Island är först i Europa med att införa drama i grundskolans läroplan. Följ med till Reykjavik på en känslosam lektion i improvisation.
Dagsljuset är mörkblått utanför Háteigsskóli, en stor grundskola i centrala Reykjavik. Regnet smattrar mot rutorna i dramaläraren Jóna Guðrún Jónsdóttirs klassrum. Fönstren är dekorerade med färgglada masker i papp som hennes elever har gjort. På väggarna sitter teateraffischer, citat från Shakespeare och ritade bildmanus. Alldeles strax ska årskurs fem komma in och träna improvisation och statusövningar.
Jóna Guðrún Jónsdóttir är i grunden skådespelerska och arbetade inom teater och tv i många år innan hon prövade att undervisa och upptäckte att hon »älskar det«. Hon läste till en master i pedagogik och de senaste fjorton åren har hon jobbat med drama och teater i grundskolan och gymnasiet. Hon är också ordförande i Fliss, den isländska dramalärarföreningen. Den arbetade länge för att drama skulle bli ett eget skolämne på Island. 2013 gav kampen resultat i samband med att läroplanen för grundskolan gjordes om. Drama anses viktigt för elevernas personliga utveckling, för att de ska lära sig samarbeta, sätta sig in i andra människors situation och våga tala inför andra.
– I arbetslivet i dag är det viktigt att kunna arbeta ihop med andra, vara kreativ och komma med idéer, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.
Dramaklassen har börjat sin lektion. Tolv tioåringar står på två led mittemot varandra.
– Elisabet! ropar Jóna Guðrún Jónsdóttir med hög röst till en flicka i ledet mittemot.
Flickan går framåt mot läraren, stannar och »fryser« blickstilla i en hopsjunken pose.
Uppgiften går ut på att en person i det ena ledet ropar namnet på eleven mittemot med en stark känsla i rösten och att den andra svarar med sitt kroppsspråk och »fryser till is«.
Eleverna går igenom hela registret: ledsen, rasande, glad, förvånad. Läraren hjälper till genom att överdriva sitt ansiktsuttryck och uppmuntrar eleverna att visa ännu mer av känslan.
– Jag arbetar mycket med stereotyper i de yngre åldrarna, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir senare. Då klickar det till, de vågar agera ut mer och använda kroppsspråket.
Efter uppvärmningen ska eleverna uttrycka olika status med kroppen. En pojke får i uppgift att visa en karaktär med mycket låg status. Han sätter sig på golvet i skräddarställning med huvudet i händerna.
– Vem är du, frågar Jóna Guðrún Jónsdóttir.
En tiggare som förlorat allt, visar det sig. En annan pojke får i uppgift att visa något högre status med kroppen. Han sätter sig bredvid tiggaren, också han i skräddarställning, men denna gång med rak rygg. Statusresan fortsätter med en som står på gatan och läser tidningen med bekymrad uppsyn, han har just förlorat sitt jobb. Karaktärerna som kliver in på scen ska ha högre och högre status, uppmanar läraren. Det fortsätter uppåt i samhällshierarkin, till en kvinnlig professor, som ser självsäker ut och vilar hakan i handen. Till sist väljer en elev att vara drottning med armarna riktade ut från kroppen och handflatorna uppåt. Toppa det, uppmanar läraren. Då kommer en pojke upp och spänner armmusklerna. Han vill vara kejsaren Julius Cesar!
Det får bli sista karaktären, konstaterar Jóna Guðrún Jónsdóttir roat och berömmer eleverna.
Nu delas eleverna upp i tre grupper av läraren. Varje grupp får tio minuter på sig att skapa en improviserad scen. Den ska ha en början, en händelse och ett slut. Scenen ska också svara på frågorna: var, vem och vad? Var är de någonstans? Vilka karaktärer är de? Och vad gör de?
Jóna Guðrún Jónsdóttir tar dagen till ära fram rekvisita ur en garderob. Olika jackor och tröjor, hattar, skor, väskor, svärd och gamla telefoner. Febril aktivitet utbryter i klassrummet. Eleverna skrattar och leker med rekvisitan men det pågår också seriös planering mitt i leken.
Läraren går runt och coachar.
– Jag brukar inte låta dem använda utklädnader i början av dramalektionerna eftersom de blir så besatta av rekvisitan, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.
Men den här gruppen som har haft drama i fyra år kan hantera det.
– Ett, två, tre – kör! ropar hon.
Grupp ett presenterar en scen där några barn bråkar om en mobiltelefon och spelet Pokémon Go. Det slutar med slagsmål. Efter att de spelat upp scenen och reflekterat med klassen över vilka de ska föreställa, var de var och vad som hände, får var och en i grupp ett kasta en tärning med olika känslor skrivna på sidorna. Nu får karaktärerna nya känslor att gestalta. Och så spelas scenen upp igen.
Nu gråter en av dem som förlorar sin mobil. Känslorna blir starkare och delvis utbytta.
– Mer uttryck, guidar läraren, och visar med ansiktet. Och frys! Tack!
Nästa grupp innehåller en farmor, en farfar och ett barnbarn som ska äta. Med en känslotärning börjar farfar gråta, farmor blir arg och barnbarnet blir desto gladare.
När grupp tre redovisar sin scen blir det riktigt dramatiskt. Några kompisar står på stan och skrollar på sina mobiler när en rånare med svärd rusar in. Han har luva över ansiktet och hotar dem, tar deras väskor och mobiler. Efter lärarens genomgång skruvas den dramatiska närvaron upp ytterligare Det blir tydligare reaktioner, ledsenhet respektive ilska, från dem som rånas.
– Jättebra, berömmer Jóna Guðrún Jónsdóttir.
Hon avslutar lektionen med ännu en improvisationsövning och en genomgång av vad eleverna fått göra på lektionen.
– I dag har vi övat på att uttrycka känslor med kroppspråk, säger hon.
Efteråt tar skolans lärare en snabb kopp kaffe med de andra i lärarrummet.
– Man måste respektera varje litet steg eleverna tar, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir. Särskilt de blyga. Jag kan inte tvinga dem framåt. De är bara tio år.
Hon är gladöver att arbeta på en skola där de estetiska ämnena har en stark ställning. Själv har hon gjort en resa inom skolan, från att arbeta med drama som pedagogiskt verktyg ihop med ämneslärare till att arbeta med drama som ett eget ämne. I lågstadiet har hennes elever drama 120 minuter i veckan under 8–9 veckor av läsåret. I högstadiet har de drama 80 minuter varje vecka året runt. Att drama är obligatoriskt för alla elever på skolan gör att det blir en tydlig utveckling, tycker hon. Pedagogiken går från dramaövningar i grupp och arbete med folksagor i de yngre åldrarna till att fokusera mer på scennärvaro och teater som konstform i de högre årskurserna. Ämnet betygsätts från årskurs åtta. Skolan deltar också varje år i en teatertävling tillsammans med 25–30 andra högstadieskolor i Reykjavik. Dramaläraren stöttar eleverna i arbetet med att skriva en egen kort pjäs, producera och framföra den.
– Och vi hade faktiskt fler pojkar än flickor som ville vara med i år, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.
Ämnet drama finns inte i alla skolor på Island än, trots att det står med i läroplanen. Rektorerna har stort lokalt självbestämmande och det varierar hur man lägger upp de estetiska ämnena drama, dans, bild och musik. Det berättar Ása Ragnarsdóttir, adjunkt på drama- och teaterlärarutbildningen vid Islands universitet.
– Läroplanen ger alla elever tillgång till samma grundläggande kunskaper och färdigheter i drama. Men att ha en nationell läroplan garanterar inte alla elever samma utbildning. Det beror på rektorerna om politiken följs och drama lärs ut.
På många skolor är drama en valbar kurs. Ämnet konkurrerar då med allt från schack till yoga.
– Vi dramalärare måste fortsätta kämpa för ämnet, säger Jóna Guðrún Jónsdóttir.
Elisabeth R Brising