av datorer. Han föredrar att läsa böcker online, och han vill gärna kunna spela både dator- och tv-spel i biblioteket, säger han.
Rama Alaqrabawi ler när hon hör det.
– Nej, jag tycker att det ska vara riktiga böcker, det är tradition. Och det är mer socialt att läsa i en bok i stället för i en padda, alla håller på med paddor och mobiler hela tiden ändå.
Under terminen har tre klasser i sjuan i Lindängeskolan fungerat som referensgrupp i planeringen av ett nytt, större bibliotek i centrum.
Indelade i grupper har eleverna brainstormat fram idéer i en workshop. Visioner om vad det nya biblioteket skulle kunna inrymma saknas inte.
Ett rum med svarta väggar och svart tak där stjärnor lyser, att mysa till musik i. En hängmatta att läsa i. Ett stort rum för olika slags spel, där det står statyer av kända tv-spelsfigurer.
Jörgen Andersson, representant för en projektgrupp som arbetar med en förstudie om framtidens bibliotek i Lindängen ser brydd ut, men låter entusiastisk och välvillig: ”Jag har ingen aning om vilka statyer det skulle kunna vara, det får man komma med förslag på.”
Vi backar ett par timmar i tiden, till hans besök på en lektion i en av sjuorna, där han ger eleverna feedback på deras idéskisser.
”Ganska cleant”, säger han, om en svartvit, enkel skiss på powerpointen. Den visar ett rum, luftigt möblerat med soffor, saccosäckar, några bord, lampor och en tv. Utrymmen att koppla av, fika och lyssna på musik i kommer igen i många av de teckningar som Jörgen Andersson klickar fram. Rum med utrustning för att se film och spela tv-, dator- eller brädspel önskas av många i de tre klasserna.
Jörgen Andersson pekar ut detaljerna i varje skiss, ”här finns inritat några små rum att vara för sig själv i, kanske läsa eller vila”.
Emellanåt visar han bilder på befintliga bibliotek som skulle kunna stå modell. ”Vad tycker ni om det här?” frågar han om ett foto där böckerna står i hyllor vars tak bildar en skateboardbana.
Klassen är tydligt intresserad, läraren Anette Petersson behöver vare sig hyssja eller förmana. Lektionen är ett viktigt tillfälle, för det är nu eleverna ska få veta mer om hur deras önskemål och idéer ska tas till vara. Jörgen Andersson tar förslagen på allvar och följer upp dem med kommentarer om att ”det här måste vi prova”, eller ” vi får experimentera vidare”.
Men elevernas förväntan tycks blandas upp med avvaktan när det framgår att det kommer att dröja innan till exempel ett internetkafé eller ett rum för att utöva musik i eventuellt kan bli verklighet. Planerna på en upprustning av Lindängens centrum och därmed ett nytt bibliotek, alternativt kulturhus, är ännu i sin linda. Beslutsprocessen involverar ett antal instanser och många steg återstår att ta.
Trots det ska elevernas förslag konkretiseras i viss mån. Ett datum bestäms när de ska vara med och bygga upp ett mysrum på prov i en befintlig lokal, och de uppmanas att anmäla sig till en referensgrupp som kan ge ytterligare förslag till hur ett rum för spel bör se ut.
Anette Petersson, lärare i SO, svenska och sva, ser inget hinder i att beslutet om ett nytt bibliotek ännu inte är taget. Att det kan dröja flera år innan en ny byggnad står klar anser hon är en lärdom för de involverade eleverna.
– I en demokratisk process är det realistiskt att saker tar tid, och att det inte blir exakt som man själv vill. Det kanske inte kan bli en bubbelpool i biblioteket, så som en del av dem önskar.
När vi har satt oss i ett grupprum drar hon långkoftan om kroppen. Lindängen är ett segregerat, socioekonomiskt utsatt område, och Anette Petersson vill ge eleverna möjlighet att komma ur sitt missmod.
– Det gnagde på mig att de kände att de inte kunde påverka något alls i sin situation. Det gjorde ont i hjärtat att höra hur lite de trodde på sina chanser. De var så säkra på ingen räknar med dem.
Att involvera eleverna i stadsområdets utformning har blivit ett sätt att ge dem större tilltro till omvärlden. Arbetet med biblioteket är det senaste i raden av demokratiprojekt där elever från Lindängeskolan deltar. Att på detta sätt konkretisera kurs-
planens skrivningar om att eleverna ska känna till hur man kan delta i demokratiska processer och påverka beslut, är helt nödvändigt för Anette Petersson.
– Att jag pratar om att vi har en fungerande demokrati i Sverige, det säger dem inget, om jag inte kan visa det praktiskt. Då är det inte så mycket bevänt med ämnet samhällskunskap.
Hon ler hastigt och rycker på axlarna.
Ambitionen är att ge eleverna hopp och handlingskraft, och att bemöta deras misstro, bland annat mot myndigheter. När hon har hört dem säga ”polisen skiter i oss”, så har hon bjudit in polisen till klassrummet. Också socialtjänsten och skattemyndigheterna har varit på besök.
– Det har inte alls varit svårt att få dem att komma hit, eleverna har fått ställa frågor och fått svar på dem.
Anette Petersson ändrar ställning på stolen, gestikulerar, berättar vidare.
Under sina snart tio år på Lindängeskolan har hon sett att elevernas tilltro, till sig själva, till samhället, men också till läraren och undervisningen, förbättras när de kan påverka sin tillvaro.
– När de märker att det spelar roll vad de tycker och gör så ger det också motivation för skolarbetet.
Nu är hon förstelärare och har stöd hos skolledningen för sitt arbetssätt. Schemat är anpassat till att undervisningen vid behov ska kunna förläggas utanför skolan, alltså ske i form av studiebesök, workshops och liknande.
– Att skolan och omvärlden möts är en del i vårt systematiska kvalitetsarbete.
Nu står det fortsatta, långvariga arbetet med biblioteket i fokus.
Invid fönstret i det nuvarande biblioteket i centrum säger sjundeklassaren Julia Bosnjai med allvar att det känns häftigt och mäktigt att få vara med om att utforma ett nytt bibliotek. Yun Chow anser att projektet ger en känsla av att man kan förändra samhället och Rama Alaqrabawi tycker att uppdraget att tänka ut idéer ger henne större fantasi. Men de tre är eniga om att det är lite tråkigt att det kan dröja fem år innan byggnaden står klar.
– Då kanske jag inte bor här längre, säger Yun Chow.
– Ja, men då kanske era småsyskon går hit, säger Anette Petersson. Och tänk att komma hit igen när ni är äldre, och se hur det blev, och veta att ni var med …
Vi går inte genom tunneln på vägen tillbaka till skolan, utan huttrar oss fram i blåsten ovan jord. Vi väntar en stund vid bilvägen som vi måste passera. De vita strecken målades över den hårt trafikerade vägbanan för sex år sedan. Det var resultatet av ett tidigare demokratiprojekt, där elevernas medborgarförslag om ett övergångsställe blev verklighet.
Sedan dess slipper de det livsfarliga kryssandet mellan bilarna för att ta sig till och från skolan.
Det finns ljus i …
Text: Mimmi Palm