Lärare tjänar på att utgå från sådant som eleverna intresserar sig för i vardagen, tycker bildläraren Maja Neumann. Som till exempel film – eller serier.
Malmö är seriernas svenska Mecka. Här har Seriefrämjandet sin bas, här pågår serieforskning på högskolan och här ligger Serieskolan som fostrar det ena stjärnskottet efter det andra på seriehimmeln – Coco Moodysson, Liv Strömquist och Sara Granér är bara tre i raden.
I Malmö ligger också Augustenborgsskolan där bildläraren Maja Neumann arbetar med serier i niornas undervisning.
Att hon gör det beror förstås inte på det geografiska läget, att serier på något sätt skulle sitta i väggarna. Snarare beror det på att de passar in i området visuell kommunikation och media som de arbetar med i nian. Och på att många elever är intresserade av dem.
– Grundtanken är att hitta saker i elevernas vardag som handlar om att kommunicera med bild. Jag tjänar på att de är intresserade från början – då tenderar de att lyssna lite mer, säger hon.
I serier är det samma dramaturgi som i film, ett annat medium som eleverna gillar och som Maja Neumann också har jobbat med. Men i serietecknandet får man också in cartooning, att arbeta med förenklade ansiktsuttryck, olika perspektiv och bildutsnitt och att jobba med raster och skuggor.
När eleverna går i nian har Maja Neumann haft dem i flera år och känner dem väl. Hon vet att många läser serier och att en del gillar manga.
– Manga är fortfarande stort, det finns så många olika genrer och kommer hela tiden nytt material. Mycket finns på nätet, så kallade scanlations, inskannade japanska serier som fans översätter och lägger ut så fort de kommer i tryck i Japan.
Hon tror att det blir allt vanligare att som lärare plocka upp sådant som intresserar eleverna och använda det som en ingång i undervisningen och tar en svensklärarkollega som exempel: Kollegan lånade ut sina privata exemplar av zombieserien Walking Dead till ett par läsmotsträviga elever och de slukade böckerna med hull och hår på fritiden. Uppmuntrad av resultatet köpte hon in en klassuppsättning av Walking Dead och började använda dem i undervisningen och det med sådan framgång att det mynnade ut i en lärarhandledning i samarbete med förlaget.
Det skadar nog inte om man själv tycker att det man jobbar med är roligt. Maja Neuman har alltid gillat serier. Som barn läste hon allt hon kom över och prenumererade på Bamse till hon var »typ tio år och säkert alldeles för gammal«. En annan favorit var Svenska Mad – men det faktum att hon delar efternamn med frontfiguren Alfred E Neuman råkar vara en ren tillfällighet. På senare år har hon läst mycket manga och har en förkärlek för enkelt tecknad manga och skräck-manga.
Men främsta anledningen till att arbeta med serier i ämnet bild är för att det är ett bra sätt att lära sig dramaturgi. Först får eleverna välja en film eller ett litterärt verk som de vill jobba med. Utifrån detta verk – oavsett längd eller tjocklek – ska de skapa en serie på sex ynka rutor, varav den första är reserverad för själva titeln.
Niorna börjar medatt göra en kortfattad dramaturgisk analys av det valda verket där de i tur och ordning beskriver anslag, huvudpersoner, berättelsens huvudproblem, upptrappningen – hur situationen förvärras, problemets lösning och avslutning på historien.
Och KABOOM! POW! Där har de sedan manus till de fem resterande rutorna.
Maja Neumann har i viss mån inspirerats av Henrik Lange, serietecknaren som gör »romaner för dig som har bråttom« där han kokar ner olika klassiker till fyra serierutor.
– Men Lange använder sig av lite mer text än jag vill att eleverna ska göra, bildberättandet ska vara viktigast, säger hon.
Analysen är grundläggande och det är viktigt att den blir rätt. Ibland kan det till exempel vara svårt att hitta huvudproblemet i berättelsen, det är lätt att bli förvirrad av bihistorier och andra problem.
– Ta till exempel filmen Titanic: någon tyckte det var självklart att isberget var huvudproblemet. Och självklart är det ett stort problem men inte det dramaturgiska i berättelsen, säger Maja Neumann.
Hon berättar att det alltid är någon som brukar vilja välja ett Simpsonsavsnitt – så klart för att de gillar Simpsons men kanske också i tron att de gör det enkelt för sig – men då brukar Maja Neumann avråda dem. För faktum är att det händer mer i ett Simpsonsavsnitt än i en lång film och dramaturgin ser helt annorlunda ut.
Nej, elevernas manus visar tydligt att det är enklare att hitta huvudproblem i långfilmer som Hitta Nemo – en far som letar efter sin son, Shrek – ett troll måste rädda prinsessan, eller som i Whip it!– ska tjejen följa sin egen dröm eller mammans?
När analysen är gjord börjar tecknandet. Först skissar de i blyerts, de ska använda förenklade former och försöka variera bildutsnitt och perspektiv. Det är också bra att rita in pratbubblorna för att se hur mycket plats de tar och på så sätt försöka begränsa textmängden.
Det är helt okej att rita enkelt, enkla kroppar eller »blubbar«. Serier kan se ut lite hur som helst och Maja Neumann brukar visa eleverna några olika exempel, Modesty Blaise som är tecknad snyggt och stilrent med skarpa kontraster, Arlaharen som är spretig och tufsig – eller Nina Hemmingssons ruffiga lite »skitiga« figurer.
– Jag vill att de ska förstå att det kan se olika ut, att figurerna inte behöver vara så »snygga« och att de i stället ska försöka utmana sig själv med olika perspektiv och utsnitt. De som gillar att teckna har ofta lätt att fastna i det visuella och tappar analysen och dramaturgin. Och det är minst lika viktigt att kunna.
Efter skissningsarbetetär det dags att börja rita serier på allvar. Först i blyerts, sedan fylla i med svart tusch och arbeta med skuggor och gråskala med hjälp av raster.
Slutligen kopieras alla serier upp och samlas i ett seriehäfte inför den skriftliga examinationen. Var och en får analysera seriehäftet och välja ut en serie som återger berättelsen på ett tydligt sätt och en som känns visuellt väl genomarbetad. Dessutom ska de plocka ut en serie som är mer otydlig eller inte så bra visuellt och ge feedback på vad som kan förbättras. Sist men inte minst får de utvärdera arbetet med den egna serien.
Vad tycker hon att de får med sig?
– Dramaturgin framför allt! Men också att kunna göra bildanalyser, se perspektiv och bildutsnitt – och utveckla sin egen teknik, säger Maja Neumann.
Frågan om vad som brukar vara svårast under arbetets gång behöver hon inte heller fundera länge på.
– Att de skulle behöva en ruta till, att det inte får plats, säger hon.
